Just ja!

Jag kanske fryser och är påtagligt medtagen av vintermörkret, men: Moahahaha moahahha!!

På tal om åsikter...

Att lyssna på och läsa om Anna Ankas åsikter, är som att se och höra någon dra med naglarna över en griffeltavla. Jag ryser, jag förfasas, jag förargas och jag kräks lite i munnen. Att hon som barn (och förmodligen fortfarande) saknade ett tryggt och nära förhållande till vuxna förvånar mig inte alls. Men att se någon som placerar sig själv så lågt, på dörrmattenivå, är också plågsamt. Det blir lite som när de visar jobbiga nyheter på tv. Jag känner att jag borde titta, att det är min plikt som medmänniska. Men hälften av gångerna orkar jag inte. Jag byter kanal och tittar på feel-good-film tills jag somnar.

Jag tycker synd om Anna Anka, men om jag fick chansen att träffa henne skulle sannolikt sluta med en kaskadkräkning över hennes hårt straffade kropp. Usch och fy, stackars lilla anka.

Jo men det verkar ju som en frisk åsikt...

Bebisars och småbarns vara eller inte vara på offentliga platser, det börjar kännas lite som ett uttjatat ämne. Men hittills har jag inte känt mig manad att slå ett slag för vare sig det ena eller det andra. Det ska jag dock göra nu. Först och främst några konstateranden:

1. För mänsklig överlevnad måste vi fortplanta oss.
2. För att få vuxen befolkning måste människor vara barn först.
3. För att de här barnen ska fungera i sociala miljöer när de blir vuxna måste de ibland få komma utanför hemmets trygga väggar. Kanske till och med någon enstaka gång innan de fyllt fem år.

Jag läste, med höjda ögonbryn, hur en kaféägare helt sonika tänker vägra att släppa in föräldrar med barnvagn eller bebisar. För att kafémiljön är inte bra för barn. Det slamrar högt i de känsliga små öronen och de blir tvungna att sitta still. Dessutom har barn den hemska ovanan att göra ljud. Ibland, ve och fasa, sitter de inte ens på sin plats.

Jag kan, med handen på hjärtat, erkänna att det finns tillfällen då jag önskat att en och annan småbarnsförälder ville inse att inte alla tycker att deras barn är obeskrivligt gulliga, när de med snoret rinnande springer skrikande runt och drar in folk i samtal de inte känner sig upplagda för. Bara för att jag är förälder själv betyder inte det att jag tycker om alla andras barn. För det gör jag inte.

Men. Om vi nu ska bena ut argumenten för småbarnsfamiljers icke-existens i offentliga miljöer:

1. Små barn och bebisar stör de andra gästerna när de skriker och inte vill sitta still. Ja det är klart, så kan det väl vara. Irritationsgraden mot barnen står i direkt förhållande till hur gärna föräldrarna vill lära sina telningar om samhällets oskrivna sociala regler. En del gärna, andra inte alls. Hur som helst, om gäster som är högljudda och inte sitter still inte är välkomna måste tonåringar också sättas på svarta listan. Och folk som pratar i mobilen.
2. Kafémiljön är inte lämplig för barn. Nej, den är ungefär lika olämplig som den på McDonalds. Men där är det ingen som pratar om att bannlysa barn? Lite slammer och sorl kommer definitivt inte att skada något barn. Inte att sitta still en stund heller. Däremot får de utmärkt träning i hur man uppför sig i sociala miljöer.
3. Barnvagnar tar upp mycket plats och står i vägen. Återigen, ja så är det ju. Andra saker som tar plats och står i vägen är till exempel rullstolar och rullatorer. Så då måste vi också bannlysa rörelsehindrade männsikor.

Ok, nu har det perfekta kaféet börjat ta form. Här får bara gäster över 20 år komma in, förutsatt att de inte har något handikapp som gör att de måste släpa in en massa grejer som står i vägen. Gästerna får heller inte prata för högt eller röra sig för mycket. När vi ändå är i farten tycker jag också att vi kan förbjuda irriterande ovanor: Man får inte röra i kaffet så det slamrar. Man måste veta exakt vad man vill ha när man kommer till kassan och får inte ställa jobbiga frågor till personalen, som gör att folk få stå i kö längre än nödvändigt. Man tuggar med stängd mun och skrattar inte för högt eller för ofta. Man snyter sig ICKE högt och ljudligt. Är du snorig ska du inte vara på kafé alls.

Nu till det ytte-pytte-lilla problemet. Lönsamheten. Genom att utesluta så stor del av befolkningen, går det ändå att få det att gå runt? Eller ska man, om man ställer dessa krav, satsa på att fika hemma?

Kanske är det helt enkelt så att barn måste integreras med samhället? Även när de är trötta, gnälliga, springiga, jobbiga och högljudda. Precis som du och jag.

Sommarplåga

Jag är en mygg-magnet utan dess like. Ett myggornas gående smörgåsbord. Deras all-you-can-eat-buffé. De ser mig som den typen av matställe dit man tar familjen, släkten och alla vännerna. Inget romantiskt "tea for two" när jag är i närheten. Icke. I år gästas min lilla hem-by dessutom av så kallade "översvämningsmygg". En extra aggressiv sort som inte jönsar runt och letar efter just precis rätt plats att käka på. De kommer in som krigsflygplan med sugröret vässat. Där de landar är där de äter. As. 

Attackmyggen håller min hallonhäck gisslan. Min lilla persiljeodling också. Jag tycker om hallon och jag absolut älskar persilja. De vet detta. Varje försök att få lite hallon eller ett par stjälkar persilja bestraffas å det hårdaste med fler myggbett än vad som egentligen borde vara möjligt. Dessutom har attackmyggen allierat sig med bromsarna.

Så i vinter, när jag svär som mest över kylan och mörkret, ska jag försöka påminna mig om att där ute i kylan ligger arméer med myggor och bromsar. Ihjälfrusna. Döda. Det kommer att värma mig en aning. Det vet jag.

TV-licenskören

Skulle den här kören, regeringens hejdukar med de klibbigaste av fingrar, ringa på min dörr och sjunga sitt tack till mig för att jag betalar tv-licensen så skulle de få sig en monumental överraskning. Jag har ett gäng ägg som har legat jättemycket för länge i kylen och de skulle få demonstrera mitt missnöje med den påtvingade licensen.

Var. Så. God. Så. Jävla. Mycket.

Vill du ha en bedövning på ögat, va?

Jag har inte tandläkarskräck, men min tandläkare gör sitt bästa för att jag ska utveckla en sådan. En rätt osympatisk kvinna som ler sällan och säger "vi ska laga två hål idag" istället för "hej". Lustigt att hon säger "vi" också, eftersom jag har väldigt liten del i lagningen, om man inte räknar att hålla munnen öppen som del av arbetet.

Det känns inte helt ok när en tandläkare säger att "vi" ska göra något alls. Det får mig att känna som jag missat något. Men fine, "vi" kanske kan betala för besöket också?

Idag skulle jag laga två hål i den nedre käken. För er som inte vet, den nedre käken är den som "känns lite mer", som min tandläkare uttryckte det. Sen kollade hon lite med sin petgrej och mumlade "...inte så små hål som jag trodde..." Hon är så bra på att få mig att slappna av.

"Du vill ha bedövning, va?"
"Mmmm..."
"Då får vi sätta den här" säger hon och petar längst bak, bakom visdomstanden.

Bedövningssprutan sticks. Sticks igen. Sticks igen. Aj som fan, det där gör ju skitont, tänker jag och rycker till varje gång som hon hugger med sprutan. När tandläkaren märker att rycker och grymtar missnöjt varje gång hon hugger, säger hon lite irriterat:

"Du får ta och slappna av"

Jamen visst, får jag hugga den där sprutan några gånger i ögat på dig så ska jag bli väldigt avslappnad igen, tänker jag medan sköterskan ger råd om djupa andetag. Hon glömde att säga att jag skulle räkna till tio(tusen) också.

När hon huggit klar med sprutan får jag sitta upp och skölja. Den skumma smaken jag hade i munnen visade sig vara blod uppblandat med bedövningsgucka.

Man brukar känna när bedövningen börjar ta, det känns lite tjockt och konstigt. Den känslan fick jag i vänstra ögat. Högst obehagligt. Efter ett tag kunde jag inte blinka, vilket innebar att jag fick sköta det manuellt. Tandläkaren påpekade att "det är svårt att bedöma hur bedövningen kommer att ta" och det tror jag det - om man sov på bedövningslektionen i tandläkarskolan.

Sen satte hon igång och borra. Med en stor borr, en mindre borr och en borr som lät som något ur Starwars. Då och då frågade hon om det gick bra och på det ville jag svara med motfrågan:

Vad tycker du och kan jag få en oberoende bedömning?

Men det gjorde jag förstås inte. Jag tror misslyckade skämt är kopplat till en högre grad av obehag hos tandläkaren.

I skrivandets stund har jag just återfått blinkförmågan och den vänstra sidan av munnen hänger med på vad den högra gör igen. Så nu har jag slut på argument till varför jag sitter hemma och bloggar istället för på biblioteket och skriver examensarbete.

You don't miss the blinking until it's gone, är dagens lärdom.

Strejk

Min hjärna har gått ut i vild strejk och vägrar att samarbeta tills vi har sett över arbetsvillkoren. Den begär följande:

1. 8-timmars arbetsdag. Inkluderat i dessa 8 timmar är ett försvarligt antal pauser då vi gör något som kräver minimal insats. Typ andas.
2. Max en ny kunskap per dag. Även om den nya kunskapen består av att klicka ledmotivet till Jönssonligan på en bläckpenna.
3. Regelbundna måltider, varav åtminstone 1 per dag ska kunna kategoriseras "Skapligt nyttig".
4. Ingen, under några omständigheter, uppstigning före klockan 6 på vardagar eller klockan 8 på helger.

Förhandlingen har påbörjats.

1 - 1

Till cykeltjuven som visade mig att nyckeln jag trodde satt fastrostad i cykellåset, inte var fastrostad alls: Touché!

Kan jag få tillbaka nyckeln nu?

Distans och jämförelse

Som om Murphy känt att han gett mig lite i överkant sista tiden och för att ge mig lite distans till min egen utsatthet, får jag höra att en man fastnat i en biltvätt. Han skulle skynda sig in i bilen när tvätten satte igång och fastnade mellan dörren och tvättmojängen. Brandkår, ambulans och helikoptrar tillkallades. Oh the förödmjukelse! Mannen klarade sig dock utan allvarligare skador.

Tack Murphy, nu känns det bättre.

Uppföljning

Har fönstret hållt sig uppe sedan biltvättsincidenten? Jajamensan! Murphy är ingen amatör. Jag gissar att även om bilen skulle gå genom den mest brutala skrotning, skulle fönstret sitta stadigt förankrat, tätt som... som... ja, jättetätt i alla fall.

Så nu vet ni.

Suradagarna 2009, 26-28 juni med Hjulafton & Humorfestival

26-28 juni? Men nej, humorfestivalen har ju redan börjat! Hjulafton - mitt i sommaren!

Tillåt mig forcera ett skratt.

Jag ska också passa på att sätta min högra hand och större delen av armen, på att "hjulafton" inkluderar rostiga amerikanska bilar som härstammar från en tid då tv var ett nytt fenomen. Men vänta, det blir bättre. Power meet brukar ju drabba Västerås någon gång i början av juli, kanske kan alla de rostiga bilarna och deras förare och passagerare hålla till här tills det är dags?

Jag måste boka semester. Var-som-helst-utom-här låter bra, fina stränder och trevlig befolkning har jag hört. Ska vi säga 25-29 juni?

Sen då? (epilog)

Sen åker jag ut från biltvätten, åker hem, får upp fönstret ordentligt och åker till företaget jag gör mitt examensarbete hos. Där sprider jag en vag doft av avfettningsmedel hela dagen. Inbillade jag mig i alla fall.

Saker som oftast händer mig och ingen annan...(del 2)

Ok... ni förstår dramat? Bågen, portalgrejen som sprutar vatten, kommer närmre och närmre sprutandes just vatten med rätt bra tryck. Fönsterhelvetet är fortfarande öppet med ca 1 cm, från topp till längst ner vi spegeln. Ett antal scenarion spelas för mitt inre öga och alla slutade med att jag sitter dyngblöt med vatten till fotknölarna och ser dum ut.

I vild panik vänder jag mig kors och tvärs i bilen, får syn på en filt i baksätet och sliter den åt mig. Nu var det här inte vilken filt som helst, utan en sån där picnic-filt, med fleece på ena sidan och nåt slags vattenavstötande material på den andra sidan. Ja, just det, vattenavstötande. Jag vänder fleecesidan mot mig och trycker den andra sidan, med bästa förmåga mot den öppna springan. Vet ni hur långt det är från ett bilfönsters topp till botten?

Med båda armarna gör jag vad jag kan för att förhindra att vatten och bilschampoo forsar in i bilen. Det går sådär. Det blir blött. Medan jag sitter där och kämpar slår det mig att det helt säkerligen finns en övervakningskamera, så att personalen inne i macken kan hålla koll på vad som försiggår i tvätteriet. Jag tänker mig att de skrattar sig harmynta. Jag tänker att jag bjuder på det, it's on the house. Men! Jag kräver här med, att mitt karmakonto nollställs! Kanske lutar över åt plus till och med.

Jag har en stark känsla av att många av mina medmänniskor går igenom hela livet utan liknande upplevelser.

Saker som oftast händer mig och ingen annan... (del 1)

Jag har inte bestämt mig för om jag helt ska skita i allt vad karma heter eller om jag faktiskt måste inse att jag ligger så mycket minus att en god gärning fortfarande kan leda till att något dåligt händer mig. Hänger ni med på vad jag menar?

Men låt oss börja från början för enkelhetens skull. Hade detta varit början på en självbiografi hade jag nog börjat någonstans i mitten. Skit samma.

I höstas hände det sig att fönsterhissen på förarsidan i bilen gick sönder. Det märkte jag när jag skulle beställa mat på McDonalds drive-through, då hela rutan trillade ner i dörren just som jag skulle beställa. Maken fixade en lösning som gör att rutan håller sig uppe, tills man trycker på knappen för att dra ner den. Då trillar den in igen. Detta är inte ens början på berättelsen, utan ger bara rätt förförståelse.

I morse var jag ute i relativt god tid. Jag hade en plan, en bra plan. Just som jag ska svänga ut från kvarteret för att köra lillkillen till dagis, ser jag att en granne till mig har fått bilproblem. Den här grannen är ingen jag har någon egentlig kontakt med, ingen jag skulle gå och låna en kopp socker hos. Men, det är här karma kommer in i bilden, jag stannar och erbjuder min hjälp.

Efter en del krångel med startkablar hit och dit, så startar hennes bil i alla fall inte. Men jag är betydligt senare än jag tänkt vara. Så med, vad jag tror, intjänade karmapoäng åker jag slutligen till dagis, lämnar lillkillen och fortsätter till macken för att tanka.

Medan jag tankar tänker jag att bilen är väldigt smutsig. Täckt i vägsalt. Plötsligt väcks en idé om snabbtvätt, kaffe och en tidning. Jag kan få bilen tvättad, samtidigt som jag dricker lite kaffe och läser en tidning. Bra idé! Sagt och gjort, jag betalar bensin, snabbtvätt, kaffe och tidning. Dessutom kör jag in i biltvätten utan problem, hoppar ur bilen och knappar in rätt kod utan problem, tillbaka till bilen och hoppar in - men här blir det problem.

När jag slår igen dörren - fasa- ser jag hur fönstret åker ner en bit. Inte helt ner, bara en bit. Shit, shit shit!! Jag försöker i vild panik dra upp rutan, genom att sätta båda handflatorna mot den och trycka utåt, uppåt. Jag får upp rutan lite, men inte helt. Så när bågen som sprutar avfettning, vatten och gud-vet-whatelse åkt förbi en första gång hoppar jag ur och försöker få upp rutan med en hand på var sida om den. Det funkar inte och nu vet jag av erfarenhet, att vatten kommer att sprutas med högtryck, väldigt snart.

Nu måste jag jobba lite. Fortsättning följer...

Dagens tistel

Till dig som tog min gröna motivation: Du var observerad! Om det inte smakar så sött som du trodde, att slita på någon annans motivation, kan du lämna tillbaka den på den plats där du tog den. Hur sover du om nätterna?

Arg student på Mdh

Ryktet om min (bloggs) död är betydligt överdrivet!

Vad som inte är en bra kombination är lååång dag i skolan, begynnande ryggskott, inga värktabletter och mer litteratur att läsa än vad som mänskligt är. Det är alltså inte en bra kombination av faktorer i mitt liv just nu. Jag vet att ni vill veta, därför informerar jag. Nej, ni behöver inte tacka mig. Så mycket.

Ni vet de där läskiga karaktärerna i Ronja Rövardotter. De där som är halvt människa och halvt fågel som flyger runt och skriker "Nu ska bloooodet flyyyyta". Tänker ni på vad de heter nu? Ser ni dem framför er? Ok!

Igår när lillkillen kom hem från dagis, gav han mig en present. Det var en teckning och jag misstänker att han lagt betydligt mycket mer tid på att slå in den, än vad han gjort på att rita den. Inslagspapperet, som bestod av en annan egentillverkad teckning, var mycket färggrannt. Jag påpekade detta varpå han med en mycket nonchalant ton och antydan till en axelryckning säger: Åh, det där är bara en Kråkvilde, du vet, de som är med i Ronja.

Omedelbart börjar det rycka i mina mungipor, vilket lillkillen också märker. Han är just nu lite känslig för att bli skrattad åt när han inte menar att vara rolig (vilket man också ska vara, i ren självbevarelsedrift). Argt påpekar han att de faktiskt heter så! KRÅÅÅKVILDAAR! Och här brister det. Helt okontrollerat skrattandes tar jag ledningen i tävlingen för årets sämsta och minst pedagogiska förälder.

Lika länge som det tog för lillkillen att komma över att han blivit skrattad åt, tog det för mig att återfå kontrollen tillräckligt, för att på ett övertygande sätt säga att jag tyckte att hans namn på Vildvittror var mycket bättre än det ursprungliga. Kråkvildar.

Andra ord han har kommit på är till exempel petkollare för provsticka. Man petar den i sockerkakan/potatisen/whatever, för att kolla om den är klar. Petkollare. Återigen måste jag säga att jag tycker att hans benämning är bättre.

Man kanske skulle kontakta SAOL?

Favoritord

Muffin-top: det som hänger över jeans-linningen

Alla vet ju att toppen är den bästa delen

Fritidsöverflöd

Jag vet inte vad som hände, men plötsligt har jag lite mer fritid än jag hinner göra av med. Ni förstår dilemmat? Man borde få spara fritid på ett litet fritidskonto, där man kan göra uttag när det blir för hektiskt. I en perfekt värld borde man kunna få spara fritid. På ett konto. Eventuellt skulle man kunna få göra överföringar också eller ge bort presentkort. I en perfekt värld.

Jag vill ha en MacBook. Jag vill ha en och den skulle bara vara min i hela världen. Om jag fick en MacBook skulle jag ta hand om den, även om det var mitt i natten. Till och med när det regnar. Jag skulle inte tröttna på den efter ett tag och låta den vara ensam alldeles för mycket. Jag loooovar. Om jag bara fick en MacBook, skulle jag genast börja pensionspara, veckohandla och göra långkok varje söndag. Det är säääkert!

Jag fyller år snart...

Snooze, värmeljus och Strindberg

Ok, det kan hända att min kreativa gen tryckte på snooze några gånger. Men det är helt i linje med resten av mina gener, så det var att förvänta! Dessutom håller jag på att skriva om ett par stycken ur Röda rummet till lättläst svenska, det tar ganska mycket av min kreativa kapacitet!

Värmeljus - är det verkligen det riktiga namnet på ljusen i de små aluminiumformarna? Och var kommer det ifrån? Värmeljus? Hur mycket värme alstrar ett sånt yttepyttelitet ljus? Yttepyttelite. Det måste ha varit en sjukt optimistisk person som kom på det namnet.


"Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor."

Strindberg kunde det där med långa meningar....

Godmorgon

Efter en lång tid av kreativ koma, har jag nu börjat känna att det spritter i fingrarna igen. Ord i massor som vill ut. Ord som har setat i mörkar hålor och ätit rå fisk som fortfarande sprattlar. Ord som hest har viskat "myyyy preeeciooouuss". En nytändning är på gång, en blockering har släppt. Skriv, skriv, skriv, skriv; släpp meningarna fria.

Aahhh, det är som en mental morgonsträckning. Den där allra första, på morgonen till en dag då du fått sova tills du spontanvaknar. Spontanvakna. Jag gillar det. Vakna spontant utan yttre påverkan. Min kreativa gen gäspar och sträcker på sig; lägger armarna bakom huvudet en stund och vickar med tårna. Strax dax att gå upp. Det är metaforisk morgon till en dag då jag har fått spontanvakna.