Vad tycks?

Jaha, hur blev det här då? Bättre eller sämre än förut? Tycker själv att texten blev en aning svårläst. Vad tycker ni?
Ge mig lite feed-back innan jag går igenom hela proceduren med att lägga upp länkarna igen...

Utmanande

Jag har alltså blivit utmanad. Utmanad att offentliggöra fem egenheter eller ovanor som jag kan tänkas ha. Fem borde ju vara tämligen lätt, men jag gjorde misstaget att läsa Vild-hallons fem först. Jag lider av alla de egenheter hon beskriver också, men nu blev det krångligt att hitta ytterligare fem. Men jag gör ett försök.

1) Jag pratar med djur. Men det stannar inte där, jag för deras sida av samtalet också.
Ex;
Till katten: Nej men du måste ju vara jättehungrig! Har inte husse gett dig någon mat idag?
För katten: Jag är jääättehungrig. Titta, jag är alldeles svag av hunger... Jag måste nog få en kycklingfilé...?

2) Jag kör dragracing mot lyckligt ovetande bilförare i filen bredvid vid rödlysen. När jag vinner skrattar jag något hysteriskt.

3) Jag får en speciell min när jag tittar mig i spegeln. Jag höjer ögonbrynen, sänker hakan en aning och gör något underligt med munnen. Trots att jag är medveten om denna min är den omöjlig att bli av med. Kanske är det därför min bild av mig själv stämmer så dåligt överens med den jag ser på foton.

4) Jag är barnsligt förtjust i data-spel. När jag hittar något jag gillar vill jag spela dygnet runt. Och jag blir uppriktigt förbannad och stressad när det inte går som jag vill. Jag har en tendens att gilla meningslösa spel också. Typ Tetris.

5) När jag vet att jag kommer att befinna mig i en situation där jag känner mig osäker eller nervös, lägger jag ner extra tid på mitt utseende. Tex om jag ska till tandläkaren. Om jag ändå ska bli ansedd vara en en riktig hare, ska jag i alla fall vara en fräsch hare. Vilket får mig att misstänka att jag kommer dyka upp till högskoleprovet iförd långklänning och professionellt lagd make-up.
If you gonna go out, go out in style!

Ja det var väl det. Nu ska jag alltså utmana ett gäng nya personer. Hmmm... då får det bli Niklas, Fröken J, Trulsa, och min lillebror .

Regler: gör en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter som du har och utmana sedan fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. Du ska också bifoga de här korta reglerna i ditt meddelande. Gå in på deras bloggar och tala om att de är utmanade.

Självplågeri

För en tid sedan fick jag ett erbjudande om att få ett antal nummer av en tidning till ett förmånligt pris. På köpet skulle jag få en mp3-spelare. Coolt tyckte jag. Visserligen har jag en mp3-spelare redan, men då jag ledsnat lite på att maken lånar den titt som tätt bestämde jag mig för att ta erbjudandet för hans skull(*suck* vad gör man inte?).
Tidningen i fråga var "I Form". En tidning som skulle ha passat mig bättre hade varit "Ur form", men den har inte blivit uppfunnen än.

Tidningarna började trilla in. En efter en. Inte så pjåkigt tänkte jag. Lite tips och ideér för när jag tänkte sätta igång på allvar med mitt nyårslöfte. Eller ett utav dem rättare sagt.
I en utav tidningarna fanns det tips om hur man får benen och rumpan i trim. Ett antal enkla övningar. Gör si och så, två gånger i veckan med minst 2 dagars mellanrum.

Ok, nemas problemas. Jag kan också få benen och rumpan i trim.
Genast såg jag mig själv svassa runt som värsta Jennifer Lopez i sommar.
Lite knäböj. Lite utfall(som jag envisas med att kalla framfall).
Bit av kaka. Det här kan vem som helst göra. Jag med.

I lördags, när ingen tittade på, utförde jag 3 av 5 övningar. Tänkte att det är bäst att mjukstarta lite. Inte chocka kroppen. Det straffar sig. Det har jag lärt mig den hårda vägen.
Men min kropp glömde att signalera när maxkapaciteten uppnåtts. Mina muskler och min hjärna har tydligen slutat prata med varandra, för det kändes hur lugnt som helst. Tills jag var färdig.

På vägen in i duschen tyckte jag att benen wobblade lite. Det är bra. Det visar att det tog.
Efter duschen wobblar det fortfarande. Ok, det är lugnt, det ska nog vara så.
En halvtimme senare när jag ska bege mig ner för trappen vill mina knän vika sig och gå ut i vild strejk för varje trappsteg. Hmmm... det här känns knepigt?

Dagen efter. Ren och skär smärta. Jag överväger starkt att krypa ihop i fosterställning och rulla ner för trappen hellre än att gå.
I dagens datum är situationen oförändrad. Att sätta sig och ställa sig upp skulle kunna få den mest härdade av människor att snyfta spontant. Att sätta sig på huk och ta sig upp igen... det går inte att beskriva med ord.
Inte förvånande alls har jag tappat ovanligt mycket saker idag. Och jag tappar saker på löpande band på en bra dag.
Så jag kör varianten; böja sig med stela knän. Vilket av vissa ses som en invit. Det är en annan historia.

Enligt texten i tidningen bör jag alltså upprepa dessa övningar(förstå om jag gjort alla fem övningarna?? Då hade rullstol kunnat bli aktuellt) tidigast imorgon och senaste på fredag. Om smärtan, genom ett under, försvunnit tills på fredag ska jag alltså utsätta mig för samma tortyr igen?

Japp, very likely.

Himmel och helvete

Med tanke på gårdagens inlägg är det ganska lustigt att någon därefter googlade på "omöjliga mattetal" och hamnade på min sida. Hade man lagt till ett +lösningar så hade sökresultatet blivit ett annat. Kan jag tänka mig.

För varje dag som går kommer jag en dag närmare provet och samtidigt en dag närmare resan till Australien. Kan ni förstå hur jag slits mellan hopp och förtvivlan. Himmel och helvete.

Jag sitter och drömmer mig bort till ett soligt Australien. Dagdrömmarna ligger som puffiga små moln i mitt huvud. Bara 9 veckor kvar nu. 9 veckor går så fort.. så fort... så fort...

Vänta lite nu! Hur fort går egentligen 9 veckor? Eller närmare bestämt 8 veckor och 5 dagar. Hinner jag förbereda mig mentalt för den vånda som jag då ska genomgå. Hinner jag söka upp någon duktigt smart person som på ett lättbegripligt sätt kan visa mig knepet till NOG-frågorna? För det måste ju finnas ett knep. En kod. En magisk formel. Hokus-pokus-filiokus och plötsligt ställer sig siffrorna på rad och lösningen är solklar.

Shit.

Gå tid, gå!

Nej förresten fryyys.

Nej gå...

...osv i all oändlighet eller åtminstone i 8 veckor och 5 dagar.

Hilfe bitte

Eftersom jag anmälde mig till högskoleprovet idag så tänkte jag att det kunde vara på sin plats att ta en ny liten kik på frågorna. Som kan tänkas komma. Inte just de frågorna då, eftersom de är tagna ur gamla prov som är publicerade på internet med tillhörande facit(puh), men liknande.
Först ordförståelse. 34 rätt av 40. I rock! Bring it on!!

Sedan NOG-frågorna. Vad i hel...

Hur många procent ökade KPI från år 1979 till år 1990?

1) År 1979 var KPI 502 (basår 1949) och år 1990 var KPI 208 (basår 1980).
2) År 1980 var KPI 571 (basår 1949) vilket motsvarar KPI 100 med 1980 som basår

Jaha då ska vi se här. Från 79 till 90. Hmmm... Basår 49. KPI 208. Jaha.
Man kan väl säga såhär...

FÖRBANNADE JÄVLA SKITFRÅGOR!!!

Jag tror på fullaste allvar att jag har större chans till fler rätt genom att blunda och chansa på ett svar än om jag genuint försöker.

Det känns ju som en inställning man ska ta med sig till högskolan.

Inte.

Högskoleprov

Betalningen (360:-) är godkänd: Du är anmäld

Ursäkta, men nu måste jag gå och kräkas.

Underhållningsrecept?

Idag stiger ett nytt gäng Big brother-deltagare in i Huset.

Jag undrar så vad det kan bli för karaktärer i år.
För inte kan de väl köra samma recept som förra året. Och året innan. Och året innan. Och året innan. Och så länge som Big brother har nötts?

Det vore väl inte så smart?

Fast vad vet väl jag. Jag har ju aldrig jobbat inom nöjesbranshen. Men en gång arrangerade jag klassens timme.

Retro style

Sa jag att jag var nöjd med klippningen? Det tar jag tillbaka å det fullaste! Jag är inte alls nöjd. Tjejen som klippte hade en dålig dag och en ännu värre inverkan på mitt hår.

Ursäkta, men sa jag att jag ville ha lugg á la 70-tal?? Sa jag det kanske??
Nej det gjorde jag inte...

Tur för henne att jag är en sån mes när det gäller att klaga. Annars skulle jag...

En man i mitt hår

När jag var och klippte mig sist bad jag om råd angående en hårprodukt jag tyckte mig behöva. Frisörskan var ytterst hjälpsam med att guida mig till det allra bästa(läs dyraste) de hade. Jag som var på gott humör och ganska nöjd med klippningen svalde hela betet och köpte.
Det frisörskan glömde att informera mig om var att flaskan jag köpte tillhör en hel serie produkter framtagen för män. Och luktar därefter. Som aftershave.
Inte alls en obehaglig lukt, men väldigt maskulin.

Nästa gång kanske jag kommer mig för att lyfta på korken och sniffa lite innan jag köper något. Eller läsa på etiketten i alla fall.

Jag kan vara så naiv.

Tidens gång

Var tar tiden vägen? Bokstavligen alltså. När sekunder, minuter och timmar har gått, var går de då?
Finns det ett litet himmelrike för tiden?
Jag kan se framför mig en liten ström av sekunder som går med en sån där käpp med ett knyte på över axeln. Sen minuterna som droppar av lite glesare och till slut, långsamt som gamla mammutar, timmarna.

Kanske är det ett enda stort kretslopp?

Kanske har jag för mycket fritid?

En klass för sig

När jag skulle träffa min nuvarande man för första gången hade vi pratat på telefonen och över datorn i över 1 års tid.
Ingen utav oss hade egentligen romantiska intentioner från början, men så gick det som det gick...

Men det är ju såhär. När man sitter framför en dataskärm och knappar har man trots allt en viss betänketid. Inte så lång, men tillräckligt för att komma upp med fyndiga, roliga, svar allt som oftast. Det är inte det att man inte är sig själv, man får bara lite längre tid att vara sig själv på. Liksom sortera ut de svar man kunde ha gett också, men som inte hade varit lika bra.

Vi hade skickat foton till varandra, men de foton man skickar är ju inte direkt de som är tagna ur de mest ofördelaktiga vinklarna. Och inte några som porträtterade hur man ser ut när man kliver upp morgonen efter dagen före.
In med magen, ut med bröstet. Så typ.

När det började dra ihop sig till våran första träff ever, ever och jag skulle flyga över halva jordklotet började jag rannsaka mig själv en aning. Har jag verkligen varit mig själv, bara mig själv och inget annat än mig själv? Kan jag leva upp till de eventuella förväntningar han har på mig? Mao kan jag vara så fyndig i verkligheten som jag någotsånär kommer undan med på datorn?

Sagt och gjort så flög jag tvärs över jordklotet och på Melbournes flygplats väntade han på mig(en story jag skrivit om förut). Allt var himmelskt underbart och bara helt otroligt.

Nu är det ju så att när man precis har träffat någon så vill man ju hellre visa upp sina bra sidor än de som kanske är mindre bra. Man har inte dåligt morgonhumör, man har inte PMS och man går inte på toa. Inte för nummer 2 i alla fall. Första människan ever liksom.
En dag när vi sitter och pratar säger han plötsligt "You're so classy". Jag tittar på honom med förvånad blick. Sedan känner jag paniken utbryta. Classy?? CLASSY??? Karln har fått en helt sned bild av mig och vad händer när fasaden rämnar? Jag är många saker, men classy är inte en av dem. Jag kan sköta mig ibland, när det absolut behövs, men...
Hur mycket jag än försökte protestera höll han fast vid sin åsikt. När jag då försökte tala lite mer om mina mindre fördelaktiga sidor, däribland ett morgonhumör som inte går av för hackor, skrattade han bara. Yeah right... hahaha!
Jag skrattade också. Högt och desperat.

Tydligen måste fasaden ha rämnat bitvis lite då och då. Tydligen måste han ha gillat vad som fanns därunder med. För han gifte sig med mig. Frivilligt.
Nu för tiden när jag frågar om han fortfarande tycker att jag är classy så skrattar han, kramar om mig och säger "You're my girl".
Det duger det med.

Hanar och honor

Enligt min mormor är alla djur en "han". Oavsett kön. Det går inte att få henne att säga "hon" om ett djur.
I somras när våran katt fått ungar och hon utbrister "Ohhh, har han fått ungar!!" då förstod jag att inget kommer att få henne att ändra sig.
Djur är hanar. Vissa får ungar, andra får det inte.
Min mormor är norsk.

Själv hade jag svårt att acceptera att alla kor var honor. Det måste vara norskan i mig.

Pladder

Det har fortfarande inte släppt. Det sitter en mental hårboll och blockerar idéflödet i mitt huvud. En sån där skitäcklig boll som sitter i avloppen ibland. En massa gammalt hår blandat med så'n där svart gegga. Kväljvarning.
Men jag tänker skriva ändå. För jag vill skriva. Jag älskar att skriva. Jag kan inte minnas att jag någonsin inte har tyckt om att skriva.

Uppsatsskrivning i skolan tyckte jag var hur roligt som helst. Ingen börda över huvudtaget. Bara roligt. Däremot kan jag komma ihåg en gång, på en 3 timmars skrivning i gymnasiet när jag hade samma idétorka som jag har nu. I 2 timmar satt jag och bara stirrade på ett blankt papper. Sista timmen krafsade jag ner något fruktansvärt halvdant.
Det var ju drygt.

Sen är jag grymt less på den här vintern också. Nu när det är sådär kallt så knirrar det under fötterna när man går. Inte knarrar. Knirrar. Som när man drar naglarna på svarta tavlan. Som när man tuggar på folie. Det är en mardröm. Knarrandet, som när det är kramsnö, har jag inget problem med. Men knirrandet, när det är så kallt som det är nu, det är rent plågsamt.

Lustigt är det ju i alla fall här i Skandinavien. När man pratar om den kommande sommaren lägger man ofta till "om det nu blir någon sommar i år". Den svenska sommaren är ju allmänt känd att vara mer som en enda lång vår. Med massor av regn.
Men vintern. Den kan man ge sig fan på att den kommer. Ingen tvekan där heller. Som ett brev på posten. Vassego´ här har ni 4 månader med skitkallt väder. Och är det inte skitkallt så är det blaskigt.
Och det här med högtrycken. Hur kommer det sig att de är så ihärdiga just på vintern? På sommaren är ett högtryck något som passerar Norden under en natt, så att lågtrycket kan göra sig hemmastadd resten av tiden. Men såhär på vintern verkar högtrycken bosätta sig häröver. Det är en konspiration.

4 månader vinter. 4 månader vår/höst. 1 månad sommar.
Vi blir alltså svinnade på 3 månader varje år. Jag ska skriva en protestlista.

Trögt, trögare...

Faktum är att skrivandet går lite trögt just nu. Vad värre är, har jag erfarat, ju mer man funderar på vad man ska skriva om, desto torrare idétorka.
Visst, man kan bara låta fingrarna gå över tangentbordet och skriva om just ingenting alls, men hur kul är det då?
Vissa dagar springer man i skytteltrafik till datorn med hundra olika små uppslag. Andra dagar, som de senaste här, kommer ingenting naturligt. Tillslut är lusten att skriva flera hundra gånger större än förmågan och då blir man ju bara förbannat frusterad. Eller så sitter man och skriver ett mega-långt(och då är det långt)inlägg om en liten fågel som man observerade genom fönstret medan man funderade på vad man skulle skriva. Ctrl+a och delete. Hejdå.

Idag ska jag klippa mig. Sån't brukar ju kunna bli ett inlägg. Sen ska vi till IKEA. Sån't blir bara inlägg om man har tur. Kanske är Ingvar himself där och kommer fram till mig och säger att jag, just jag, är den drillionte kunden och får shoppa hela dagen gratis. Det kunde man ju skriva ett par rader om.
Nu är det bäst att jag kommer iordning och iväg, så jag får längre shoppingtid. Ja, om Ingvar skulle vara där och så...

Drömma går ju.

Vinter på 80-talet

Kom just att tänka på något. Något som får mig att skratta högt varje gång och som jag bara vid ett fåtal gånger, frustandes av skratt, försökt att berätta för andra.
Jag vet inte hur roligt det egentligen är, sett ur andras synvinkel, men jag tycker det är helt hysteriskt.

Det är vinter på 80-talet. Jag och brorsan är inte mer än 3 äpplen höga och ska till pulkabacken med pappa(och redan här garvar jag).
Vi kommer dit och det är massor med barn och föräldrar där. Den ena färgglada pulkan efter den andra åker ner för backen med ett svischhh. En och annan bob ser vi också och så de stackrarna som bara har en "stjärtlapp".
Vi har andra doningar dock. Pappas special. En jättestor kartong som pappa har smetat skidvalla på(magkramper).
Jag och brorsan blir satta i kartonger. Det enda färgglada med detta ekipage är våra stora VM-hjälmar och möjligen våra vinteroveraller(det var ju ändå början på 80-talet).
Efter ett par åk har kartonger lösts upp och fallit sönder, men det gör inget för vi fryser ändå och pappa har lovat oss varm choklad när vi kommer hem.

Jag vet att vi hade både pulkor och bobbar och allt möjligt, så varför vi åkte kartong har jag ingen aning om. Men det är ett minne som består.

Slump?

Är det en slump att "Terminator" med silverkillen går på TV just nu?

I think not.

Roliga historier?

Om man googlar på "Roliga historier" står min sida först i raden.

Jag vet inte hur jag ska tolka det.

Apelsin-bedrägeri

Jag kan möjligen, alldeles nyss, ha ätit den absolut torraste apelsinen genom tiderna.
När jag skurit den i småbitar(fruktsallad) var skärbrädan inte ens blöt? Jag känner mig lurad. En apelsin utan fruktsaft. Är det möjligt att pressa saften ur en apelsin utan att göra åverkan på skalet? Kanske är det ett av tiderna största apelsin-bedrägerier? Kanske har utomjordingar landat och tar all våran apelsinsaft?
Mystiken tätnar. Spännande fortsättning imorgon då jag skalar en ny apelsin.

Jag har tråkigt. Jättetråkigt.

Vaddå, det märks??

Trött

Säng, säng, säng
Säng, säng, säng
Säng, säng, säng

Se på mig jag är trött, jag är slut
Jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Se på mig, jag är död som en sill
Jag är trött, jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Se på mig, jag är väck som en tung gammal säck
Jag är trött, jag är jättetrött, ååh!
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

Se på mig, jag är trött som ett såll som är blött
Jag är trött, jag är jättetrött
Säng, säng, säng
Sova, sova, sova
Säng, säng, säng

(Text av Galenskaparna After Shave)

Johnny Wonka

Har ni sett den nya "Kalle och chokladfabriken"? Johnny Depp som Willy Wonka. Jag medger att jag inställde mig som tveksam till en början, men oj så fel jag hade. Han är sjukt bra. Min humor precis! Mimiken... oslagbar.


Precis rätt portion psyko