Jag vet att jag lever...

Lite mycket att göra nu, med skolarbeten och grejer. Jag har börjat inse att förra året var uppvärmning med stretchning. Jag har också insett att jag fungerar bäst när jag läser en kurs i taget. Men jag beklagar mig inte, nog kan jag skriva konsthistoria, skissa tredimensionellt och göra trycksaker på en och samma gång. Dygnet har ju hela 24 timmar, varav bara ca 5 av dessa måste tillägnas sömn egentligen. Plenty of tajm.

Nu till en liten mattegåta för er som är begåvade på den fronten. Lägg noga märke till alla detaljer i problemet, var inte rädda för att ta roten ur den kvantfysiska cylindern. Är ni med?

En kopp som rymmer två och en halv deciliter vätska och är till två tredjedelar fylld, står på ett bord som är nittio centimeter högt. Golvet har en lutning på noll komma noll, noll, tre grader. En fyraåring befinner sig inom tre decimeter från nämnda kopp och äter en smörgås med skinka. På nämnda bord ligger en oläst morgontidning och vädret är stabilt med en svag vind från nord-nordöst. När nämnda fyraåring välter koppen med vätska, hur mycket vätska rinner ut på tidning, bord och golv?

Svaret presenteras längst ner i inlägget.

Och här följer lite smyg-anti-reklam:

Bli inte på några villkor kund hos Fortum. Satan själv äger majoriteten av deras aktier. Och inte vill du väl sälja din själ till Satan? Du vill speciellt inte göra det genom Fortum, för då får du betala för att sälja och i slutändan kommer du ändå att vara skyldig både själ och pengar, fast ingen vet varför. Möjligtvis kan det vara Vattenfalls fel...

Och vidare till facit på en av världens kanske största matematiska mysterier:

Mängden vätska som rinner ut på tidning, bord och golv är tio liter. Ingen vet varför eller hur denna ökning av mängd sker, men man vet helt klart att en man vid namn Murphy har med saken att göra.

Fortum - ett kräkmedel

Vad ni gör, välj inte Fortum som elleverantör. s gröna punkt symboliserar "du är här" i sjunde gradens helvete. De ger inte ens sken av att vilja vara kunden till lags. På deras firmafester, för att bryta isen lite, brukar chefen säga "...och kom ihåg, kunden har alltid rätt" och så brister de ut i ett asgarv som förenar dem alla.

Fortum skickar ut sina fakturor väldigt sporadiskt, du kan skatta dig lycklig om du får någon alls. Och om du skulle få en utbetalningscheck, med meddelandet att du betalt för mycket, ska du själv bedöma rimligheten i det och inte inkassera checken förrän du själv räknat ut att det stämmer. Vad du än gör, ska du inte lita på att de vet vad de sysslar med. Ifrågasätter du, hur det kommer sig att de inte sköter sin fakturering som de ska, pekar de blixtsnabbt ett anklagande finger mot Vattenfall och menar att de inte skickat in avläsningarna som de ska. Och det ska du som kund också ha förstått och åtgärdat själv. Om Vattenfall skulle meddela att de skickat in sina avläsningar precis som de ska, så ljuger de!

Men, Fortum är medvetna om sin uselhet och därför erbjuder de sina kunder en saftig rabatt när de klantat sig. På den delen av fakturan som är äldre än ett år, får du hela 10% rabatt. Eller, och jag säger det igen, ELLER så kan du få den oerhörda förmånen att betala av skulden räntefritt över ett år.

Skulle du ta kontakt med konsumentombudsmannen eller elrådgivningen kommer de meddela dig att det inte är någon nyhet att Fortum behandlar sina kunder illa och att de inte sköter sin fakturering. Fortum själva tycker att du som kund ska ha förståelse för att alla kan göra fel ibland, men du ska också förstå att du ska betala för såväl deras som dina egna misstag.


På deras hemsida kan man läsa slagorden: "Vi tar ansvar för att säkra tillgängligheten på hållbara energitjänster - nu och i framtiden". De har ju humor i alla fall, Fortumnissarna.

That's Odd

Vi har en kattunge som är mer som en... en... som något vi aldrig upplevt. Vi kallar honom Odd, för han är milt sagt annorlunda. Grejen är att Odd inte kan stanna här; vi har redan uppnått våran maxkvot av katter (läs: den kvot som gör att min man inte köper en enkelbiljett till Australien). Odd och hans syster Fluff behöver nya hem. Bra hem. Långvariga hem.

Odd är inte bara en katt, han är en upplevelse. Det går bra att lämna en intresseansökan i kommentarerna eller maila ett fullständigt kattägar-CV.

Odd, här fem veckor gammal, råkade somna mitt i leken.

Hans syster, Fluff, har attityd

Hör syrsorna

De som fortfarande läser den här bloggen räcker upp en hand.

.....

Ok, du kan ta ner handen nu.

Dagens vinnare

Miljöpartisten som blev ifrågasatt varför han körde ett bensinslukande vrålåk istället för en miljöbil, samt flög istället för tog tåget, kände sig attackerad. I omåttligt snäsig ton svarade han:

- Vaddå? Man måste väl inte leva som man lär heller?? Det är det ju ingen annan inom politiken som gör(så det så)!

Med andra ord: Bara för att man är miljöpartist betyder det inte att man faktiskt bryr sig om miljön. Tydligen betyder det bara att du inte får ha en intelligenskvot som överstiger tio. Det är klart att det inte är några problem att fortsätta att höja bensinskatten, om man inte behöver betala för bensinen själv, utan kan dra av den som tjänsteresor. Man behöver inte leva som man lär. Så det så.

Å andra sidan måste det ju vara miljövänligt att spotta ur sig grodor på löpande band. Jag har hört att det är ont om grodor. Kväk.

Här regnar det?!

Nämen vad nu då? Regnar det? Ja, faktiskt. Det öser ner. Konstigt.

Renoveringarna är avslutade sånär som på några lister här och där. Jag kan konstatera att jag är en hejare på att slipa, spackla, måla och lägga golv. Vem hade kunnat tro det? Visserligen råkade väggarna i vardagsrummet bli anstaltsgråa istället för lattebeigea, men hey, vad spelar det för roll. Istället för Villa de la Cox kallar vi nu vårat hus för Cox-anstalten. Det funkar det med.

Min kropp och jag utkämpar för tillfället en maktkamp utan dess like. Jag insisterar på att vi ska komma i form och min kropp insisterar på att vi ska vegetera. Jag försökte vara snäll, försökte väga lagom motion med lagom kost, men vad hade jag för det? Nada. Min kropp är av filosofin: Får man ett finger, tar man hela armen, axeln och delar av överkroppen. Så nu är det hårda bud som gäller och än så länge har jag övertaget. Men det har gått lite för lätt. Jag misstänker att kroppen planerar något djävulskt. Jag är nervös, väldigt nervös.

Fakta

Utåtgående hörn är av ondo.

Länge leve spacklet.

Det kom ett (e-)brev

De tio budorden.

1. Du skall icke stjäla från de fattiga om de ser det.
Frida, 6 år

2. Du skall inte mata spädbarn med lök, för det har jag provat.
Thea, 7 år

3. Du skall bara slå någon om du absolut måste.
Henriette, 7år

4. Du ska inte baktvätta någon bakom deras ryggmärg.
Oscar, 7 år.

5. Du skall vara så snäll som du kan och annars kan du göra vad du vill.
Glenn, 6 år

6. Du skall lyssna på din mamma vad hon än säger och vilket tonfall hon än använder.
Thomas, 7 år

7. Du skall bevara dig väl.
Kristin, 8 år

8. Om någon slår dig skall du bara vända den döva kinden till.
Sebastian, 6 år.

9. Du skall älska gud hur mycket som helst, fast det är svårt om han inte visar sig trots att man ropar "kom fram"
Robin, 6 år

10. Du skall inte begära saker av din hustru. Och så sjunger man på mors dag, annars blir det ett herrans liv.


Du ska inte stjäla från fattiga... om de ser det! HA HA HA! Vänta tills de vänder ryggen till så är det helt okej!

Sentimentala skäl

Meh! Regna! Vad hände med solsken och temperaturer över 25 grader? Vad hände med sitta-på-verandan-i-kvällssolen-och-dricka-något-kallt-och-bara-mysa? Ja, just ja! Det är ju semestertider. Murphy: Bite me!

Jag är en samlare av stora mått. Enorma mått faktiskt. Jag kan inte hjälpa det, det går i släkten. Jag utvecklar emotionella band till mina ägodelar ska jag meddela. Med svepskälet "det kan vara bra att ha någon gång" slipper jag kapa de här banden. Men ibland, när förrådsdörrar inte går att stänga och jag inte sett väggarna i klädkammaren på några år, kan det hända att jag ändå sätter sta och rensar. Det är en smärtsam process.

I lådor ligger barnens bebiskläder. Vissa av dem fläckiga av blåbärspuré eller mosad banan eller något annat bebisgucka. Bra att ha någon gång? Förmodligen inte. Men de här kläderna har rymt en varm och knubbig liten bebiskropp. En bebis som inte finns längre, en bebis som hade ohyfset att växa upp. För varje plagg jag med tungt hjärta lägger i soppåsen är jag rädd att ett litet, ovärderligt minne slinker med.

Maken hjälper till så gott det går. Men det är inte lätt när jag hela tiden måste dubbelkolla vad han lägger i sophögen. Om han hör ett dovt morrande från mitt håll vet han att det inte är läge att diskutera. Som när han la tassarna på lillkillens spjälsäng och menade att den kunde vi ju lika gärna göra oss av med, eftersom jag så bestämt sagt att det inte blir fler barn. Nej, VI ska inte ha fler barn, men tänk vad bra att ha när vi ska sitta barnvakt åt barnbarnen! Han vet att det inte är någon mening att argumentera. Spjälsängen, där mina barn som bebisar snusat sött (och ilsket vägrat att sova också förstås) blir kvar. Bandet är intakt.

Häromdagen när jag rensade ur ett skåp hittade jag alla mina gamla kassettband. Maken hann säga: Men de där är väl inte... Sen förstod han av min blick att banden blir kvar. "One more reggae for the road, everybody!"

Tänk om jag hade samma sentimentala band till mina pengar? Hmmm, tåls att tänka på.

Renovering av kråkslottet de la Cox

Det går lite trögt med bloggandet här, som den uppmärksamme kanske har märkt, men jag kan tyvärr inte utlova någon förbättring. Jag låter bloggsvackan gå sin gilla gång, så får vi se hur det blir. Men nu, när jag egentligen borde göra femtitolv andra saker, känns bloggen naturligtvis mer aktuell än någonsin. Det är klart att ett inlägg är på sin plats. Tvättmaskinen surar och dammsugaren känner sig åtsidosatt, men det kan inte hjälpas. Här ska bloggas.

Senaste tiden har vi varit i renoveringstagen. Det har slipats, målats och lagts golv från morgon till kväll. Det blir fantastiskt bra måste jag säga. Men skoj är det inte. Verkligheten ligger rätt långt ifrån Martin Timells flinande feja i "Äntligen hemma". Blod, svett och tårar. I shit you not. Kanske inte så mycket tårar som svett och blod. Men ändå. Renovera är något jag gör för nödvändighetens skull, inte nöjets. Nu är ett rum klart, snart kör vi igång med nästa. Som är dubbelt så stort. Oh joy.

Om du befinner dig i en ny relation och känner dig orolig för om det ska hålla i det långa loppet - renovera ett rum ihop. Om ni inte bryter då och gör vodoodockor av varandra, då kommer det att hålla. Garanterat. Giftermål, hus, hund, volvo och ett gäng söta barn. I den ordningen.

Nu kräver lillkillen att jag ska komma och undersöka ett ljud som han påstår att "den döda mannen" åstadkommer. Fet chans till det. Jag tänker gömma mig i en garderob tills maken kommer hem. Till lillkillen säger jag bara: Säg åt honom att gå mot ljuset. Mot ljuset goddammit!

4 going on 6

Imorgon fyller lillkillen år. Fyra närmare bestämt. Nästan sex, som han uttrycker det själv. Han vet inte hur rätt han har. För så fort går det kan jag tala om för er som inte vet. Han är nästan sex, nästan tonåring. Stora killen fyllde elva för ett tag sen. Han är nästan tjugo.

Det är något helt bitterljuvt med barnens uppväxt. För visst, med handen på hjärtat, kan jag tycka att det är skönt att de blir lite mer självgående och inte behöver passas 24/7. Men ändå vill jag hålla dem kvar en liten stund till. Den osynliga navelsträngen, den de inte klipper av på BB, blir tunnare och tunnare för varje år. Till slut går den av och allt är som det ska, men likväl lite sorgligt. Lillkillen blir fyra år imorgon och jag kan inte fatta att det har gått så fort.

Bitterljuvt är vad det är.

Sommar!

Vi har lov, vi har lov, vi har lov *klapp, klapp, klapp*
Några veckor vi fria får vara *nynnar*

Mitt första år som student på högskolan är avklarat. Det har gått fortare än fort och varit roligare än jag kunnat tro. Nämnde jag att jag fått VG i alla skrivkurser vi haft? Nähä, men då gjorde jag det nu. Blygsam som jag är.

Dessvärre sitter jag, med bara näsan ovanför ytan, i självömkans träsk. Min rygg har åter igen pajat. Jag som hade på gång ett blogginlägg om att den här sidan av 30-strecket faktiskt är ganska soft. Så kom det här liksom... Ryggskottshelvete.

Hela förmiddan har jag legat till sängs och gnytt för mig själv: Make, min make! Varför har du övergivit mig? (Dramatisk? Jag?!)
Jamen typ så i alla fall. Maken i fråga hade vett nog att bjussa på lite medömkan när han ringde hem på lunchen, men mina övertalningsförsök för att få honom att komma hem var fruktlösa. Så jag drogar mig istället. Som tur är har jag kvar värktabletter från sist det begav sig. Den ena ska kombineras med den andra men absolut inte med den tredje. Det är en hel vetenskap, I tell ya! Men det funkar och jag är mobil, även om Agda 95, ser ungdomligare ut i gången än jag.

Staaaackars mig. Alla tillsammans då: Staaaackars Karin!

Ett levande preventivmedel

Jag berättade tidigare om uppgifterna vi har i kursen jag läser för tillfället. Artikeln om förlossningspsykos och allt det där, ni vet? *alla nickar igenkännande*

Igår träffade jag min responsgrupp, så vi kunde ge och få respons på våra essäer. Jag var den enda i gruppen som fått barn. De andra känner sig nog inte så sugna nu...

(GP står här för Grupp Medlem)

GP 1: Det här låter ju riktigt läskigt, men det är ganska ovanligt va?
Jag: Jaaa... det är väldigt få som drabbas och de flesta har redan en psykisk sjukdom i botten eller i närmsta familjen *försöker lugna*
GP 1: Jaha. För min mormor var psykiskt sjuk... undrar om hon inte till och med fick förlossningspsykos?
Jag: Oj...
GP 2: Jag vet att min kusin fick förlossningspsykos och ville inte veta av sitt barn de första månaderna. Men nu är hon ju frisk igen...
Jag: Oj...

*tystnad*

Jag: Fast idag är de nog bättre på att känna igen symtomen och sätta in medicinering i tid... kan jag tänka mig...

Jag tänkte hädanefter lägga till en titel till mitt namn i telefonkatalogen: Karin Cox, Preventivmedel - säkrare än p-piller.

Beskt

Igår kväll var jag på föräldramöte. Ett sånt där stort, med ALLA föräldrar (som orkar komma) och ALLA fröknar. Fast föräldramöte kanske är fel ord att använda i det här fallet, väckelsemöte känns mer riktigt. Hallelujah, can you say AMEN!

Jag blir så trött...

I små samhällen, som det här som jag bor i, ska man inte ha en avvikande åsikt. För då är du dum. Och då måste alla i "förskönande" omskrivningar tala om varför din åsikt är dum. Det gör inget om den ena upprepar vad den andra sa, fast i något annat ordalag. Alla har rätt till sina minuter i rampljuset.

Det är något rikigt sliskigt med föräldrar som i samma mening klarar av att självgott klappa sig på axeln samtidigt som de ger en rikigt känga till föräldrar som inte tycker som dem. Riktigt kväljande sliskigt är det. Det brukar vara samma föräldrar som inte riktigt kan förstå att alla är olika och att inte alla familjer fungerar på samma sätt. De brukar också har väldigt hög närvaro på föräldramöten av alla de slag...

Och det var dagens portion med galla. Nu ska jag duscha och bli snäll igen.

Förtydligan

Silverfisken skriver att han drömt om en medbloggerska, som han träffat en gång. I drömmen stod hon och diskade eller gjorde drinkar. Naken. När hon vänder sig om har hon blivit med snopp.

Inte för att jag tar åt mig nämnvärt, men känner ändå att ett förtydligande inte sitter i vägen:

Inget annat sitter i vägen heller om jag säger så. Inga bihang centralt placerade eller nåt. I'm a natural woman. Som nagelpolermedelförsäljerskan i London försökte använda som säljknep. You're a natural woman.

Bet your ass! And I'm still not buying...

Om att välja uppgifter med omsorg

Just nu läser jag skrivteknik och kursen examineras genom två uppgifter. Ett referat och en essä. Som utgångspunkt för båda uppgifterna ska finnas en vetenskaplig artikel av eget val, men som minst är 10 A4 lång. Jag kan säga på rak arm, att så många vetenskapliga artiklar på några fjuttiga 10 A4 är det riktigt ont om. De flesta ligger på 40 sidor plus bilagor. Referatet fick vara max 1500 tecken. 40 A4 ---> 1500 tecken= jobbigt.

Jag letade med ljus och lykta efter en artikel som var lagom lång och något sånär intressant, dessvärre fanns det inte tid till allt för mycket grunnande. Jag tänkte: Något med psykologi vore roligt! Tick, tack, välj något nu, referatet ska vara inne snart.

Postpartumpsykoser(förlossningspyskoser)! Ahaaa! En lagom lång artikel(17 sidor) med något sånär intressant innehåll. Det är taget!

Till saken hör att vi ska redovisa våra essäer muntligt. Få se här nu: Här är jag, som har tre barn, och... "Hej, jag ska prata lite om min essä som är skriven utifrån en artikel om postpartumpsykoser."

Härligt! Under mina restrerande två år kommer jag gå under öknamnet "psykot". Jag tror att statistiken senare också kommer att visa att barnafödandet blev väldigt lågt bland textdesigners som tog examen 2009.

Hädanefter lovar jag, dyrt och heligt, att jag ska välja mina uppgifter med bättre omsorg.

/Psykot

Sy - syddigare - syddigast

Jag köpte en symaskin på IKEA. Som tur var kom den inte i ett platt paket, för där tror jag min gräns går för IKEA-sammansättningar. Jag måste ändå påstå att jag rockar relativt korpulent på att sätta ihop möbler av alla de slag. Härom sistens var det ett skrivbord som skulle sättas ihop och trots att jag hade ett helt gäng träpluggar och annat smått och gott till övers när jag var klar, så står det där än. Det ser riktigt ut i alla fall. Men den senaste fyndet på möbelvaruhuset var alltså en symaskin.

Jag vet inte om symaskinen jag köpte bara är vad jag betalade för, eller om utvecklingen på symaskinfronten har stått still sedan början på 90-talet. Jag fick skarpa flash-backs till syslöjden i högstadiet. Allt såg nästan likadant ut, från spolarrullen till "sura mun". Det lät likadant också, ungefär som när man kör med en gräsklippare över ett grusparti. Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel, men det slutar alltid med det ljudet. Och jag trampar hårdare på pedalen och tänker att "det löser sig nog". Fast oftast gör det inte det, oftast går tråden/nålen av. Ibland lägger den bara av och ger ifrån sig ett surt hummande hur hårt jag än trycker på pedalen. Det var aldrig meningen att jag skulle bli sömmerska.

Jag vet att fast vi satt ett helt gäng elever och fräste på med symaskinerna, allt vad vi orkade, var det alltid mitt namn som ropades ut när någon maskin lät illa. "Karin, nu låter det lite va´?" Oftast hade jag då åstadkommit en magnifik trådknut på undersidan av tyget, fast det såg snyggt ut på ovansidan. Om man skulle få för sig att sprätta upp de otaliga kuddar(de var enklast att sy) och vända dem ut och in skulle man kunna hitta tråd för en hel tomtearmé. Men varför skulle man vilja sprätta upp konstverken? Nej just det, det vill man inte.

Den här symaskinen jag köpte, den lär inte bli utnött i första taget. IKEA säljer nämligen också remsor med med något slags värmeaktiverat lim. Så ska jag lägga upp gardiner så blir det strykjärnet som får göra ett ryck. Funderar på att använda det på ett par byxor som är för långa, så kan man lägga ut dem igen om man skulle råka växa en decimeter eller så. Man vet aldrig...

Framtidsutsikter

Gissa vad jag inte ska bli när jag blir stor?

Möbelmonterare på IKEA.

Lätt avlyssnat

Det här med att åka kommunala färdmedel är, som de flesta vet, något helt speciellt. Det har skrivits i långa rader om irritationsmoment, trängsel, brist på sittplatser och illaluktande medpassagerare. Men jag har även lagt märke till en annan aspekt - tjuvlyssnandet.

Om jag befinner mig utan sällskap på tåget tillhör jag skaran av tjuvlyssnande människor. Trots att jag håller ögonen på en bok/tidning/de egna skorna så befinner sig öronen på drift. Det finns alltid något intressant att avlyssna. Jag väljer att tro att jag sköter det här lite diskret och utan att bli upptäckt. Oftast.

Har jag däremot sällskap på tåget har jag insett att jag till stor del står för underhållningen/irritationsmomentet/tjuvlyssningsmaterialet. Däremot är inte alla så diskreta med sitt tjuvlyssnande och andra i sin tur tillhör min kategori - de som väljer att tro sig vara diskreta, men som kan skratta, nicka och visa avsky i relation till samtalsämnet. Jag har kommit fram till att det finns ett antal olika kategorier av människor i det här fallet:

1) Den som ihärdigt tittar ut genom fönstret, men som inte inser att denne i tur och ordning vrider huvudet en aning mot den som talar.

2) Den som tittar en rakt i ögonen, skrattar med och som gärna sträcker lite extra på halsen för att se de nya skorna man visar upp för de som egentligen är inblandade.

3) Den som bara blåstirrar på en sålänge man inte tittar tillbaka. Han/hon är fascinerad av vad man säger och vill inte missa ett ord, men vill inte heller bli påkommen med att tjuvlyssna. Om man lutar sig lite åt något håll för att försöka undkomma dennes intensiva blick kommer denne att flytta efter, obönhörligen och kvickt.

4) Den som till slut ignorerar sitt eget sällskap till förmån för det avlyssnade samtalet. Denne svarar osammanhängande och irrelevant på sitt sällskaps samtal och skrattar - till sitt sällskaps stora förskräckelse - plötsligt högljutt när det avlyssnade samtalet kommer till sin "punch-line".

5) Den ärliga typen, som glatt medger att denne lyssnar och gärna kommer med egna kommentarer och vinklingar.

Jag har personligen "råkat ut" för alla kategorier av tjuvlyssnare och förmodligen varit en av dem också. Men oftast har jag en känsla för att jag och mitt sällskap är föremålet för tjuvlyssnandet.

Ursäkta frånvaron, men...

... det har varit lite stressigt.

Bild från "My cat hates you"