Renovering av kråkslottet de la Cox

Det går lite trögt med bloggandet här, som den uppmärksamme kanske har märkt, men jag kan tyvärr inte utlova någon förbättring. Jag låter bloggsvackan gå sin gilla gång, så får vi se hur det blir. Men nu, när jag egentligen borde göra femtitolv andra saker, känns bloggen naturligtvis mer aktuell än någonsin. Det är klart att ett inlägg är på sin plats. Tvättmaskinen surar och dammsugaren känner sig åtsidosatt, men det kan inte hjälpas. Här ska bloggas.

Senaste tiden har vi varit i renoveringstagen. Det har slipats, målats och lagts golv från morgon till kväll. Det blir fantastiskt bra måste jag säga. Men skoj är det inte. Verkligheten ligger rätt långt ifrån Martin Timells flinande feja i "Äntligen hemma". Blod, svett och tårar. I shit you not. Kanske inte så mycket tårar som svett och blod. Men ändå. Renovera är något jag gör för nödvändighetens skull, inte nöjets. Nu är ett rum klart, snart kör vi igång med nästa. Som är dubbelt så stort. Oh joy.

Om du befinner dig i en ny relation och känner dig orolig för om det ska hålla i det långa loppet - renovera ett rum ihop. Om ni inte bryter då och gör vodoodockor av varandra, då kommer det att hålla. Garanterat. Giftermål, hus, hund, volvo och ett gäng söta barn. I den ordningen.

Nu kräver lillkillen att jag ska komma och undersöka ett ljud som han påstår att "den döda mannen" åstadkommer. Fet chans till det. Jag tänker gömma mig i en garderob tills maken kommer hem. Till lillkillen säger jag bara: Säg åt honom att gå mot ljuset. Mot ljuset goddammit!