Sentimentala skäl

Meh! Regna! Vad hände med solsken och temperaturer över 25 grader? Vad hände med sitta-på-verandan-i-kvällssolen-och-dricka-något-kallt-och-bara-mysa? Ja, just ja! Det är ju semestertider. Murphy: Bite me!

Jag är en samlare av stora mått. Enorma mått faktiskt. Jag kan inte hjälpa det, det går i släkten. Jag utvecklar emotionella band till mina ägodelar ska jag meddela. Med svepskälet "det kan vara bra att ha någon gång" slipper jag kapa de här banden. Men ibland, när förrådsdörrar inte går att stänga och jag inte sett väggarna i klädkammaren på några år, kan det hända att jag ändå sätter sta och rensar. Det är en smärtsam process.

I lådor ligger barnens bebiskläder. Vissa av dem fläckiga av blåbärspuré eller mosad banan eller något annat bebisgucka. Bra att ha någon gång? Förmodligen inte. Men de här kläderna har rymt en varm och knubbig liten bebiskropp. En bebis som inte finns längre, en bebis som hade ohyfset att växa upp. För varje plagg jag med tungt hjärta lägger i soppåsen är jag rädd att ett litet, ovärderligt minne slinker med.

Maken hjälper till så gott det går. Men det är inte lätt när jag hela tiden måste dubbelkolla vad han lägger i sophögen. Om han hör ett dovt morrande från mitt håll vet han att det inte är läge att diskutera. Som när han la tassarna på lillkillens spjälsäng och menade att den kunde vi ju lika gärna göra oss av med, eftersom jag så bestämt sagt att det inte blir fler barn. Nej, VI ska inte ha fler barn, men tänk vad bra att ha när vi ska sitta barnvakt åt barnbarnen! Han vet att det inte är någon mening att argumentera. Spjälsängen, där mina barn som bebisar snusat sött (och ilsket vägrat att sova också förstås) blir kvar. Bandet är intakt.

Häromdagen när jag rensade ur ett skåp hittade jag alla mina gamla kassettband. Maken hann säga: Men de där är väl inte... Sen förstod han av min blick att banden blir kvar. "One more reggae for the road, everybody!"

Tänk om jag hade samma sentimentala band till mina pengar? Hmmm, tåls att tänka på.

Renovering av kråkslottet de la Cox

Det går lite trögt med bloggandet här, som den uppmärksamme kanske har märkt, men jag kan tyvärr inte utlova någon förbättring. Jag låter bloggsvackan gå sin gilla gång, så får vi se hur det blir. Men nu, när jag egentligen borde göra femtitolv andra saker, känns bloggen naturligtvis mer aktuell än någonsin. Det är klart att ett inlägg är på sin plats. Tvättmaskinen surar och dammsugaren känner sig åtsidosatt, men det kan inte hjälpas. Här ska bloggas.

Senaste tiden har vi varit i renoveringstagen. Det har slipats, målats och lagts golv från morgon till kväll. Det blir fantastiskt bra måste jag säga. Men skoj är det inte. Verkligheten ligger rätt långt ifrån Martin Timells flinande feja i "Äntligen hemma". Blod, svett och tårar. I shit you not. Kanske inte så mycket tårar som svett och blod. Men ändå. Renovera är något jag gör för nödvändighetens skull, inte nöjets. Nu är ett rum klart, snart kör vi igång med nästa. Som är dubbelt så stort. Oh joy.

Om du befinner dig i en ny relation och känner dig orolig för om det ska hålla i det långa loppet - renovera ett rum ihop. Om ni inte bryter då och gör vodoodockor av varandra, då kommer det att hålla. Garanterat. Giftermål, hus, hund, volvo och ett gäng söta barn. I den ordningen.

Nu kräver lillkillen att jag ska komma och undersöka ett ljud som han påstår att "den döda mannen" åstadkommer. Fet chans till det. Jag tänker gömma mig i en garderob tills maken kommer hem. Till lillkillen säger jag bara: Säg åt honom att gå mot ljuset. Mot ljuset goddammit!

4 going on 6

Imorgon fyller lillkillen år. Fyra närmare bestämt. Nästan sex, som han uttrycker det själv. Han vet inte hur rätt han har. För så fort går det kan jag tala om för er som inte vet. Han är nästan sex, nästan tonåring. Stora killen fyllde elva för ett tag sen. Han är nästan tjugo.

Det är något helt bitterljuvt med barnens uppväxt. För visst, med handen på hjärtat, kan jag tycka att det är skönt att de blir lite mer självgående och inte behöver passas 24/7. Men ändå vill jag hålla dem kvar en liten stund till. Den osynliga navelsträngen, den de inte klipper av på BB, blir tunnare och tunnare för varje år. Till slut går den av och allt är som det ska, men likväl lite sorgligt. Lillkillen blir fyra år imorgon och jag kan inte fatta att det har gått så fort.

Bitterljuvt är vad det är.

Sommar!

Vi har lov, vi har lov, vi har lov *klapp, klapp, klapp*
Några veckor vi fria får vara *nynnar*

Mitt första år som student på högskolan är avklarat. Det har gått fortare än fort och varit roligare än jag kunnat tro. Nämnde jag att jag fått VG i alla skrivkurser vi haft? Nähä, men då gjorde jag det nu. Blygsam som jag är.

Dessvärre sitter jag, med bara näsan ovanför ytan, i självömkans träsk. Min rygg har åter igen pajat. Jag som hade på gång ett blogginlägg om att den här sidan av 30-strecket faktiskt är ganska soft. Så kom det här liksom... Ryggskottshelvete.

Hela förmiddan har jag legat till sängs och gnytt för mig själv: Make, min make! Varför har du övergivit mig? (Dramatisk? Jag?!)
Jamen typ så i alla fall. Maken i fråga hade vett nog att bjussa på lite medömkan när han ringde hem på lunchen, men mina övertalningsförsök för att få honom att komma hem var fruktlösa. Så jag drogar mig istället. Som tur är har jag kvar värktabletter från sist det begav sig. Den ena ska kombineras med den andra men absolut inte med den tredje. Det är en hel vetenskap, I tell ya! Men det funkar och jag är mobil, även om Agda 95, ser ungdomligare ut i gången än jag.

Staaaackars mig. Alla tillsammans då: Staaaackars Karin!

Ett levande preventivmedel

Jag berättade tidigare om uppgifterna vi har i kursen jag läser för tillfället. Artikeln om förlossningspsykos och allt det där, ni vet? *alla nickar igenkännande*

Igår träffade jag min responsgrupp, så vi kunde ge och få respons på våra essäer. Jag var den enda i gruppen som fått barn. De andra känner sig nog inte så sugna nu...

(GP står här för Grupp Medlem)

GP 1: Det här låter ju riktigt läskigt, men det är ganska ovanligt va?
Jag: Jaaa... det är väldigt få som drabbas och de flesta har redan en psykisk sjukdom i botten eller i närmsta familjen *försöker lugna*
GP 1: Jaha. För min mormor var psykiskt sjuk... undrar om hon inte till och med fick förlossningspsykos?
Jag: Oj...
GP 2: Jag vet att min kusin fick förlossningspsykos och ville inte veta av sitt barn de första månaderna. Men nu är hon ju frisk igen...
Jag: Oj...

*tystnad*

Jag: Fast idag är de nog bättre på att känna igen symtomen och sätta in medicinering i tid... kan jag tänka mig...

Jag tänkte hädanefter lägga till en titel till mitt namn i telefonkatalogen: Karin Cox, Preventivmedel - säkrare än p-piller.

Beskt

Igår kväll var jag på föräldramöte. Ett sånt där stort, med ALLA föräldrar (som orkar komma) och ALLA fröknar. Fast föräldramöte kanske är fel ord att använda i det här fallet, väckelsemöte känns mer riktigt. Hallelujah, can you say AMEN!

Jag blir så trött...

I små samhällen, som det här som jag bor i, ska man inte ha en avvikande åsikt. För då är du dum. Och då måste alla i "förskönande" omskrivningar tala om varför din åsikt är dum. Det gör inget om den ena upprepar vad den andra sa, fast i något annat ordalag. Alla har rätt till sina minuter i rampljuset.

Det är något rikigt sliskigt med föräldrar som i samma mening klarar av att självgott klappa sig på axeln samtidigt som de ger en rikigt känga till föräldrar som inte tycker som dem. Riktigt kväljande sliskigt är det. Det brukar vara samma föräldrar som inte riktigt kan förstå att alla är olika och att inte alla familjer fungerar på samma sätt. De brukar också har väldigt hög närvaro på föräldramöten av alla de slag...

Och det var dagens portion med galla. Nu ska jag duscha och bli snäll igen.

Förtydligan

Silverfisken skriver att han drömt om en medbloggerska, som han träffat en gång. I drömmen stod hon och diskade eller gjorde drinkar. Naken. När hon vänder sig om har hon blivit med snopp.

Inte för att jag tar åt mig nämnvärt, men känner ändå att ett förtydligande inte sitter i vägen:

Inget annat sitter i vägen heller om jag säger så. Inga bihang centralt placerade eller nåt. I'm a natural woman. Som nagelpolermedelförsäljerskan i London försökte använda som säljknep. You're a natural woman.

Bet your ass! And I'm still not buying...

Om att välja uppgifter med omsorg

Just nu läser jag skrivteknik och kursen examineras genom två uppgifter. Ett referat och en essä. Som utgångspunkt för båda uppgifterna ska finnas en vetenskaplig artikel av eget val, men som minst är 10 A4 lång. Jag kan säga på rak arm, att så många vetenskapliga artiklar på några fjuttiga 10 A4 är det riktigt ont om. De flesta ligger på 40 sidor plus bilagor. Referatet fick vara max 1500 tecken. 40 A4 ---> 1500 tecken= jobbigt.

Jag letade med ljus och lykta efter en artikel som var lagom lång och något sånär intressant, dessvärre fanns det inte tid till allt för mycket grunnande. Jag tänkte: Något med psykologi vore roligt! Tick, tack, välj något nu, referatet ska vara inne snart.

Postpartumpsykoser(förlossningspyskoser)! Ahaaa! En lagom lång artikel(17 sidor) med något sånär intressant innehåll. Det är taget!

Till saken hör att vi ska redovisa våra essäer muntligt. Få se här nu: Här är jag, som har tre barn, och... "Hej, jag ska prata lite om min essä som är skriven utifrån en artikel om postpartumpsykoser."

Härligt! Under mina restrerande två år kommer jag gå under öknamnet "psykot". Jag tror att statistiken senare också kommer att visa att barnafödandet blev väldigt lågt bland textdesigners som tog examen 2009.

Hädanefter lovar jag, dyrt och heligt, att jag ska välja mina uppgifter med bättre omsorg.

/Psykot

Sy - syddigare - syddigast

Jag köpte en symaskin på IKEA. Som tur var kom den inte i ett platt paket, för där tror jag min gräns går för IKEA-sammansättningar. Jag måste ändå påstå att jag rockar relativt korpulent på att sätta ihop möbler av alla de slag. Härom sistens var det ett skrivbord som skulle sättas ihop och trots att jag hade ett helt gäng träpluggar och annat smått och gott till övers när jag var klar, så står det där än. Det ser riktigt ut i alla fall. Men den senaste fyndet på möbelvaruhuset var alltså en symaskin.

Jag vet inte om symaskinen jag köpte bara är vad jag betalade för, eller om utvecklingen på symaskinfronten har stått still sedan början på 90-talet. Jag fick skarpa flash-backs till syslöjden i högstadiet. Allt såg nästan likadant ut, från spolarrullen till "sura mun". Det lät likadant också, ungefär som när man kör med en gräsklippare över ett grusparti. Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel, men det slutar alltid med det ljudet. Och jag trampar hårdare på pedalen och tänker att "det löser sig nog". Fast oftast gör det inte det, oftast går tråden/nålen av. Ibland lägger den bara av och ger ifrån sig ett surt hummande hur hårt jag än trycker på pedalen. Det var aldrig meningen att jag skulle bli sömmerska.

Jag vet att fast vi satt ett helt gäng elever och fräste på med symaskinerna, allt vad vi orkade, var det alltid mitt namn som ropades ut när någon maskin lät illa. "Karin, nu låter det lite va´?" Oftast hade jag då åstadkommit en magnifik trådknut på undersidan av tyget, fast det såg snyggt ut på ovansidan. Om man skulle få för sig att sprätta upp de otaliga kuddar(de var enklast att sy) och vända dem ut och in skulle man kunna hitta tråd för en hel tomtearmé. Men varför skulle man vilja sprätta upp konstverken? Nej just det, det vill man inte.

Den här symaskinen jag köpte, den lär inte bli utnött i första taget. IKEA säljer nämligen också remsor med med något slags värmeaktiverat lim. Så ska jag lägga upp gardiner så blir det strykjärnet som får göra ett ryck. Funderar på att använda det på ett par byxor som är för långa, så kan man lägga ut dem igen om man skulle råka växa en decimeter eller så. Man vet aldrig...

Framtidsutsikter

Gissa vad jag inte ska bli när jag blir stor?

Möbelmonterare på IKEA.

Lätt avlyssnat

Det här med att åka kommunala färdmedel är, som de flesta vet, något helt speciellt. Det har skrivits i långa rader om irritationsmoment, trängsel, brist på sittplatser och illaluktande medpassagerare. Men jag har även lagt märke till en annan aspekt - tjuvlyssnandet.

Om jag befinner mig utan sällskap på tåget tillhör jag skaran av tjuvlyssnande människor. Trots att jag håller ögonen på en bok/tidning/de egna skorna så befinner sig öronen på drift. Det finns alltid något intressant att avlyssna. Jag väljer att tro att jag sköter det här lite diskret och utan att bli upptäckt. Oftast.

Har jag däremot sällskap på tåget har jag insett att jag till stor del står för underhållningen/irritationsmomentet/tjuvlyssningsmaterialet. Däremot är inte alla så diskreta med sitt tjuvlyssnande och andra i sin tur tillhör min kategori - de som väljer att tro sig vara diskreta, men som kan skratta, nicka och visa avsky i relation till samtalsämnet. Jag har kommit fram till att det finns ett antal olika kategorier av människor i det här fallet:

1) Den som ihärdigt tittar ut genom fönstret, men som inte inser att denne i tur och ordning vrider huvudet en aning mot den som talar.

2) Den som tittar en rakt i ögonen, skrattar med och som gärna sträcker lite extra på halsen för att se de nya skorna man visar upp för de som egentligen är inblandade.

3) Den som bara blåstirrar på en sålänge man inte tittar tillbaka. Han/hon är fascinerad av vad man säger och vill inte missa ett ord, men vill inte heller bli påkommen med att tjuvlyssna. Om man lutar sig lite åt något håll för att försöka undkomma dennes intensiva blick kommer denne att flytta efter, obönhörligen och kvickt.

4) Den som till slut ignorerar sitt eget sällskap till förmån för det avlyssnade samtalet. Denne svarar osammanhängande och irrelevant på sitt sällskaps samtal och skrattar - till sitt sällskaps stora förskräckelse - plötsligt högljutt när det avlyssnade samtalet kommer till sin "punch-line".

5) Den ärliga typen, som glatt medger att denne lyssnar och gärna kommer med egna kommentarer och vinklingar.

Jag har personligen "råkat ut" för alla kategorier av tjuvlyssnare och förmodligen varit en av dem också. Men oftast har jag en känsla för att jag och mitt sällskap är föremålet för tjuvlyssnandet.

Ursäkta frånvaron, men...

... det har varit lite stressigt.

Bild från "My cat hates you"

Fråga Karin

Det här med html och css: wtf?? Det måste finnas ett enklare sätt...

Nu när jag ändå har lite bloggtorka tänkte jag passa på att svara på några frågor. Jag utgår ifrån de googlingar som lett till min enkla, ödmjuka blogg:

• Vakna illamåendes

Är du kvinna i fertil ålder är du sannolikt gravid. Det är bara till att känna kaffelukten. Om några månader är du stor som ett hus och kommer att få skapligt jobbiga kramper i magen. Resultatet blir villkorslös kärlek till en liten varelse som helt kommer att diktera ditt fortsatta liv.

• Duktiga flickor

...tar på sig för stor arbetsbörda. Våga vara viljestark!

• Vädret på side

Det här är en väldigt vanlig googling enligt mina arkiv. Varför? Den som kan svara på frågan är högst välkommen att göra det i kommentarerna. Men för att besvara frågan: Det blir blåsigt, kallt och lite regnigt. Tror jag.

• Tvååring trotsålder

Gratulerar! Jodå, det är fullt möjligt att vara i den beryktade trotsåldern när man är två år. Lycka till!

• Skillnad ironi och sarkasm

Mnjaa... jag är inte riktigt på det klara med det ska jag erkänna. Fast rent personligt tycker jag att sarkasm osar mer spydighet? Fast det kanske är mina egna konnotationer.

Därmed var dagens frågestund avklarad!

Min rygg har gått i strejk

Inatt drömde jag att jag var gravid med trillingar. Min kropp försöker säga mig något. Typ: Ge dig in på det där spåret igen och du ska få... Min kropp kan känna sig lugn dock, vi ska inte in på det spåret igen. Vi ska nöja oss med att lååååna bebisar, sniffa på dem, gosa med dem och lämna tillbaka dem. Om någon i våran omgivning nu bara kunde sätta fart med den biten...

Ryggskott, mina vänner, det ska ni akta er för! Det har jag provat på de senaste dagarna och det är ingen hit. Läkaren jag var till i tisdags uttryckte, med ett snett leende, att jag hade "en ganska orginell stil". No shit, Einstein! Vidare tyckte han att det såg rätt "gosigt" ut, när jag klamrade mig fast kring nacken på maken för att överhuvudtaget kunna ta mig framåt. Maken tyckte mest att det var tungt. Han går fortfarande och gnuggar ena sidan av nacken, fast jag tagit mig fram för egen maskin i ett par dagar nu! Lite får man väl tåla? Däremot tycker jag att det har legat ovanligt mycket grönsaker på min tallrik den sista tiden...

Något annat jag har provat på de senaste dagarna är html. Igår lyckades jag att få till en sida med blå bakgrund, grön text, en lista och ett par länkar. Bara genom att skriva text! Vem hade trott att det var möjligt?? Förutom alla datorsnillen då... För varje kod jag skrev som faktiskt resulterade i det som var tänkt fick jag till en liten segerdans. Med betoning på liten. Med tårna. Sängliggandes. Men segerdans var det, none the less.

Tjetjensk sotare?

Jag läser i tidningen om en ung man som ska bli president i Tjetjenien. På bilden ser han hård ut med kalla ögon. Artikeln antyder att han inte är blyg för att använda tortyr och för att mörda folk som inte tycker som han. Jag blir illa till mods. Han har en basker som sitter sådär lite snett, som de gör inom armén. Kalla, hårda ögon. Tortyr och mord. Lillkillen som varit upptagen med sina frukostflingor kikar lite över min axel, pekar med skeden på den unge presidenten och säger:

- Kolla, där är ju våran sotare!

Situationen avdramatiserad. Jag skrattar lite och säger att de är snarlika, men inte riktigt samma ändå. Lillkillen äter vidare på sina frukostflingor och menar att de har ju likadan mössa i alla fall.

April, april!

Jag vaknar tidigt, mest för att lillkillen ålar runt som en besatt bredvid mig. Under vänstra skulderbladet ligger något hårt. En napp. En blå napp som på nappars vis har klibbat sig fast på ryggen. Jag har fortfarande märket kvar en timme senare. Kudden som inte gått att få bekväm på något vis bara några ynka timmar tidigare är nu skönare än någonsin. Lagom hård, lagom mjuk, lagom utskålad för mitt huvud. Ett huvud som för den delen är riktigt trött. Jag försöker med honungslen stämma förmå lillkillen att kila in till sig och leka en liten stund. Bara en liten stund. En liten kvart kanske, eller ett par små, små timmar. Det funkar! Han ålar sig faktiskt ur min säng, tar sina nappar med sig och försvinner tassande ut ur sovrummet. Yes! John Blund, here I come! Men lugnet varar bara en liten minut innan lillkillen kommer instörtandes, glatt hojtandes att det snöar!! Det har blivit vinter igen, oh lycka, vinter igen. Jag själv stelnar till och med all energi jag kan uppbringa vrider jag huvudet en aning åt höger, en aning uppåt. Ena ögat får tillåtelse att släppa in lite morgonljus och det första jag ser är ett vitt hustak. Sen ser jag snöflingor som virvlar runt mot en grå bakgrund. Det är vinter igen. Hur är det möjligt? Stönande trycker jag ner ansiktet i kudden och bestämmer mig för att inte vakna igen förrän det vita helvetet har helt försvunnit och knoppande björkträd har tagit dess plats. Lite fågelsång vill jag ha också. Glöm knoppande björkträd förresten, de ska vara utslagna och färdigpollinerade. Lillkillen visar ingen nåd dock. Han ska ha fram overallen som jag lovade att han skulle få ha nästa gång det blev vinter, eftersom den varit för stor den här säsongen. För nu är det vinter igen. Oh lycka, vinter igen.

Glad Påsk

Mellankillen: Får vi leta efter våra påskägg på en gång när vi vaknar i morgon?
Jag: Nej, vi ska äta frukost först...
Mellankillen: Men åhhhh... då får vi inga ägg förrän klockan tre ju!!

Hoppsan hejsan, där ser man.

Glad påsk på er alla!

Tidsfördriv

Det här är mitt 341:a inlägg! Det ni! Dagen till ära ska jag göra Robin till viljes och göra hans utfrågningslista. Ja, jag vet. Jag är alldeles för snäll! What can I say...

Vilken årstid tycker du bäst om? Alla utom, och jag är väldigt bestämd på denna punkt, vintern. Vinter kan få finnas överallt utom där jag befinner mig. Väck, väck, väck med eländet!

Skulle du kunna tänka dig att vara med i en dokusåpa? Nejmen, nej! Den här personligheten är inte till salu ska jag säga. Den får man helt gratis. Som spam ungefär. Live.

Brukar du sjunga i duschen? Jag sjunger nog på de flesta ställen utom i duschen. Mest i bilen tror jag.

Vilken sport tycker du är roligast att se på TV? Hade vi inte behandlat dokusåpaämnet redan? Nej men allvarligt, vi tycker inte om sport. Vi är sportallergiker (jag och mitt alterego alltså).

Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Jag tror att det finns någon som är menad för någon annan. Så är det bara. Jag har hittat min.

Vad är viktigast för dig? Syre.

Laddar du hem musik och film från nätet? Ehh... va? Är det här en frågelista från regeringen? Smart... Neeheej du! Sånt där piratande håller jag verkligen inte på med! Usch fy!

Vad är det bästa med julafton? Maten står ju högt i kurs. Men stora killens tomte-agerande förra året slog nog högst faktiskt. Oslagbart. Det var bäst förra julaftonen iaf. När jag var yngre var det nog klapparna ändå (fast de hamnar nog fortfarande bland topp-tre)

Tänker du mycket på ditt utseende? Tänker och tänker, så mycket filsoferande blir det väl inte. Det finns ju där vare sig man vill eller inte!

Vad får dig att slappna av? Trevligt sällskap!

Är du skyldig någon pengar? Japp! Linda ska få sina 60 kronor bumselibums när jag träffar henne nästa gång!

Är du mörkrädd? Jamen tänk om jag är det då? Fast det har blivit bättre med åren.

Vilken färg är snyggast? Meh! Spela roll då...

Tycker du matte är svårt? På vilken nivå snackar vi nu? Vid C tycker jag att det börjar bli knepigt (läs: helt j*vla oförståeligt! Bokstäver är till för att skriva text med!)

Tycker du att det är viktigt att ha märkeskläder? Jag tycker det är viktigt att ha kläder.

Har du piercingar? Två stycken! En i varje öra. Helt craaazyy

Bråkar du med dina syskon ofta? Nej aldrig faktiskt. Men det fanns en tid... Mammas stickpinnar blev aldrig vad de en gång varit.

Vem är den viktigaste personen i ditt liv? Det går inte att nämna bara en... you know who you are!

Läser du ofta böcker? Japp!

Vill du gifta dig? Redan avklarat. Klart rekommenderat!

Vill du ha barn? Jag är nöjd med de tre jag redan har, så några fler blir det nog inte tal om.

Vilka tv-program som går nu har du fastnat för? Lost, Heroes, House, Medium, ER. Vaddå? Ett program per dag måndag till torsdag...

Vilka djur är du mest rädd för? Den här frågan förutsätter ju att man är rädd för en massa djur! Jag är super-skraj för ormar, och det är en hälsosam fobi ska jag tala om! En urinstinkt! Jag är dessutom måttligt äcklad av spindlar. Men de riktigt stora kan hålla sig borta från mig. Urinstinkt igen.

Vilken kändis är hetast? Jag har aldrig varit särskilt het på kändisar...

Vilket mobil märke föredrar du? Igen... Meh! Spela roll!

Biter du på naglarna? Nej, hurså?

3 saker jag gillar med mitt utseende:

• Att
• det
• finns

3 saker jag gillar med min personlighet

• Min humor (jag skrattar iaf)
• Min personkännedom
• Min anpassningsförmåga

3 saker jag lyckats med och är stolt över

• Mina barn är jag i alla fall stolt över, det visar sig så småningom om jag lyckats?
• Börjat plugga
• Tapetserat ett rum

1 person jag kan ringa mitt i natten (varför en helt plötsligt?)

• Skulle väl vara min man, men oftast håller han sig hemma på nätterna så...

3 person som sagt "jag älskar dig" till mig

• Min man (varje dag)
• Mina barn (hoppsan nu blir det visst sex personer alltsomallt. Lite får man väl skryta också?)
• Min mamma

3 saker jag uppskattar hos en medmänniska

• Humor
• Empati
• Humor

1 vän jag vill träffa snart (nu var det en igen! Varför? Kan vi inte hålla oss till mönstret?)

• Linda (så att jag kan betala henne de 60 kronorna och inte behöver oroa mig för att jag ska glömma det!)

3 kändisar jag uppskattar

• Men allvarligt,
• vem av dem
• har hittat lösningen till svält, krig och all världens grymheter?

3 saker jag ska unna mig imorgon

• Sola
• Gå på bio
• Trevligt sällskap

3 personer jag utmanar att göra listan

• Den
• som
• vill

Ja där har ni det! Nu kan ni sluta ligga vakna på nätterna!

1994 var året

Imorgon ska jag åka slalom för första gången på 13 år. Så om en rosig, liten bebis föddes samtidigt som jag gjorde pistarna osäkra sist, så har denne hunnit bli en finnig tonåring när jag nu hejdlöst ska kasta mig uti backarna, med livet som insats, igen.

Detta väljer jag att göra inför min son och hela hans klass, inklusive lärare och andra föräldrar. Jag överlägger fortfarande om jag ska ha på mig samma skidställ som då, för 13 år sedan? Det är rött, lila och gult. Egentligen skulle det ha skänkts till någon klädinsamling för länge sedan, men det har inte blivit av. Å andra sidan är jag tämligen fäst vid min son, så jag kanske väljer att använda det mer nyinköpta skidstället.

Karin, the miljardär

Maria, om du läser det här: Jag ska bara blogga lite först, sen ska jag börja med uppgiften! Säkert!

Lotten skriver om vad hon (inte) skulle ta sig till om hon fick flera miljarder pengar. Det inspirerar mig. Dagdrömmande är alltid inspirerande och högt prioriterat, vilket också är skälet till varför jag nu bloggar istället för att jobba med denna veckan inlämningsuppgift. I en rättvis värld borde blogginlägg räknas också...

Jag har genom åren haft ganska ingående teorier om vad jag skulle göra med ohyggligt mycket pengar, om de skulle råka landa på mitt konto. Personlig kock, tränare, stylist och barnflicka har ofta varit inkluderade. I en fantasivärld är det en jättebra idé. I en mer realistisk värld (där miljardtals kronor hör hemma, yeah right) har jag kommit till insikt med att det kanske inte skulle funka som jag tänker mig.

Den personliga tränare som hurtigt kommer inskuttandes i mitt sovrum, där jag fortfarande ligger med ansiktet planterat i kudden, samtidigt som den personliga kockens nyttiga, goda frukost möglar på sin bricka bredvid min säng, den personliga tränaren skulle få sparken fortare än han/hon kunde säga situps. Den personliga stylist som hävdade att mina jeans kanske blivit en smula lite för små för att jag ignorerat den personliga kockens hälsosamma mat till förmån för glassiga luncher med goda vänner, och som inte noterat i sin kalender att det är pms-vecka, den personliga stylisten får också foten. And so on...

Om sanningen ska fram vet jag inte vad jag skulle göra med så mycket pengar. Fast missförstå mig inte, jag skulle inte vara den som var den som tackade nej! Oh nei, nei! Faktum är att jag skulle nöja mig med några ynka hundratusen, om det var på det viset.

Det är som jag alltid sagt: Jag kräver inte mycket.