Insektsnytt

Sommaren är underbar. Det är den verkligen, denna okomplicerade, varma, sköna årstid. Den är som en riktigt laid-back kompis. Det är bara lite, lite synd att jag måste dela den med allehanda flygfän.

Jag vet att jag vid ett tidigare tillfälle har skrivit om myggens förkärlek för just mitt blod. Det är inte det att jag inte kan dela med mig, det är klådan jag inte kan leva med. För akta jävlar vad det kliar. Varje enskilt och individuellt av de 68 myggbett jag just nu har kliar som helvetet självt. Men visst, moder natur har i ett ovanligt sadistiskt ögonblick, sett till att mygg behöver suga blod från levande varelser för sin överlevnad. Det är ju trots allt överlevnads- och fortplantningsinstinkten som driver oss alla. Tror jag.

Det finns dock ett flygfä som är lite mer hard core än de andra. Jag pratar inte om getingar eller bin. De kanske har en gadd som de kan stickas rätt rejält med och det gör förbannat ont, men de gör det dock i självförsvar och vild panik (eftersom de dör strax därefter, så det är ju inte direkt ett beslut att ta lättvindigt på). Nej, flygfäet jag tänker på är också beroende av att suga blod för sin fortplantnings skull. Men de har ingen fjösig liten ministicka att göra detta med, nej siree, de djävlarna vill tugga. Jag pratar om bromsar.

Bromsar är en jättefluga som inte tramsar runt. Och blir du biten (jo, de bits verkligen, inte sticker) känner du det, då och en lång tid efteråt. Det de saknar i kvantitet i jämförelse med myggen, tar de igen med råge i ondskefullhet.

Idag, på väg hem från affären, satt det en broms på utsidan av framrutan. Medan jag körde. Hur hard core är inte det? Det är som om jag skulle sitta på nosen på en jumbojet medan den är i luften. Typ.

Den försökte "putsa" sig, så som flugor gör, medan jag körde, men varje gång den lyfte ett ben for det tillbaka av vindtrycket. Detta gjorde att det såg ut som den break-dansade. Jag tittade så mycket på den som jag bara kude utan att helt tappa fokus på körningen och undrade när den skulle blåsa av. Det gjorde den inte. Bad to the bone.

När jag stannade på uppfarten hemma, flög den iväg utan att så mycket som att tacka för skjutsen. Bromsarna är insektsvärldens Hells Angels, minst.

Jag avskyr verkligen bromsar, men efter idag kan jag ändå känna ett uns av respekt. Onya mate.

SKRIVIHOP!

Nu klarar jag inte mer, jag måste öppna ventilen och låta lite ånga blåsa ut. Blåsa ut så det visslar om det.

Vad är grejen med särskrivningar nu för tiden??

Jag fixar det inte mer. Kalla mig språkpolis eller värre, men det här börjar bli fysiskt plågsamt! Svin- och fågelinfluensorna är en droppe i havet mot denna fruktansvärda epidemi. Särskrivningarna är överallt; den har smugit sig in i alla samhällsskikt, i alla ålderskategorier och i var mans och kvinnas hem.

Facebook är ett skräckexempel. Det verkar som om vissa har gjort det till en grej att särskriva allt som möjligen går. Och det som inte går också. Folk är glada åt sommar vädret, de har haft det jätte bra och snart ska de äta kvälls mat. Gnnarrgghhhffff... nåd! Ja, jag ber om nåd. Snälla?

Att särskrivningarna härjar fritt även i offentliga sammanhang är ingen nyhet, men är det bara jag som tycker mig ana en ökning? På Arlas hemsida kan man får grill recept, grill tips och även en Spanien special. Jag funderar starkt på att bojkotta deras produkter. På allvar.

Nu finns det alltid någon som känner sig träffad och muttrar alternativt fräser: "Men spelar det någon roll? Man fattar ju vad jag menar!" Och då vill jag svara att det gör man om jag skulle började prata o-språket också, mon jovlar i mon sjol vod orrotorande dot skolle blo i longden.

Så nu vill jag gå ut med en nationell erinran: SLUTA SÄRSKRIV! ANNARS!

Tack och bock.

Normalt?

Den årliga vårstädningen av trädgården har ägt rum. Jag har hunnit med att bryta ihop och komma igen. Jag har hunnit dra paralleller mellan mitt arbete och kända barnsagor. Jag vet inte var det sätter mig på normal-skalan, jag har tappat omdömet och är inte rätt person att avgöra.

Jag grävde upp en rosbuske som hade rötter ner till Hin Håle själv. Jag lovar att det luktade lite svavel när jag väl fick upp den förbannade busken. Och vilken känd barnsaga var det då mina tankar drogs till? Någon gissning? Självklart var det: Törnrosa.

Författaren till Törnrosa hade nog tampats med en eller två rosbuskar själv skulle jag tro. Det verkar, efter den här fadäsen, inte som något random-straff att låta törnbuskar växa kring hela slottet. En drake hade varit en alldeles för lätt utmaning. Eldsprutande eller ej. Vad är väl en förväxt ödla i jämförelse med törn-/ros-buskar?

I sagan slår Törnrosa, efter 100 års slumrande, upp ögonen när hon får en kyss av prinsen. Jag skulle gissa att hon mer sannolikt vaknade av diesel-lukten från motorsågen som Freddy Kreuger står och revvar för fullt. Jackpot liksom. Killen ser ut som en Edward Scissorhands som har försökt klämma finnar. Najs.

För övrigt tycker jag synd om alla sagoprinsessor som har som enda uppgift i livet att vara söta, snälla och lite dumma i huvudet. Dessutom måste de alltid gifta sig med första bästa (extremt feminina) prins som hjälper dem ur det trubbel de försatt sig i genom att vara söta, snälla och lite dumma i huvudet. Drygt.

Men i alla fall, rosbuske - jag: 0 - 1

Normalt, normalare, normalast.

Jag vill skriva. Det vill jag verkligen. Men allt runt omkring mig är så normalt. Jag förstår inte... Det är som jag har hamnat i twilight-zonen av normalitet. Jag har inte så mycket som snubblat till offentligt på hur länge som helst. Verbalt har jag snubblat några gånger, fast det har mer varit som när man tror att det ska komma ett trappsteg och så gör det inte det. Man ser jävligt dum ut, men inget dramatiskt händer.

Eller så händer det lika mycket som förut, men jag har slutat reagera? Jag har helt enkelt vant mig vid att vara jag. Det är inte alls lika roligt som när jag inte var det. Tänk då ett bilfönster öppnades, strax efter att biltvätten satt igång! Åh, det var tider det. Eller när mitt öga blev bedövat hos tandläkaren! Såna typer av bisarra upplevelser är så sällsynta nu för tiden. Twilight zone av normalitet I tell you. Jag kan till och med sakna, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, tiden i grammatikträsket. Kanske en av de mest bisarra upplevelserna. Däremot lever mitt hår fortfarande sitt eget liv. Men det har jag vant mig vid. Suck.

Kaffesabotage

Okej, det här kanske var den sämsta come-back:en i tidernas historia. Jag ska i fortsättningen vara försiktigare med mina uttalanden. Hålla en mer glidande inställning till framtida ambitioner. Börja använda orden: ”kanske”, ”nog” och ”eventuellt” mer.

Saken är den, att jag inte hittat mycket till inspiration. Jag vet inte vad det säger om mitt liv, eftersom jag kunde skriva ett par inlägg om dagen i mitt bloggandes fornstora dagar. Eller så tar jag mig inte tiden till att reflektera så mycket längre. Skäms på mig, det är verkligen inget att vara stolt över. Men nu, i fredags, hände något som verkligen fick mig att knyta näven i fickan. Riktigt hårt också, sådär så att knogarna blir alldeles vita och naglarna lämnar djupa avtryck i handflatan. Då kan ni tänka er hur upprörd jag var?

Någon väldig ondsint person på jobbet utövar sabotage mot oss koffeinmotiverade människor. Någon fyller på kaffe i kaffeautomaten, utan att tömma sumpen! Åhhh…. ondska! Detta resulterar i att sumpen byggs upp, svämmar över och framför allt, trycks in i mynningen där allt det härliga kommer ut. Så när jag kommer, trött som ett troll, och ska ta en dagens första kopp kaffe en fredagsmorgon, får jag inte kaffe i min kopp, utan ren och skär sump. Tilläggas bör, att jag tycker att kaffet i kaffeautomaten är riktigt läskigt som det är, helt utan sump. Det finns inte mycket som påminner om kaffe i det som automaten erbjuder, men eftersom det står ”Cafe Latte” på knappen jag trycker på, så litar jag på att det är det jag får. På tal om får…. bäää. Nåja, koffein kommer i många skepnader, det här är en. Tydligen.

Ni kanske har läst David Batras bok med samlade arga lappar: Den som inte tar bort luddet ska dö. Det första som dök upp i mitt huvud i morse var: Den som inte tömmer sumpen ska dö. Dö. DÖ!

Vem kan då denna synnerligen ondsinta sabotör vara? Han/hon skulle kanske kunna tjäna en hacka på att sälja idén till al Qaida? Jag tänker mig att det är en bitter te-drickare. Någon som stör sig på att vi kaffedrickare har det så lätt. Vi kan bara trycka på en knapp, så får vi vår beställning rakt ner i koppen, medan te-drickarna måste hålla på att kladda med tepåsar och grejer. Någon som står och svär mellan tänderna medan de vrider de sista dropparna ur sin chai-påse. Men, det är inget förbannat hälsohem vi bedriver här, så du kan kan bara LÄGGA AV att förstöra min dag!

Men annars går det bra, tackar som undrar!

Svett-chock!

Ta upp skrivandet var det! Basta!

Jag har just klivit ner från det självinskaffade tortyrredskapet avsett för mig. Min Orbitrekk. Fast den heter OrbiTrac, för den är från Jula. Det finns gränser för vad jag spenderar på ett tortyrredskap. Jag är svettig, skakig och lite hög på adrenalin. Jag tror min kropp tolkade den extra aktiviteten som varning för livsfara. Den trodde att barnen var i fara, att det brann eller att vi var jagade av rabiessmittade grizzlybjörnar (som är så vanliga härikring). Men det är bra, bara den hänger med - samarbetar - så får den tro vad den vill.

Det är inget nyårslöfte jag sysslar med. Som sagt så ger jag inte mycket för ett löfte avlagt under några typer av rus. Jag har helt enkelt bara bestämt att det får vara lite måtta på sötebrödsdagarna (koppling till semlor... åhh semlor!) Jag tror att min kropp har glömt bort att vi kan ha annat än vilopuls och är helt förvirrad nu. Och lite sugen på en semla.

Dags att damma

Nä, undrar om det inte är dags att damma av skrivförmågan igen. Att ha en blogg är lite som att ha gymkort. Men jag ska ta tag i det. I år ska jag bli så textuellt vältränad att ni kommer undra om jag går på ord-steroider. Det är inget nyårslöft, jag har inget till övers för löften avlagda efter x antal glas champagne, mitt i natten medan fyrverkerier sprakar i bakgrunden. Det är inga löften, det är (fylle)snack. Önskedrömmar. Fantasier kantade med rosa champagnebubblor. Idag är det en helt vanlig söndag, mitt på dagen och jag är vid mina sinnens fulla bruk (så brukbara som mina sinnen någonsin kommer att bli i alla fall). Jag ska damma av skrivförmågan (blååås, host host).

Låt mig höra ett J! Låt mig höra ett (utdraget) A! Vad blir det??

Just ja!

Jag kanske fryser och är påtagligt medtagen av vintermörkret, men: Moahahaha moahahha!!

På tal om åsikter...

Att lyssna på och läsa om Anna Ankas åsikter, är som att se och höra någon dra med naglarna över en griffeltavla. Jag ryser, jag förfasas, jag förargas och jag kräks lite i munnen. Att hon som barn (och förmodligen fortfarande) saknade ett tryggt och nära förhållande till vuxna förvånar mig inte alls. Men att se någon som placerar sig själv så lågt, på dörrmattenivå, är också plågsamt. Det blir lite som när de visar jobbiga nyheter på tv. Jag känner att jag borde titta, att det är min plikt som medmänniska. Men hälften av gångerna orkar jag inte. Jag byter kanal och tittar på feel-good-film tills jag somnar.

Jag tycker synd om Anna Anka, men om jag fick chansen att träffa henne skulle sannolikt sluta med en kaskadkräkning över hennes hårt straffade kropp. Usch och fy, stackars lilla anka.

Jo men det verkar ju som en frisk åsikt...

Bebisars och småbarns vara eller inte vara på offentliga platser, det börjar kännas lite som ett uttjatat ämne. Men hittills har jag inte känt mig manad att slå ett slag för vare sig det ena eller det andra. Det ska jag dock göra nu. Först och främst några konstateranden:

1. För mänsklig överlevnad måste vi fortplanta oss.
2. För att få vuxen befolkning måste människor vara barn först.
3. För att de här barnen ska fungera i sociala miljöer när de blir vuxna måste de ibland få komma utanför hemmets trygga väggar. Kanske till och med någon enstaka gång innan de fyllt fem år.

Jag läste, med höjda ögonbryn, hur en kaféägare helt sonika tänker vägra att släppa in föräldrar med barnvagn eller bebisar. För att kafémiljön är inte bra för barn. Det slamrar högt i de känsliga små öronen och de blir tvungna att sitta still. Dessutom har barn den hemska ovanan att göra ljud. Ibland, ve och fasa, sitter de inte ens på sin plats.

Jag kan, med handen på hjärtat, erkänna att det finns tillfällen då jag önskat att en och annan småbarnsförälder ville inse att inte alla tycker att deras barn är obeskrivligt gulliga, när de med snoret rinnande springer skrikande runt och drar in folk i samtal de inte känner sig upplagda för. Bara för att jag är förälder själv betyder inte det att jag tycker om alla andras barn. För det gör jag inte.

Men. Om vi nu ska bena ut argumenten för småbarnsfamiljers icke-existens i offentliga miljöer:

1. Små barn och bebisar stör de andra gästerna när de skriker och inte vill sitta still. Ja det är klart, så kan det väl vara. Irritationsgraden mot barnen står i direkt förhållande till hur gärna föräldrarna vill lära sina telningar om samhällets oskrivna sociala regler. En del gärna, andra inte alls. Hur som helst, om gäster som är högljudda och inte sitter still inte är välkomna måste tonåringar också sättas på svarta listan. Och folk som pratar i mobilen.
2. Kafémiljön är inte lämplig för barn. Nej, den är ungefär lika olämplig som den på McDonalds. Men där är det ingen som pratar om att bannlysa barn? Lite slammer och sorl kommer definitivt inte att skada något barn. Inte att sitta still en stund heller. Däremot får de utmärkt träning i hur man uppför sig i sociala miljöer.
3. Barnvagnar tar upp mycket plats och står i vägen. Återigen, ja så är det ju. Andra saker som tar plats och står i vägen är till exempel rullstolar och rullatorer. Så då måste vi också bannlysa rörelsehindrade männsikor.

Ok, nu har det perfekta kaféet börjat ta form. Här får bara gäster över 20 år komma in, förutsatt att de inte har något handikapp som gör att de måste släpa in en massa grejer som står i vägen. Gästerna får heller inte prata för högt eller röra sig för mycket. När vi ändå är i farten tycker jag också att vi kan förbjuda irriterande ovanor: Man får inte röra i kaffet så det slamrar. Man måste veta exakt vad man vill ha när man kommer till kassan och får inte ställa jobbiga frågor till personalen, som gör att folk få stå i kö längre än nödvändigt. Man tuggar med stängd mun och skrattar inte för högt eller för ofta. Man snyter sig ICKE högt och ljudligt. Är du snorig ska du inte vara på kafé alls.

Nu till det ytte-pytte-lilla problemet. Lönsamheten. Genom att utesluta så stor del av befolkningen, går det ändå att få det att gå runt? Eller ska man, om man ställer dessa krav, satsa på att fika hemma?

Kanske är det helt enkelt så att barn måste integreras med samhället? Även när de är trötta, gnälliga, springiga, jobbiga och högljudda. Precis som du och jag.

Sommarplåga

Jag är en mygg-magnet utan dess like. Ett myggornas gående smörgåsbord. Deras all-you-can-eat-buffé. De ser mig som den typen av matställe dit man tar familjen, släkten och alla vännerna. Inget romantiskt "tea for two" när jag är i närheten. Icke. I år gästas min lilla hem-by dessutom av så kallade "översvämningsmygg". En extra aggressiv sort som inte jönsar runt och letar efter just precis rätt plats att käka på. De kommer in som krigsflygplan med sugröret vässat. Där de landar är där de äter. As. 

Attackmyggen håller min hallonhäck gisslan. Min lilla persiljeodling också. Jag tycker om hallon och jag absolut älskar persilja. De vet detta. Varje försök att få lite hallon eller ett par stjälkar persilja bestraffas å det hårdaste med fler myggbett än vad som egentligen borde vara möjligt. Dessutom har attackmyggen allierat sig med bromsarna.

Så i vinter, när jag svär som mest över kylan och mörkret, ska jag försöka påminna mig om att där ute i kylan ligger arméer med myggor och bromsar. Ihjälfrusna. Döda. Det kommer att värma mig en aning. Det vet jag.

TV-licenskören

Skulle den här kören, regeringens hejdukar med de klibbigaste av fingrar, ringa på min dörr och sjunga sitt tack till mig för att jag betalar tv-licensen så skulle de få sig en monumental överraskning. Jag har ett gäng ägg som har legat jättemycket för länge i kylen och de skulle få demonstrera mitt missnöje med den påtvingade licensen.

Var. Så. God. Så. Jävla. Mycket.

Vill du ha en bedövning på ögat, va?

Jag har inte tandläkarskräck, men min tandläkare gör sitt bästa för att jag ska utveckla en sådan. En rätt osympatisk kvinna som ler sällan och säger "vi ska laga två hål idag" istället för "hej". Lustigt att hon säger "vi" också, eftersom jag har väldigt liten del i lagningen, om man inte räknar att hålla munnen öppen som del av arbetet.

Det känns inte helt ok när en tandläkare säger att "vi" ska göra något alls. Det får mig att känna som jag missat något. Men fine, "vi" kanske kan betala för besöket också?

Idag skulle jag laga två hål i den nedre käken. För er som inte vet, den nedre käken är den som "känns lite mer", som min tandläkare uttryckte det. Sen kollade hon lite med sin petgrej och mumlade "...inte så små hål som jag trodde..." Hon är så bra på att få mig att slappna av.

"Du vill ha bedövning, va?"
"Mmmm..."
"Då får vi sätta den här" säger hon och petar längst bak, bakom visdomstanden.

Bedövningssprutan sticks. Sticks igen. Sticks igen. Aj som fan, det där gör ju skitont, tänker jag och rycker till varje gång som hon hugger med sprutan. När tandläkaren märker att rycker och grymtar missnöjt varje gång hon hugger, säger hon lite irriterat:

"Du får ta och slappna av"

Jamen visst, får jag hugga den där sprutan några gånger i ögat på dig så ska jag bli väldigt avslappnad igen, tänker jag medan sköterskan ger råd om djupa andetag. Hon glömde att säga att jag skulle räkna till tio(tusen) också.

När hon huggit klar med sprutan får jag sitta upp och skölja. Den skumma smaken jag hade i munnen visade sig vara blod uppblandat med bedövningsgucka.

Man brukar känna när bedövningen börjar ta, det känns lite tjockt och konstigt. Den känslan fick jag i vänstra ögat. Högst obehagligt. Efter ett tag kunde jag inte blinka, vilket innebar att jag fick sköta det manuellt. Tandläkaren påpekade att "det är svårt att bedöma hur bedövningen kommer att ta" och det tror jag det - om man sov på bedövningslektionen i tandläkarskolan.

Sen satte hon igång och borra. Med en stor borr, en mindre borr och en borr som lät som något ur Starwars. Då och då frågade hon om det gick bra och på det ville jag svara med motfrågan:

Vad tycker du och kan jag få en oberoende bedömning?

Men det gjorde jag förstås inte. Jag tror misslyckade skämt är kopplat till en högre grad av obehag hos tandläkaren.

I skrivandets stund har jag just återfått blinkförmågan och den vänstra sidan av munnen hänger med på vad den högra gör igen. Så nu har jag slut på argument till varför jag sitter hemma och bloggar istället för på biblioteket och skriver examensarbete.

You don't miss the blinking until it's gone, är dagens lärdom.

Strejk

Min hjärna har gått ut i vild strejk och vägrar att samarbeta tills vi har sett över arbetsvillkoren. Den begär följande:

1. 8-timmars arbetsdag. Inkluderat i dessa 8 timmar är ett försvarligt antal pauser då vi gör något som kräver minimal insats. Typ andas.
2. Max en ny kunskap per dag. Även om den nya kunskapen består av att klicka ledmotivet till Jönssonligan på en bläckpenna.
3. Regelbundna måltider, varav åtminstone 1 per dag ska kunna kategoriseras "Skapligt nyttig".
4. Ingen, under några omständigheter, uppstigning före klockan 6 på vardagar eller klockan 8 på helger.

Förhandlingen har påbörjats.

1 - 1

Till cykeltjuven som visade mig att nyckeln jag trodde satt fastrostad i cykellåset, inte var fastrostad alls: Touché!

Kan jag få tillbaka nyckeln nu?

Distans och jämförelse

Som om Murphy känt att han gett mig lite i överkant sista tiden och för att ge mig lite distans till min egen utsatthet, får jag höra att en man fastnat i en biltvätt. Han skulle skynda sig in i bilen när tvätten satte igång och fastnade mellan dörren och tvättmojängen. Brandkår, ambulans och helikoptrar tillkallades. Oh the förödmjukelse! Mannen klarade sig dock utan allvarligare skador.

Tack Murphy, nu känns det bättre.

Uppföljning

Har fönstret hållt sig uppe sedan biltvättsincidenten? Jajamensan! Murphy är ingen amatör. Jag gissar att även om bilen skulle gå genom den mest brutala skrotning, skulle fönstret sitta stadigt förankrat, tätt som... som... ja, jättetätt i alla fall.

Så nu vet ni.

Suradagarna 2009, 26-28 juni med Hjulafton & Humorfestival

26-28 juni? Men nej, humorfestivalen har ju redan börjat! Hjulafton - mitt i sommaren!

Tillåt mig forcera ett skratt.

Jag ska också passa på att sätta min högra hand och större delen av armen, på att "hjulafton" inkluderar rostiga amerikanska bilar som härstammar från en tid då tv var ett nytt fenomen. Men vänta, det blir bättre. Power meet brukar ju drabba Västerås någon gång i början av juli, kanske kan alla de rostiga bilarna och deras förare och passagerare hålla till här tills det är dags?

Jag måste boka semester. Var-som-helst-utom-här låter bra, fina stränder och trevlig befolkning har jag hört. Ska vi säga 25-29 juni?

Sen då? (epilog)

Sen åker jag ut från biltvätten, åker hem, får upp fönstret ordentligt och åker till företaget jag gör mitt examensarbete hos. Där sprider jag en vag doft av avfettningsmedel hela dagen. Inbillade jag mig i alla fall.

Saker som oftast händer mig och ingen annan...(del 2)

Ok... ni förstår dramat? Bågen, portalgrejen som sprutar vatten, kommer närmre och närmre sprutandes just vatten med rätt bra tryck. Fönsterhelvetet är fortfarande öppet med ca 1 cm, från topp till längst ner vi spegeln. Ett antal scenarion spelas för mitt inre öga och alla slutade med att jag sitter dyngblöt med vatten till fotknölarna och ser dum ut.

I vild panik vänder jag mig kors och tvärs i bilen, får syn på en filt i baksätet och sliter den åt mig. Nu var det här inte vilken filt som helst, utan en sån där picnic-filt, med fleece på ena sidan och nåt slags vattenavstötande material på den andra sidan. Ja, just det, vattenavstötande. Jag vänder fleecesidan mot mig och trycker den andra sidan, med bästa förmåga mot den öppna springan. Vet ni hur långt det är från ett bilfönsters topp till botten?

Med båda armarna gör jag vad jag kan för att förhindra att vatten och bilschampoo forsar in i bilen. Det går sådär. Det blir blött. Medan jag sitter där och kämpar slår det mig att det helt säkerligen finns en övervakningskamera, så att personalen inne i macken kan hålla koll på vad som försiggår i tvätteriet. Jag tänker mig att de skrattar sig harmynta. Jag tänker att jag bjuder på det, it's on the house. Men! Jag kräver här med, att mitt karmakonto nollställs! Kanske lutar över åt plus till och med.

Jag har en stark känsla av att många av mina medmänniskor går igenom hela livet utan liknande upplevelser.