Normalt, normalare, normalast.

Jag vill skriva. Det vill jag verkligen. Men allt runt omkring mig är så normalt. Jag förstår inte... Det är som jag har hamnat i twilight-zonen av normalitet. Jag har inte så mycket som snubblat till offentligt på hur länge som helst. Verbalt har jag snubblat några gånger, fast det har mer varit som när man tror att det ska komma ett trappsteg och så gör det inte det. Man ser jävligt dum ut, men inget dramatiskt händer.

Eller så händer det lika mycket som förut, men jag har slutat reagera? Jag har helt enkelt vant mig vid att vara jag. Det är inte alls lika roligt som när jag inte var det. Tänk då ett bilfönster öppnades, strax efter att biltvätten satt igång! Åh, det var tider det. Eller när mitt öga blev bedövat hos tandläkaren! Såna typer av bisarra upplevelser är så sällsynta nu för tiden. Twilight zone av normalitet I tell you. Jag kan till och med sakna, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, tiden i grammatikträsket. Kanske en av de mest bisarra upplevelserna. Däremot lever mitt hår fortfarande sitt eget liv. Men det har jag vant mig vid. Suck.