Insektsnytt

Sommaren är underbar. Det är den verkligen, denna okomplicerade, varma, sköna årstid. Den är som en riktigt laid-back kompis. Det är bara lite, lite synd att jag måste dela den med allehanda flygfän.

Jag vet att jag vid ett tidigare tillfälle har skrivit om myggens förkärlek för just mitt blod. Det är inte det att jag inte kan dela med mig, det är klådan jag inte kan leva med. För akta jävlar vad det kliar. Varje enskilt och individuellt av de 68 myggbett jag just nu har kliar som helvetet självt. Men visst, moder natur har i ett ovanligt sadistiskt ögonblick, sett till att mygg behöver suga blod från levande varelser för sin överlevnad. Det är ju trots allt överlevnads- och fortplantningsinstinkten som driver oss alla. Tror jag.

Det finns dock ett flygfä som är lite mer hard core än de andra. Jag pratar inte om getingar eller bin. De kanske har en gadd som de kan stickas rätt rejält med och det gör förbannat ont, men de gör det dock i självförsvar och vild panik (eftersom de dör strax därefter, så det är ju inte direkt ett beslut att ta lättvindigt på). Nej, flygfäet jag tänker på är också beroende av att suga blod för sin fortplantnings skull. Men de har ingen fjösig liten ministicka att göra detta med, nej siree, de djävlarna vill tugga. Jag pratar om bromsar.

Bromsar är en jättefluga som inte tramsar runt. Och blir du biten (jo, de bits verkligen, inte sticker) känner du det, då och en lång tid efteråt. Det de saknar i kvantitet i jämförelse med myggen, tar de igen med råge i ondskefullhet.

Idag, på väg hem från affären, satt det en broms på utsidan av framrutan. Medan jag körde. Hur hard core är inte det? Det är som om jag skulle sitta på nosen på en jumbojet medan den är i luften. Typ.

Den försökte "putsa" sig, så som flugor gör, medan jag körde, men varje gång den lyfte ett ben for det tillbaka av vindtrycket. Detta gjorde att det såg ut som den break-dansade. Jag tittade så mycket på den som jag bara kude utan att helt tappa fokus på körningen och undrade när den skulle blåsa av. Det gjorde den inte. Bad to the bone.

När jag stannade på uppfarten hemma, flög den iväg utan att så mycket som att tacka för skjutsen. Bromsarna är insektsvärldens Hells Angels, minst.

Jag avskyr verkligen bromsar, men efter idag kan jag ändå känna ett uns av respekt. Onya mate.

SKRIVIHOP!

Nu klarar jag inte mer, jag måste öppna ventilen och låta lite ånga blåsa ut. Blåsa ut så det visslar om det.

Vad är grejen med särskrivningar nu för tiden??

Jag fixar det inte mer. Kalla mig språkpolis eller värre, men det här börjar bli fysiskt plågsamt! Svin- och fågelinfluensorna är en droppe i havet mot denna fruktansvärda epidemi. Särskrivningarna är överallt; den har smugit sig in i alla samhällsskikt, i alla ålderskategorier och i var mans och kvinnas hem.

Facebook är ett skräckexempel. Det verkar som om vissa har gjort det till en grej att särskriva allt som möjligen går. Och det som inte går också. Folk är glada åt sommar vädret, de har haft det jätte bra och snart ska de äta kvälls mat. Gnnarrgghhhffff... nåd! Ja, jag ber om nåd. Snälla?

Att särskrivningarna härjar fritt även i offentliga sammanhang är ingen nyhet, men är det bara jag som tycker mig ana en ökning? På Arlas hemsida kan man får grill recept, grill tips och även en Spanien special. Jag funderar starkt på att bojkotta deras produkter. På allvar.

Nu finns det alltid någon som känner sig träffad och muttrar alternativt fräser: "Men spelar det någon roll? Man fattar ju vad jag menar!" Och då vill jag svara att det gör man om jag skulle började prata o-språket också, mon jovlar i mon sjol vod orrotorande dot skolle blo i longden.

Så nu vill jag gå ut med en nationell erinran: SLUTA SÄRSKRIV! ANNARS!

Tack och bock.

Normalt?

Den årliga vårstädningen av trädgården har ägt rum. Jag har hunnit med att bryta ihop och komma igen. Jag har hunnit dra paralleller mellan mitt arbete och kända barnsagor. Jag vet inte var det sätter mig på normal-skalan, jag har tappat omdömet och är inte rätt person att avgöra.

Jag grävde upp en rosbuske som hade rötter ner till Hin Håle själv. Jag lovar att det luktade lite svavel när jag väl fick upp den förbannade busken. Och vilken känd barnsaga var det då mina tankar drogs till? Någon gissning? Självklart var det: Törnrosa.

Författaren till Törnrosa hade nog tampats med en eller två rosbuskar själv skulle jag tro. Det verkar, efter den här fadäsen, inte som något random-straff att låta törnbuskar växa kring hela slottet. En drake hade varit en alldeles för lätt utmaning. Eldsprutande eller ej. Vad är väl en förväxt ödla i jämförelse med törn-/ros-buskar?

I sagan slår Törnrosa, efter 100 års slumrande, upp ögonen när hon får en kyss av prinsen. Jag skulle gissa att hon mer sannolikt vaknade av diesel-lukten från motorsågen som Freddy Kreuger står och revvar för fullt. Jackpot liksom. Killen ser ut som en Edward Scissorhands som har försökt klämma finnar. Najs.

För övrigt tycker jag synd om alla sagoprinsessor som har som enda uppgift i livet att vara söta, snälla och lite dumma i huvudet. Dessutom måste de alltid gifta sig med första bästa (extremt feminina) prins som hjälper dem ur det trubbel de försatt sig i genom att vara söta, snälla och lite dumma i huvudet. Drygt.

Men i alla fall, rosbuske - jag: 0 - 1

Normalt, normalare, normalast.

Jag vill skriva. Det vill jag verkligen. Men allt runt omkring mig är så normalt. Jag förstår inte... Det är som jag har hamnat i twilight-zonen av normalitet. Jag har inte så mycket som snubblat till offentligt på hur länge som helst. Verbalt har jag snubblat några gånger, fast det har mer varit som när man tror att det ska komma ett trappsteg och så gör det inte det. Man ser jävligt dum ut, men inget dramatiskt händer.

Eller så händer det lika mycket som förut, men jag har slutat reagera? Jag har helt enkelt vant mig vid att vara jag. Det är inte alls lika roligt som när jag inte var det. Tänk då ett bilfönster öppnades, strax efter att biltvätten satt igång! Åh, det var tider det. Eller när mitt öga blev bedövat hos tandläkaren! Såna typer av bisarra upplevelser är så sällsynta nu för tiden. Twilight zone av normalitet I tell you. Jag kan till och med sakna, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, tiden i grammatikträsket. Kanske en av de mest bisarra upplevelserna. Däremot lever mitt hår fortfarande sitt eget liv. Men det har jag vant mig vid. Suck.

Kaffesabotage

Okej, det här kanske var den sämsta come-back:en i tidernas historia. Jag ska i fortsättningen vara försiktigare med mina uttalanden. Hålla en mer glidande inställning till framtida ambitioner. Börja använda orden: ”kanske”, ”nog” och ”eventuellt” mer.

Saken är den, att jag inte hittat mycket till inspiration. Jag vet inte vad det säger om mitt liv, eftersom jag kunde skriva ett par inlägg om dagen i mitt bloggandes fornstora dagar. Eller så tar jag mig inte tiden till att reflektera så mycket längre. Skäms på mig, det är verkligen inget att vara stolt över. Men nu, i fredags, hände något som verkligen fick mig att knyta näven i fickan. Riktigt hårt också, sådär så att knogarna blir alldeles vita och naglarna lämnar djupa avtryck i handflatan. Då kan ni tänka er hur upprörd jag var?

Någon väldig ondsint person på jobbet utövar sabotage mot oss koffeinmotiverade människor. Någon fyller på kaffe i kaffeautomaten, utan att tömma sumpen! Åhhh…. ondska! Detta resulterar i att sumpen byggs upp, svämmar över och framför allt, trycks in i mynningen där allt det härliga kommer ut. Så när jag kommer, trött som ett troll, och ska ta en dagens första kopp kaffe en fredagsmorgon, får jag inte kaffe i min kopp, utan ren och skär sump. Tilläggas bör, att jag tycker att kaffet i kaffeautomaten är riktigt läskigt som det är, helt utan sump. Det finns inte mycket som påminner om kaffe i det som automaten erbjuder, men eftersom det står ”Cafe Latte” på knappen jag trycker på, så litar jag på att det är det jag får. På tal om får…. bäää. Nåja, koffein kommer i många skepnader, det här är en. Tydligen.

Ni kanske har läst David Batras bok med samlade arga lappar: Den som inte tar bort luddet ska dö. Det första som dök upp i mitt huvud i morse var: Den som inte tömmer sumpen ska dö. Dö. DÖ!

Vem kan då denna synnerligen ondsinta sabotör vara? Han/hon skulle kanske kunna tjäna en hacka på att sälja idén till al Qaida? Jag tänker mig att det är en bitter te-drickare. Någon som stör sig på att vi kaffedrickare har det så lätt. Vi kan bara trycka på en knapp, så får vi vår beställning rakt ner i koppen, medan te-drickarna måste hålla på att kladda med tepåsar och grejer. Någon som står och svär mellan tänderna medan de vrider de sista dropparna ur sin chai-påse. Men, det är inget förbannat hälsohem vi bedriver här, så du kan kan bara LÄGGA AV att förstöra min dag!

Men annars går det bra, tackar som undrar!

Svett-chock!

Ta upp skrivandet var det! Basta!

Jag har just klivit ner från det självinskaffade tortyrredskapet avsett för mig. Min Orbitrekk. Fast den heter OrbiTrac, för den är från Jula. Det finns gränser för vad jag spenderar på ett tortyrredskap. Jag är svettig, skakig och lite hög på adrenalin. Jag tror min kropp tolkade den extra aktiviteten som varning för livsfara. Den trodde att barnen var i fara, att det brann eller att vi var jagade av rabiessmittade grizzlybjörnar (som är så vanliga härikring). Men det är bra, bara den hänger med - samarbetar - så får den tro vad den vill.

Det är inget nyårslöfte jag sysslar med. Som sagt så ger jag inte mycket för ett löfte avlagt under några typer av rus. Jag har helt enkelt bara bestämt att det får vara lite måtta på sötebrödsdagarna (koppling till semlor... åhh semlor!) Jag tror att min kropp har glömt bort att vi kan ha annat än vilopuls och är helt förvirrad nu. Och lite sugen på en semla.

Dags att damma

Nä, undrar om det inte är dags att damma av skrivförmågan igen. Att ha en blogg är lite som att ha gymkort. Men jag ska ta tag i det. I år ska jag bli så textuellt vältränad att ni kommer undra om jag går på ord-steroider. Det är inget nyårslöft, jag har inget till övers för löften avlagda efter x antal glas champagne, mitt i natten medan fyrverkerier sprakar i bakgrunden. Det är inga löften, det är (fylle)snack. Önskedrömmar. Fantasier kantade med rosa champagnebubblor. Idag är det en helt vanlig söndag, mitt på dagen och jag är vid mina sinnens fulla bruk (så brukbara som mina sinnen någonsin kommer att bli i alla fall). Jag ska damma av skrivförmågan (blååås, host host).

Låt mig höra ett J! Låt mig höra ett (utdraget) A! Vad blir det??