Sentimentala skäl

Meh! Regna! Vad hände med solsken och temperaturer över 25 grader? Vad hände med sitta-på-verandan-i-kvällssolen-och-dricka-något-kallt-och-bara-mysa? Ja, just ja! Det är ju semestertider. Murphy: Bite me!

Jag är en samlare av stora mått. Enorma mått faktiskt. Jag kan inte hjälpa det, det går i släkten. Jag utvecklar emotionella band till mina ägodelar ska jag meddela. Med svepskälet "det kan vara bra att ha någon gång" slipper jag kapa de här banden. Men ibland, när förrådsdörrar inte går att stänga och jag inte sett väggarna i klädkammaren på några år, kan det hända att jag ändå sätter sta och rensar. Det är en smärtsam process.

I lådor ligger barnens bebiskläder. Vissa av dem fläckiga av blåbärspuré eller mosad banan eller något annat bebisgucka. Bra att ha någon gång? Förmodligen inte. Men de här kläderna har rymt en varm och knubbig liten bebiskropp. En bebis som inte finns längre, en bebis som hade ohyfset att växa upp. För varje plagg jag med tungt hjärta lägger i soppåsen är jag rädd att ett litet, ovärderligt minne slinker med.

Maken hjälper till så gott det går. Men det är inte lätt när jag hela tiden måste dubbelkolla vad han lägger i sophögen. Om han hör ett dovt morrande från mitt håll vet han att det inte är läge att diskutera. Som när han la tassarna på lillkillens spjälsäng och menade att den kunde vi ju lika gärna göra oss av med, eftersom jag så bestämt sagt att det inte blir fler barn. Nej, VI ska inte ha fler barn, men tänk vad bra att ha när vi ska sitta barnvakt åt barnbarnen! Han vet att det inte är någon mening att argumentera. Spjälsängen, där mina barn som bebisar snusat sött (och ilsket vägrat att sova också förstås) blir kvar. Bandet är intakt.

Häromdagen när jag rensade ur ett skåp hittade jag alla mina gamla kassettband. Maken hann säga: Men de där är väl inte... Sen förstod han av min blick att banden blir kvar. "One more reggae for the road, everybody!"

Tänk om jag hade samma sentimentala band till mina pengar? Hmmm, tåls att tänka på.