På tal om åsikter...

Att lyssna på och läsa om Anna Ankas åsikter, är som att se och höra någon dra med naglarna över en griffeltavla. Jag ryser, jag förfasas, jag förargas och jag kräks lite i munnen. Att hon som barn (och förmodligen fortfarande) saknade ett tryggt och nära förhållande till vuxna förvånar mig inte alls. Men att se någon som placerar sig själv så lågt, på dörrmattenivå, är också plågsamt. Det blir lite som när de visar jobbiga nyheter på tv. Jag känner att jag borde titta, att det är min plikt som medmänniska. Men hälften av gångerna orkar jag inte. Jag byter kanal och tittar på feel-good-film tills jag somnar.

Jag tycker synd om Anna Anka, men om jag fick chansen att träffa henne skulle sannolikt sluta med en kaskadkräkning över hennes hårt straffade kropp. Usch och fy, stackars lilla anka.