Grönbete

Ikväll ska vi på bio. Bara jag och maken. Inga ungar. Naturligtvis har vi noga valt ut en film. På SF's hemsida har vi omsorgsfullt gått igenom allt som går just nu. Pirates of the Caribbean var längst och därmed det självklara valet. Två och en halv timme ensamma i mörkret. Jag kommer garanterat att somna, men det kan det vara värt.
Däremot såg vi att biljettpriset har gått upp. Jämfört med de 2:50 vi betalde sist det begav sig känns 100 spänn som ett mindre rån. Men om det är vad man måste betala för att få sin tid i biomörkret så...

Första gången vi gick på bio ihop, jag och maken, var i Melbourne när vi precis hade träffats. Då lyckades vi med konsten att se slutet först. I tron om att vi var sena och att filmen redan hade börjat skyndade vi oss in och tog plats. Ingen kollade några biljetter vilket jag tyckte var underligt, men what the heck. Lagom tills vi sett slutklämmen förstod vi att vi var extremt tidiga istället för sena. Så vi smög ut igen. Slutet är dock det enda jag minns av den filmen.

Andra gången vi gick på bio var den gången jag insåg att maken skrattar väldigt högljutt. Faktum var att jag skrattade mer åt hans skrattande än åt filmen. Jag har aldrig hört någon skratta så naturligt högljutt som han gör.

Sist vi var på bio var i Australien igen. Vi satt i mittregionen. Längst fram satt en kvinna med ett väldigt lustigt skratt. Varje gång hon skrattade framkallade det en skrattattack hos maken som skrattar väldigt högt. Som också fann det nödvändigt att härma hennes skratt. Vilket min bror som var med tyckte var väldigt roligt. Jag själv ville helst byta plats. Och film. Jag vet inte säkert, men jag tror att det var fler som kände som jag.

Nu ikväll är det alltså dags igen. Jag ska riktigt gosa in mig i maken, så tätt som biostolarna tillåter. Sen ska jag njuta av filmen, mörkret och det högljudda skrattet.

Larvigt

I våran trädgår finns en otroligt överdimensionerad hallonhäck. Den lever sitt eget liv och går inte att tukta. Nu börjar hallonen bli mogna och jag måste ju erkänna att det är ruskigt gott med färska hallon. Men det är ju inte bara jag som tycker det, utan varenda litet småkryp i hela världen tycker att de ska ha en bit av (hallon)kakan. Det är inte rätt och rättvist alls tycker jag. Det var ju jag som rispade upp armarna när jag skulle rensa ur skiten i våras, vart var småkrypen då? Inte ens födda! Men de tycks inte alls bry sig om vad jag tycker i den frågan utan hugger gladeligen in på de största, saftigaste hallonen.
Jag är ju lite petig när det gäller min kost på det viset. Jag kan inte riktigt känna att en eller ett par enstaka små larver eller småkryp bara är extra protein utan endast fruktansvärt osmakliga. Därför måste varje enskilt hallon dissikeras innan det kan avnjutas och detta gör hallonätandet till lite mer arbete än vad jag är villig att lägga ner.
Men så fick jag ett tips. Tydligen ska man lägga alla hallonen man plockar i en burk med tättslutande lock. Sen ställer man in burken i kylen och några timmar senare har alla småkryp dött till följd av kylan och syrebristen(lägg till galen-professor-skratt och ett "Die you bastards, die!!" här).
Fast sen slog det mig. Är det väldigt mycket fräschare och godare att äta en död larv till skillnad från en levande? Skulle det vara ok med ett dussin larvlik i hallonpajen? Vad gör det mindre äckligt? I min mening blir det snudd på en reaktion i motsatt rikting.
Så jag får fortsätta att dissikera mina hallon och titta åt ett annat håll när lillkillen går lös på hallonhäcken. Han är inte så nogräknad med de små gynnarna.

Nehej, om man skulle ta och kika om man hade något navelfluff då?

På tal om bananer

Om man gjorde om den engelska texten på lillkillens uppblåsbara pool till australiensk engelska kunde det ha stått;

Keep an eye on your little buggers when they're knocking around in the pool to avoid them from kicking the bucket, going ass over head in the drink.

Ja... det var väl vad jag har funderat på idag...

Jag har lite tråkigt.

Klartt!

*Trumvirvel* Utan inbördes ordning här är den The Nya Länklist! *Trumpetfanfar*

Om jag skulle ha missat någon är det bara att hojta till och skulle ni hitta en länk till Eran Egna Sida som ni känner känns överflödig kan ni skicka ett argt och irriterat mail som jag inte kommer att läsa men ändå ta bort länken enligt önskan.

Från och med nu lovar jag, dyrt och heligt, att uppdatera min länklista mer regelbundet, för jag förstår ju att era stöttepelare i livet beror på detta. Eller inte. Men jag gör det ändå.

Uppdatering på g

Jag har länge insett att min länklista är way ut of datum, så idag ska jag lägga upp alla de vänliga, snälla, mysiga människor som har länkat till mig, samt ett par nya favvisar! Återkommer när det är färdigt!

När vi ändå pratar om spöken...

I helgen blir jag gräsänkling igen fast i gott sällskap av lillkillen. Maken och brodern åker och fiskar. Fast det där fiskeriet tror jag ju bara är en täckmantel. Jag är inte så dum som jag ser ut.

Lillkillen har en fantastisk förmåga att spä på min mörkrädsla. Han kan på ett mycket övertygande sätt påstå att det står en arg man i köket, som bara skriker hela tiden. Han är högst trovärdig när han med darrande underläpp såväl som knän vägrar att ens titta i riktning mot köket. Jag är nog inte lika övertygande när jag med, närapå, gråten i halsen försöker låta glättig och föreslår att vi går ut i köket tillsammans och tittar. Med nackhåren på ända tvingar jag mig själv ut i köket samtidigt som jag tänker att om det nu står någon där, eller om någon skulle vara lustig nog att knacka på fönstret, så dör jag en stund.
Men än så länge har det varit lugnt.

När mellankillen var mindre hände det ett par gånger att han hade vad man kallar för "nattskräck". Det är en typ av mardröm fast barnet verkar fullt vaket. Det är inte skoj. Inte för någon.
Första gången det hände satt jag och tittade på TV när jag hörde en blodisande skrik från barnens sovrum. Jag ska ärligt erkänna att jag för en stund övervägde att springa in i i mitt eget sovrum och gömma mig under täcket. Jag är en harig krake utan mått. Men modersinstinkten var helt otroligt nog starkare och jag gav mig på darrig knän in i rummet.
Där sitter mellankillen rätt upp i sängen med vidöppna ögon, så fyllda med skräck att jag var övertygad om att det faktiskt fanns något i rummet. Jag går fram till honom och försöker få kontakt, men han bara pratar osammanhängande och pekar mot ett mörkt hörn. Med stora, skräckslagna ögon. Jag vet inte om ni ens kan börja förstå vilka krafter det tog att stanna kvar i rummet, att inte börja gråta och att inte skrika hysteriskt. Scener från "Exorcisten" glimtade i mitt huvud.
Efter ett tag, efter intensivt kramande och småpratande, "vaknade" han till och lugnade sig. Sen la han sig helt sonika ner och somnade om. Som om ingenting hade hänt. Själv sov jag med lampan på i en veckas tid.

Jag vet inte vad min mörkrädsla grundar sig på. Jag kan inte komma ihåg några riktigt traumatiska upplevelser, men jag antar att en extremt livlig och bildlig fantasi inte hjälper i det här fallet. Någon dag kanske jag blir vuxen jag med och slutar att tro på spöken.

Öppet brev till alla gastar/andar/spöken/poltergaistrar

Som ni vet sov jag själv i huset igår natt. Jag vet och förstår att mitt höga, falska, melodifattiga visslande inte lurade någon utav er och jag vet att ni vet att jag inte "glömde" att släcka lampan i hallen.
Jag kan vidare meddela att jag var högst medveten om alla knäppningar och knakningar som jag är övertygad om att ni åstadkom. Även dörren som stog och slog hela natten var högst effektfull. Jo, jag vet att jag högt intalade mig att det bara var korsdrag, men både ni och jag vet ju den egentliga sanningen.
Ytterligare mer är jag ytterst tacksam att ingen av er bestämde sig att uppenbara sig rent fysiskt, då ni säkerligen vet min inställning till det.
Jag kan inte nog förtydliga att jag personligen inte kan hjälpa någon av er till "andra sidan" eller att lösa konflikter ni eventuellt lämnade ouppklarade. Om ni ändå skulle insistera på detta kommer jag snarast att sälla mig till eran skara.
Jag måste dock uttrycka mitt missnöje till den gast som roar sig med att stänga av min TV. Det var ok medan fjärrkontrollen fungerade, men nu börjar det bli tröttsamt. Jag betackar mig för sådana aktiviteter i framtiden eller åtminstone tills vi har fått tummen ur och skaffat en ny fjärrkontroll.
Men en eloge för igår kväll och natt ska ni ha. Bra jobbat!

Eran egna, hariga
Karin Cox

Solo

Maken har tagit med sig alla barnen på fisketur över natten! *slår klackarna i taket* Ikväll är det ff här! Eller ja just ja.... bf menar jag!

Det känns som när man blev lämnad själv hemma för första gången när man var tonåring.

Nu tänker jag gå och äta godis före maten! Helt crazy!

Information

För er som är nyfikna på vad jag kommer att syssla med till hösten och tre år framöver kommer här, i sann textdesign-anda..... en kopierad text :-/ Som jag har klippt ut från mdh.se

Textdesign 120 poäng

Vill du arbeta med information anpassad efter olika situationer, medier och målgrupper? Vill du lära dig skriva lättläst och effektivt? Då ska du studera textdesign på Mälardalens högskola. Textdesign är en bred utbildning inom information. Här möter skrivkonst och grafisk formgivning vetenskap och kommunikationsteori. Du får praktiska erfarenheter och teoretiska kunskaper som står sig väl på arbetsmarknaden. Lärarna på institutionen har yrkeserfarenhet från branschens alla hörn.Efter tre års studier kan du få en kandidatexamen i informationsdesign med inriktning mot textdesign.

Ja, då är allt klart som korvspad då?

Haddedudingendejdå

Fyra dagar gamla och inte så kaxiga ännu

Ring så pratar vi

Jag har fått frågan vad jag skulle prata om, om jag blev sommarpratare i Sveriges radio och vilken musik jag skulle spela. Det är ju minst sagt en lite knepig fråga. Ska jag bra utgå ifrån mig själv eller ska jag ta hänsyn till en eventuell lyssnarskara? Vara lite mainstream alltså, samtidigt som jag bakar in en god bit av mig själv.

Det som är lite roligt med det här är att jag ett par gånger har fått höra att jag borde prata i radio. Jag förstår inte riktigt vad detta grundas på, men det finns tydligen folk som tror att jag inte alls skulle drabbas av akut tunghäfta under sådana omständigheter. Någon trycker en mic under näsan på mig och ber mig vara intressant/rolig/underhållande och jag skulle naturligtvis bara leverera. Jodå. Eller så fick jag tunghäfta.

I alla fall, för att återgå till frågan, vad skulle jag ändå kunna tänkas svamla om då?
Jag skulle bjuda in min bror, Niklas, som medpratare. Sen skulle vi sitta där och associera fritt till ämnen som lyssnarna skickade in. Vi skulle ha skitroligt. Det är lite tveksamt hur många andra som skulle tycka det var lika roligt som vi, men det var ju inte det som var frågan ändå.
Angående musiken så skulle de få det hett om öronen i skivarkivet för valet av låtar skulle vara lika spontant som allt annat. Men jag kan tänka mig att en del hits från 80-talet skulle kunna dyka upp. Och kanske något av Mora Träsk.

Ja det blir nog inte intressantare än så. Life on the mild side. No shit.

Naturens mysterier

Våran katt fick ungar härom dagen. Det ställde ju naturligtvis till huvudbry för lillkillen. Ena sekunden en katt och i nästa fyra. Även om tre av dem var miniatyrer.

Lillkillen: Har hon köpt dem??
Jag: Nej, först var de i hennes mage, men nu har de kommit ut.

Lillkillen såg väldigt skeptisk ut till den här förklaringen. Han sätter sig på huk och verkligen betraktar de musliknande varelserna som krälar runt i blindo. De börjar buffa och leta efter spenar på mamman och plötsligt ser jag hur det går upp ett ljus för lillkillen. Han har fått den bekräftelsen han letade efter.

Lillkillen: Jahaaa, nu fattar jag! De vill krypa in igen!!

Logiken var glasklar och jag skrattade så mycket att jag inte ens kunde frusta fram en förklaring. Inte för att han stannade länge nog för att få en heller. Han hade ju redan klurat ut hur det låg till.

Knäppt

Oj vilken stämning det är i bloggvärlden just nu. Det är knappt att man vågar kommentera på vissa sidor av rädsla att omedvetet ta en "sida". Chips pomfritts. Jag hukar mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till hela debatten och tycker ärligt talat inte att jag behöver lägga något krut på att ta ställning. Men. Men. Kanske eventuellt höjer jag lite på ögonbrynen när någon som mest bloggar om att se snygg ut uttrycker sig om "positiv nationalsocialism". Kanske känner jag att bloggaren i fråga och jag inte alls står på samma grundvärderingar. Kanske struntar jag helt i att läsa bloggen i framtiden. Kanske det.

Så var det med det.

Av alla reaktioner som jag hade förutspått att jag skulle få om jag fick ett positivt besked på min högskoleansökan så infann sig ingen. Jag trodde kanske att jag skulle hoppa, skrika, springa och eventuellt gråta alternativt kräkas. Men icke. Inget av det hände. Jag bara konstaterade att jag hade kommit in. Nu var det klart. Grönt ljus, bara att tuta och köra. Vroom. Möjligtvis knöt det sig en aning i magtrakten. Men mest för att jag siar om hur vilsen jag kommer att vara. Krama-ett-träd-vilsen.
Nu blir jag lite orolig bara att det blir en fördröjd reaktion. Tänk om jag står mitt i affären när det plötsligt kommer. Ett sån't där riktigt glädjefnatt. På Konsum här på lilla, lilla orten. Det skulle inte gå obemärkt förbi kan jag meddela. Inte på några vis. Faktum är att det spridas som en löpeld och innan jag ens hade kommit till sans skulle jag vara Knäpp-Karin med gemene man. Och det kunde jag kanske till och med leva med, men man får väl se det lite ur barnens synpunkt.

"Det är väl din mamma som är Knäpp-Karin?"

Det kanske känns lite sådär.

Jag kanske ska hålla mig hemma ett tag framöver. Bara för att vara på den säkra sidan. För Knäpp-Karins skull.

Antagen

Jag kom in.

Fortfarande i chocktillstånd.

Om några veckor börjar jag på Textdesignprogrammet.

Jag måste gå och köpa en ny fjällräven.

Real me

Jag blev utmanad av Trulsa. Sån't är ju alltid skoj. Men när jag läste vad det handlade om blev jag tveksam. Men here goes, the real me!


Fem saker jag har i min frys.

1. Väldigt mycket is. Fast inte i kubform. Längs sidorna. Och taket. Och på mindre använda matvaror jag la där någon gång för länge sedan. Mycket länge sedan. Var det någon som sa något om avfrostning? Då säger jag bara; Av-vaddå?

2. En insjöfisk av obestämda art. Egenhändigt uppfiskad av maken. Eller var det så att han inte fick någon fisk och någon gav den till honom av ren barmhärtighet? Jag kommer inte riktigt ihåg, men den har passerat bäst-före-datumet. Jättemycket.

3. En julkrans av granris som satt på våran dörr för... ehrrmm... två år sedan. Försäljaren av kransen påstod att den skulle hålla sig fin om man la den i frysen när julen var över. Det gjorde jag. Men jag tror att bäst-före-datumet har knallat vidare där med.

4. Frysta grönsaker. Vissa fortfarande i sina påsar, andra har brutit sig ut på sidospår. Ärtor är speciellt duktiga på att rymma.

5. En uppsjö av påsar med en skvätt riven ost i. Av någon anledning går det aldrig åt en hel påse och av någon annan anledning sviker minnet varje gång jag är i affären. Hade vi ost, eller??

Fem saker i min bil. Den nya bilen är givetvis min bil och den gamla skrutten makens.

1. Godispapper. Särskilt i sidofacket på förarsidan. Särskilt chokladgodispapper. Hmm... Tänk så han är den där maken *harkel, harkel*.

2. Halvliters pet-flaskor. Alltid ett par stycken. Ungar! *himlar med ögonen* Moving on...

3. Just nu, faktiskt en gummibåt från senaste besöket vid den lokala playan. Det var ju skoj att pumpa upp den med en liten handpump. Inte. På vägen hem orkade jag bara tömma ut hälften av luften och tryckte in den i bagaget. Det går det med. Tydligen.

4. Cd-skivor. Men det är som med garderoben. Hur mycket man än har finns det aldrig något att sätta på.

5. En filt. Det ska man ha i bilen har jag hört. Såatteee...

Fem saker i min garderob.

1. Sommarkläder.

2. Vinterkläder.

3. Vårkläder.

4. Höstkläder.

5. Skor.

De lever i symbios. Den får man inte att rubba. Aldrig någonsin.

Fem saker i min handväska.

1. Mobiltelefon.

2. Plånbok.

3. Våtservetter. Ja, jag har faktiskt småbarn! Själv kladdar jag aldrig ner mig... som ni vet.

4. Plåster. Ungarna. Igen. *irrar med blicken*

5. Läppglans. Nån körsbärshistoria.

Fem personer att langa vidare till.

1. Jasmin
2. Vild-hallon
3. Snubben (du kan, om du inte har någon handväska, byta ut den mot valfri liknande detalj)
4. Vem som helst som känner sig manad.
5. Fröken Fleggman

Ja där har ni det. Den bistra sanningen.

Vad vinner man?

Jag upphör aldrig att förvåna mig själv. Formligen hänföra mig själv. Precis när jag tror att jag har spelat ut alla kort så finns där ett litet ess i rockärmen. Det är minst sagt hänförande.
Jag talar om min klantighet. En outömlig källa av ren klantighet. Destillerad.

Många hävdar att de är klantiga. Att de spiller, tappar och ramlar. Men jag måste ta det till en helt annan nivå. Alla som har spenderat lite tid runt omkring mig vet det. De håller med i sin tystnad.

Idag visade jag än en gång prov på hur jag lyckas med sådant som är så få förunnade. Murphy är min ständiga uppvaktare och trots att jag försökt förklara för honom att jag är gift vill han inte ge sig.

Jag skulle bara byta om. Jag skulle bara hoppa i ett par shorts och sen dra iväg till våran lokala playa. Det var allt jag ville. Sätta på mig shorts.
Högra benet gled igenom shortsen som ingenting, sen kom den ödesdigra vänsterfoten. Jag lyckades att trassla in mig i shortsen. Jag tror att jag eventuellt till och med försökte få ner vänsterbenet i samma hål jag stoppat högerbenet. Vilket inte alls ville fungera.
Balansen sviktar och jag inser snabbt att jag har två val. 1) Att släppa taget om shortsen och ta emot mig i fallet eller i bästa fall få tag i något för att hindra fallet. 2) Ge vänsterbenet ett sista försök och löpa risken att falla handlöst i golvet.

Gissa vilket av de alternativen jag blixtsnabbt bestämde mig för? Den som gissar rätt vinner en lyxkryssning på egen bekostnad.

Naturligtvis är alternativ två rätt. Och naturligtvis föll jag handlöst. Som tur var han jag slå i fotgaveln på sängen med högerbenet först, vilket lindrade kraschen en aning.

Medan jag låg som en oformlig hög på sovrumsgolvet såg jag för mitt inre öga hur mitt alter-ego drog sina båda händer över ansiktet och ruskade stönandes på huvudet. Hon har flera gånger ansökt om att få bli någon annans alter-ego, men kan inte hitta någon som vill byta.

Det hela resulterade i ett enormt blåmärke på benet där sängen lindrat fallet. Själv är jag bara förvånad att jag inte bröt något. Nacken till exempel.
Men min alter-ego resonerar i alla fall enligt devisen "Inget ont som inte har något gott med sig" och efter den initiala förödmjukelsen började hon viska med len honungsstämma att vi behöver choklad som plåster på såren. Mycket choklad. Med nötter i. Den ohälsosamma sorten, ingen 90 procentig skit.

Chooooklaaaad!

Surprise!

You Are 50% Normal

While some of your behavior is quite normal...Other things you do are downright strangeYou've got a little of your freak going onBut you mostly keep your weirdness to yourself

How Normal Are You?

Det var väl en överraskning?

Nähä...

Att tiga är guld

Den här veckan hämtar jag upp en jobbarkompis 16-åriga son på mornarna. Han har fått sommarjobb hos oss och nu när hans pappa har semester ställer jag naturligtvis upp som barmhärtig samarit och hämtar gossen så att pappa kan få sova på mornarna. Ja, sån är jag ja...

I bilen på mornarna haltar väl samtalet en liten aning. Vi är båda dödligt trötta och har inte onödigt många gemensamma intressen. Det blir mest ett "godmorgon" och "hur går det då".

Imorse lät jag stereon stå på för att mildra pôjkens genans över tystnaden. Makens cd. "Australian legends" eller nåt sånt. En sån där cd som han förmodligen inte skulle lyssna på om han hade bott kvar i Australien, men att bo på andra sidan jorden gör saker med en. Jag skulle förmodligen sitta och lyssna på skivor med melodifestivalen från -85 om vi bodde där.
Men i vilket fall och hur som helst. Strax efter att den gängliga tonåringen satt sig i bilen börjar en låt som jag inte tidigare hört. En tjej som sjunger något om att hon inte kan få nog av sig själv. I brist på samtal så lyssnar jag på texten istället. I ungefär 60 sekunder upprepar sångerskan lite gnyende samma textrad. "I touch myself".

Det mina vänner, var en obekväm situation. Oavsett vilka engelskakunskaper han har tror jag att han förstod den raden. Om inte första tre gångerna så i alla fall de sjuttioelva följande.
Jag skulle ju ha kunnat skippa låten, men då hade det ju blivit alldeles för uppenbart att jag tyckte det var pinsamt. Och så kan vi ju inte ha det. Förstås.

När vi väl kliver ur bilen vid jobbet kliar han sig lite i håret, tittar ner på sina träningsoverallsbyxor och konstaterar att han har satt dem bakochfram, varpå jag utbrister "Ja, men det gör ju inget, du ska ju inte ha dem på dig så länge till". Sen inser jag hur det där lät och muttrar något om arbetskläder men piper snabbt iväg åt eget håll.

Om jag får ett telefonsamtal ikväll om att jag inte behöver hämta upp honom mer så blir jag inte nämnvärt förvånad.

Joföratteh...

Tänkte bara inflika att inlägget nedan är ett inlägg som jag började skriva, blev avbruten, tappade inspirationen och, som jag trodde tills alldeles nyss, stängde utan att spara.
Något barn måste ha varit vänlig nog att trycka på "publish post" så att alla kunde få se hur ett halvfärdigt inlägg som senare hamnar i papperskorgen kan se ut.

Skönt att de hjälper till lite ibland. Barnen.

Kul.

Stora killen har en gitarr. Han fick den när han fyllde år sist och den står i ett tjusigt stativ uppe på hans rum. Ingen i familjen vet hur man ska få något vettigt ljud ur den gitarren, men alla har vi gett det ett ärligt försök. Alla har vi lekt rock-stjärne-wannabe. Och det låter rent ut sagt förjävligt.
Trots att jag växte upp med en styvpappa som inte bara är löjligt musikalisk utan också praktiskt taget behärskar vilket instrument man än sätter i händerna på honom, så blev det aldrig riktigt av att jag lärde mig ett instrument ordentligt. Bagarens barn och allt det där.

Det där med noter var aldrig riktigt min grej. Jag ville inte lära mig om åttondelar och stackaton. Jag ville spela musik. Jag förstod att det var ett nödvändigt ont. Noter-schmoter.
Sen upptäckte jag att pappa(inte styvpappan då, häng med här nu!) aldrig hade noter när han satt vi pianot. Nej för det behövde han inte. Noter var alldeles som inte hans grej heller(undrar vart jag får det ifrån?), men det gick ju alldeles utmärkt ändå.

Bite me!

"Lilla flickaaa! I natt ska blooodet flytaaaa! I natt ska bloooodet flyyytaa!"

Jag tycker mig se att myggorna i mitt sovrum ser ut som vildvittrorna i "Ronja".

Jävla utsugare!

Öppet brev till alla pojkar/män/gubbar

Igår städade jag toaletten. Här hemma är jag, av kvinnligt kön, en minoritet, 1 -4 och det var när jag städade toaletten som det slog mig.

Tro mig gossar, vi vet att ni kan stå upp och kissa. Jag ska till och med vara först med att erkänna att jag någon gång, i ett svagt ögonblick när nöden varit stor på en plats där toaletter ej står att finna, har varit en gnutta avundsjuk. Ni behöver aldrig moona omvärlden för att göra ett enkelt behov.

Men. Men!

Det finns absolut ingen anledning överhuvudtaget att om och om igen bevisa detta faktum. Bara för att ni kan stå upp och kissa betyder inte det att ni måste stå upp och kissa. För med handen på hjärtat, är ni alltid så hundraprocentigt pricksäkra som ni skulle vilja utge er för att vara?
Det måste ju vara oändligt mycket bekvämare att slå ner baken och sitta en stund än att stå där och skjuta prick? Eller är det det som är sporten?

Härom dagen knallade jag in på toaletten för att se vad lillkillen pysslade med. Vi kan väl säga såhär, med ringen uppfälld är han i alldeles lagom höjd för att kunna stå och kissa - no hands! Han har inte varit blöjfri någon längre tid, men tydligen har någon "vänlig" själ instruerat honom om hur det ska gå till. Det var inte jag.

När vi har flugit fram och tillbaka tvärs över jorden har jag alltid förvånats över att karlar inte ens har vett att slå ner arschlet på en flygplanstoalett. Hallå? Luftgropar? Att gå på toa utan skor är helt otänkbart redan en timme in på ett trettontimmarsflyg. I tolfte timmen håller man sig.
Men inför numero duo är vi alla jämlikar! Jag kan bara anta att om man börjar med att pinka ståendes någon gång i treårsåldern så kanske man utvecklar immunitet mot att sitta på kissiga ringar?

Till alla er karlar som redan har insett min poäng och som faktiskt sitter ner och kissar när tillfälle erbjuds vill jag bara säga; YEAH! Hallelujah, you have seen the light!
Dessutom löper ni mindre risk att få problem med prostatan och jag har hört att bara undersökningen ska vara av den mindre trevliga sorten...

Meh!

Det var då självaste...
Trots att jag är fullt medveten om att jag har två veckor kvar till semestern talar hela min kropp om för mig att jag redan är där! Jag såsar runt i pyjamas och tar det lugnt tills *ping* jag ska ju till jobbet idag med!
Tänk att vi aldrig kommer överens, mitt medvetna jag och mitt undermedvetna jag. Så blir det när man är resultatet av föräldrar som är varandras motsatser. De kunde inte leva med varandra, men jag förväntas stå ut med mig själv varje dag!

Var finns rättvisan i det då?

Inget nytt under solen

Enligt StatCounter stannar majoriteten av besökarna på min sida antingen mindre än fem sekunder eller i flera timmar.

Story of my life, liksom.

Obscent?

Senaste WordVer:

jfuicick

Den måste ju ändå hamna i facket "Obscena WordVer"?

Dirrrty!

Man ska ha husvagn (tydligen)

Ok såhär va´! Det har ju varit midsommar. Den folkfestligaste högtiden av dem alla. Många har lämnat hem och hus för att fira på annan ort. Många har också, likt sniglarna, tagit med sig sina hem. Inte på ryggen kanske, men likväl på dragkroken. Och där slutar inte likheterna.

Inget ont mot husvagnsägarna. Det är mysigt med husvagn. Säkert. Och så praktiskt också! Och tänk vad gemytligt! Nya grannar vartän man kommer och alla har de något gemensamt. De är husvagnsägare. Hus-Vagns-Ägare!

Ju större och nyare desto högre status. Men man börjar från botten.

Vemsomhelst kan skaffa husvagn. Man behöver inget speciellt husvagnskort(förrän man kommer upp i värstingklasserna då vi kan börja snacka kort för lastbil med tungt släp, men dit når inte de flesta på en hel livstid).
Agda och Henry båda 86 år kan köra runt med en husvagn bakom deras Volvo 240. Sen att Henry tog körkort ungefär i tid med Jesu födelse, det har ingen betydelse. Vid 86 års ålder har Henry förtjänat rätten att ha sina egna trafikregler. Dessutom behöver inte Henry köra åt sidan för NÅGON. Henry tycker att 70 är lagom hastighet på en 90-väg då 90 bara är en rekommenderad hastighet som inte får överskridas Alla dessa slynglar som ligger och trycker bakom Henry borde veta hut!

Det är söndag och solen skiner och det är varmt i Volvon. Agda klagar över draget från fönsterna som måste stå lite öppna för att de överhuvudtaget ska klara resan. Så Henry saktar ner till 60. Det tycker Agda blev mycket bättre.
Nu börjar slynglarna bli halvt vanvettiga av frustration. Den ena vansinnesomkörningen efter den andra görs. Det tycker Henry är rent ut sagt skamligt! Får de inte lära sig någonting på körskolorna nuförtiden? Så blir det när alla ska sitta och hålla på med det där sablans internätet! Ingen lär sig hur det fungerar i verkligheten! Nej, på Henrys tid blev det tio rapp med svångremmen om man gjorde fel. Då var det ordning och reda.

Igår var det söndagen efter midsommar. Vägarna var precis packade med Adgor och Henrysar. Och där satt vi och skulle in till Silvan. Det var en timme innan stängning. Jag kände mig lite sådär småstressad. Och vägarna var packade med Agdor och Henrysar. Med husvagnar. Utan husvagnar.

Jag är inte alltid det bästa föredömet för mina barn. Igår var inget undantag. Snarare en bekräftelse.

Magi på hemmaplan

Det händer magiska ting i våran tvättstuga.
Tvättstuga förresten. Hur förlegat är inte det? Vem går till en stuga för att tvätta nu för tiden? Och att säga att man har en tvättstuga hemma, inne i sitt hus är ju helt absurt. I mitt hus har jag en stuga. En tvättstuga.
Men i vilket fall...

Tillbaka till det magiska.

Mina tvättkorgar är, i motsats till min plånbok, självfyllande. De fyller på sig själva underifrån. För varje maskin med tvätt som jag kör, fyller den på sig med två till. Därför har jag börjat med en ny taktik.
Jag plockar det mest akuta ur allas rum. Från golvet vanligtvis. Sen smyger jag in i tvättrummet, med kläderna bakom ryggen och medan jag visslar en glad melodi droppar jag plagg efter plagg, som jag fångar upp med foten och nonchalant trycker in i maskinen.
De magiska och överfyllda tvättkorgarna skakar till lite, kanske trycker på med en laddning underkläder, men på det stora hela är det jag som går vinnande ur kampen. Kampen mot tvättkorgarna.

Sen händer nästa hemskt ockulta företeelse.
Under en dag kanske jag tvättar två maskiner tvätt. Det kan vara blandat, sån't som man behöver stryka och sån't man inte behöver stryka. Men likförbannat resulterar det alltid och utan undantag i två välfyllda IKEA-kassar med stryktvätt. Som dessutom också självfyller sig underifrån.

Men mirakel sker fortfarande och det finns sällsynta tillfällen då det är slut på både tvätt och strykning.

Inte kan man vara glad för det heller för likförbannat har jag inget att ha på mig.

GLAD MIDSOMMAR!

Hoppas ni alla får er kvot av midsommarblomster, nubbe, sill, små grodorna, sol, regn och jordgubbar!

Virrvarr (eller i Karins huvud just nu)

Det blir inte mycket bloggat här nu för tiden. Det är inte det att jag inte vill, det är bara det att hela min tankeverksamhet kretsar kring en och samma sak. Ska jag komma in på högskolan till hösten eller ska jag det inte. Att jag inte har blödande magsår än är ett rent mirakel.

Jag har en tendens att stressa över saker jag absolut inte kan göra något åt alls och nu när det är något som är så viktigt för mig är det värre än någonsin. Jag har en ständing känsla av otillräcklighet. Dåligt självförtroende. Varför skulle de släppa in mig? Det finns säkert mer än tillräckligt med folk som är flera gånger bättre än jag. Men jag tror inte att det finns någon som vill ha det lika mycket som jag.

Jag får verkligen arbeta emot instinkten att ringa alla instanser jag kan komma att tänka på och tjat tungan ur led, tills de ger mig någon typ av information för att stilla mitt sinne. Helst av allt tycker jag att de bara kunde ringa upp mig och säga åt mig att det är klart att jag kommer in. Först av alla. Faktum är att om jag inte hade sökt när jag gjorde hade de skickat en skriftlig inbjudan. Och inte tagit nej för ett svar.

Åh jag bara låter fingrarna gå. Det är så otroligt skönt att skriva av sig. Så länge jag kan komma ihåg har jag skrivit för att förmedla känslor. För det mesta med penna och papper. Men det går ju inte att komma ifrån att datorn är oändligt mycket snabbare och ger mindre kramp i handen. Med datorns hjälp kan man skriva praktiskt taget i samma takt som man tänker. Helt underbart. Jag kan nästan inte alls förstå hur man inte kan tycka om att skriva.

På övervåningen springer barnen och leker fast det var läggdags för nästan en timme sedan. Inte för att de är ledsna för det och det är ju trots allt sommarlov.

Jag undrar hur det blir om jag mot all förmodan ändå skulle komma in. Kommer jag att klara av det över huvud taget? Jag tycker det verkar oändligt komplicerat med uppsatser och grupparbeten. Referenser hit och dit. Då är inte bara att låta fingrarna löpa. Då måste det finnas substans.
Kommer jag ha diciplinen att sitta här hemma och plugga när barnen är i skola och på dagis? Eller kommer datorn att locka? Dag-TV:n? Sängen?
Tre år är ju en relativt lång tid. Orkar jag hela vägen fram?

Hoppsan, nu bröt det ut ett krig. Bäst att återställa freden. Eller skicka ungarna i säng. Sak samma.

Jag - en lyxbuffé!

Jag tycker om djur. Av de flesta sorter. Och djur tycker i regel om mig med. En del kanske lite för mycket. Mygg t ex.
När jag kliver utanför dörren framåt kvällskvisten kan jag, om jag anstränger mig, höra en ytte-pytteliten matklocka i mässing slå för fullt. Mygg kommer från hela riket för att få en slurk av mitt oerhört välsmakande blod. Sen berättar de om det för sina vänner.

Man skulle kunna tro att efter lite dryga 30 år av att vara myggens egna lyxbuffé att jag skulle ha utvecklat någon slags immunitet mot deras stick. Så är icke fallet. Varje enskilt myggbett kliar något så infernaliskt. Allihopa samtidigt.
Häromdagen räknade jag elva myggbett bara från knät ner till ankeln. På ena benet. Det är inget skämt. Inget skämt alls.

En död mygga är en bra mygga.

Partaj

Det var partaj i helgen. Vänskapskretsen fyller ju trettio på löpande band nu och i helgen var det S's tur. Själv tycker jag att min trettioårsdag är ljusår bort, men så är det ju inte riktigt.

Efter en trevlig(hrm... ja det är ju så man uttrycker sig nu, när man är vuxen) fest hemma hos S blev det utgång på krogen. Jag ska inte gå närmare in på exakt hur bra form jag var i med tanke på att mina föräldrar trots allt läser här regelbundet. Men jag kan väl säga att Da Cox var in Da House! Det var nog ingen som tog miste på att jag var på rumpskakarhumör. I like to move it, move it... RUMPAN! Som lillkillen brukar säga.
Däremot var det en desperat stackare som försökte sig på en uppraggning en knapp timme innan stängningsdags(oerhört smickrande... inte).
Precis när jag skulle ta mig från punkt A(baren) till punkt B(dansgolvet) kommer han fram med allvarlig min och hävdar att han har något att säga mig. Något som kanske skulle kunna låta konstigt men som han ändå kände att han bara måste få uttrycka. Muchos importantos.

Vad kunde nu detta vara? Kunde det vara så att han råkat höra mitt samtal med S i baren och överväldigats av mitt enorma intellekt (för det är ju på krogen, någon timme innan stängningsdags som man har de intelligentaste samtalen... juh...)? Var det mina glittrande(om än kanske en anings aning ofokuserade) ögon? Mitt bländande leende? Vad?

"Du har så fina fötter"

Que va??? Jaha... tack då, antar jag.
Sen satte jag mina vackra fötter i arbete och tog mig snabbt där ifrån. Adios amigo. Men jorå, lite konstigt lät det allt!

Innan kvällen var slut hade jag även hunnit med:
- Att bli övertygad om att mobilen blivit stulen och sedan blivit lycklig när jag hittade den igen. I min ficka.
- Bli påcyklad utan, och jag säger det igen, utan att slå i backen som ett meteornedslag. Klappade den chockade killen på cykel(som förövrigt tyckte att det var en bra idé att käka korv medan han cyklade på den packade gångvägen) på ryggen lite lätt innan jag fortsatte min färd.
- Övertyga maken, som kom och hämtade på morgonkvisten, att McDonalds i Tjottahejti fortfarande var öppet, bara för att komma till insikten att de hade stängt ett antal timmar tidigare.

Söndagen stavades b-a-k-s-m-ä-l-l-a. Men det var det värt.

Ålderdomlig?

Jag har skrivit förut om min analkande 30-årsdag. Det är förövrigt bara lite drygt fyra månader kvar. Fyra månader kvar av 20-nånting och sen...

Min trettioårskris som jag officiellt inledde dagen efter min 29-årsdag har gått lite upp och ner. Från hopp till förtvivlan och tillbaka igen. Men bara för att spä på förtvivlanbiten lite så får jag ofta upp en viss typ av anmärkning när jag skriver i Word.

"I vanlig text kan ordet kännas ålderdomligt eller främmande".

JAHA!! Men URSÄKTA mig då!

Bad

Bad to the bone!

Avslutning

Så var ännu en skolavslutning avklarad. Jag och lillkillen roffade åt oss en stol och lyssnade tålmodigt på tal och sång. Mellankillen var upp och sjöng med sin klass och lång som han är hade de placerat honom längst upp, längst bak, i mitten. Han såg ut som en fyr där han stod... och gäspade!! Och kikade sig omkring. Och vinkade. Gjorde allt möjligt utom att just sjunga.
Förklaringen till det var; Äsch, jag kom inte ihåg texten!
Men han klappade händerna på rätt ställen i alla fall.

Inte så långt ifrån där jag satt, satt det ett par killar från fyran. De var inte imponerade. När den tredje sången skulle sjungas hörde jag en av dem stöna; Varför måste man sjunga?? Kan vi inte bara få sommarlov??
Jag fick låtsas att lillkillen just sagt något roligt...

Och tänk, mina barn var snyggast/finast/sötast/bäst i år igen (sa hon, helt objektivt).

Klant i kvadrat

Min bror, Yrsliga-Niklas, har träffat en tjej (hej, A!). De har varit ihop ett tag nu och vi har träffats(det borde vara punkt där, för det faktum att de fortfarande är ihop beskriver egentligen allt) och det har varit jättetrevligt.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Saken är den att hon, enligt egen utsago, har en förmåga att tappa/spilla/snubbla. Jag vill bara säga till dig, A, att du spelar i juniorligan. Du har kommit till rätt familj för vidareutbildning.
Första gången Niklas tog med A hem till oss tror jag det var någon liten incident med en ketchupflaska, som orsakade en minimal prick på ett tallriksunderlägg.
Andra gången de kom hem till oss, för att hon skulle förstå vilken familj detta är, såg jag till att bokstavligen hälla en trekvartsfull kopp med kaffe över mig.
Med flit?? tänker ni. Nej, inte med flit. Det är aldrig med flit. Det kommer helt naturligt.

Jag och min bror har fått dubbla uppsättningar av klant-genen förstår ni. Dubbla uppsättningar I shit you not. Vi har en naturlig förmåga att hamna i situationer vi inte ens förstår själva vi hamnade i. Historierna är oändliga men för att ta ett utdrag.

- En gång lyckades jag med att bita sönder kanten på ett glas. Varför jag överhuvudtaget bet i glaset vet jag inte, men att spotta glasbitar var mindre skoj.
- En annan gång lyckades jag välta en byrå som det tagit fyra vuxna karlar att lyfta. Den var naturligtvis full med porslin.
- Jag tappade ett videoband(!!!!) på tånagelbandet som inte bara orsakade smärta bortom allt jag upplevt(inklusive de tre barn jag fött) utan även en blånagel som jag hade i 3 månader.
- Vid ett krogbesök lyckades jag välta ett helt bord över mig. Naturligtvis hade jag helvita kläder på mig och på bordet stod tre glas med rom och cola. Jag var inte ens onykter.

Jag kan fortsätta i all evighet, men lillkillen hotar med att byta familj om jag inte följer med ut och cyklar nu.

A, miniligan säger jag!

Mer?

För er som känner att ni inte kan få nog av mina kåserier och bara måste ha mer, mer, mer!! Så kan jag gladeligen meddela att det händer att jag skriver en krönika på stadslivsnonsens.se
Och även om ni känner att lagom är bäst, så frukta ej! Det finns många fler skribenter och annat skoj att kika på.

Skulle ba´ säga de´....

Hur var det tänkt här då?

Man hör lite då och då på nyheterna att folk blir dömda till "vållande till annans död" istället för mord. Jag har förstått skillnaden, men vem var det som kom på uttrycket "vållande till annans död"? Vems död skulle det vara om det inte var någon annans? Sin egen?

Borde det inte heta "vållande till dödsfall" eller nå't sån't...?

Och sån't här spendrar jag tid till att fundera på, kanske skulle jag försöka hitta en hobby?(Jag vet att jag kan ha påpekat förr att jag behöver en hobby, men än så länge ingen framgång på det området...)

Flash back

Idag för tre år sedan kan jag säga att jag inte kände mig alltför pigg. Jag stod höggravid i en liten, trång och förbannat varm kyrka och lyssnade på ett gäng förskoleungar sjunga "Den blomstertid nu kommer" så falskt som bara förskoleungar kan. Jag stod för att det tagit slut på sittplatser och för att ingen i hela förbannade kyrkan hade förstånd att låta en höggravid kvinna, på gränsen till att svimma ett par gånger, sitta en liten stund. Särskilt inte tanten i 60-års åldern som satt på en stol precis bredvid mig och notoriskt vägrade låtsas om att jag fanns där. Som om det fanns en chans i världshistorien att missa mig. Jag var ENORM! Hon vägrade också att låtsas om att andra som stod i närheten beklagligt ruskade på huvudet när de såg min jättemage och likbleka uppsyn. Själv tänkte jag mest "hoppas vi träffas på en full buss om 20 år din kossa".
Jag gick någon gång under rektorns tortyrtråkiga och aplånga tal, satte mig på kyrktrappan och försökte efter bästa förmåga att få ner huvudet mellan knäna. Vilket resulterade i en lätt framåtlutning och hakan mot bröstet. Lagom tills bruset i öronen hade lagt sig började det strömma ut folk. Barnen hade fått sommarlov och vi åkte bil de 50 metrarna ner på byn och köpte glass. Solen sken.

Några timmar senare och 10 dagar senare än beräknat bestämde sig lillkillen slutligen att det var dags att spana in världen på utsidan.

På grund att vissa omständigheter blev vi tvungna att ta med oss barnen i bilen på väg till BB, för att släppa av dem hos barnvakten på vägen. Jag satt i framsätet och försökte hålla koll på andningen när värkarna kom. Grabbarna i baksätet var lite bekymrade. En för att syskon inte fick vara med på förlossningen (här har man gått och väntat i en halv livstid och så får man inte ens vara med!!) Den andra för att det inte verkade vara helt behagligt det här med att föda barn. Det blev tyst en stund och sedan tycker min stora kille att han kunde ge lite tips på vägen och säger "Om doktorn säger åt dig att krysta mamma, då betyder det att du ska andas"
Att jag inte skrattade så att jag födde rakt av i bilen är ett under. Stora killen, då 7 år, kunde inte alls förstå komiken i det han sagt. Bara det faktum att en liten 7-åring ger förlossningstips till sin mamma som föder barn för tredje gången...

Eftersom den 12 juni var en torsdag för 3 år sedan och för att jag hade bestämt att här skulle inte bli några barn födda på fredagen den trettonde, så kikade han ut med 5 minuter till godo.

I morse öppnade han paket och blåste såpbubblor.

Grattis på födelsedagen, lillkillen.

Anarki

Jag vet inte vad det är med mig på sistone, men orden vill inte lägga sig i rätt ordning. Det råder fullständig anarki i mitt ordförråd. Det är som om någon har vänt upp-och-ner på mitt mentala kartotek och spritt ut alla korten i en jättelik sjö. Sen har de bakbundit alla meningsbyggnadssoldater och kastat i dem med betongtofflor på. Att jag har kommit såhär långt är ett rent under.

Jag behöver inspiration. Livbojar. Slagborrar.

Samtidigt som jag sitter här och försöker få ihop något läsvärt har jag också börjat på en liten novell. Nej, den ska inte publiseras här på bloggen. Jag skriver den för mig själv, för att se om jag kan. Jag har en karaktär, en kvinna. Nu behöver jag hjälp med en storyline. Vad ska hända med henne? Nej, det ska inte handla om mig själv.
Jag är öppen för förslag och idel öra...

Fett med färg

Vet ni vad som inte är roligt? Att skrapa färg. Det är inget skoj alls.

Det måste ju finnas ett bättre sätt? Ett enklare och snabbare sätt? Någon där ute måste veta!

På våra dörr- och fönsterkarmar sitter det tjockt med färg. Rikigt kalasfett med färg. Och det är allmogestil. Vinklar och böjar i alla tänkbara former. Man kan aldrig föreställa sig hur många sidor det finns på en enda dörrkarm förrän man försöker att med värmepistol och skrapa få bort all färg. Utan att sätta väggen bakom i brand. Det är inte skoj...
I vårat vardagsrum enbart finns inte mindre än tre dörrar och tre fönster var av ett av dem är ett trippelfönster.
Igår gjorde jag en dörrkarm. Det tog tre och en halv timme, en massa svett och ett antal mindre brännmärken. På mig. Ont.

Så alla hantverkare där ute, ge mig lite tips! Det kan inte vara meningen att det ska vara såhär?

Kan jag aldrig tänka mig...

Kaxigt

Gutsy move, pussy cat, gutsy move!

... senare

Älskade maken sms:ar ett kort och enkelt "Love you" och plötsligt känns allt mycket bättre. Lillkillen kryper upp i knät och lägger sina mjuka händer på mina kinder och ler som bara han kan. Jag läser morsdagskortet som mina stora grabbar plitat ihop alldeles själva. Vi älskar dig.

Det behövs inte mer.

Solen kikar fram bakom molnen.

Det blir nog sommar i alla fall.

Lågtryck

De senaste dagarna har jag flera gånger satt mig vid datorn för att skriva något. Dragit fingrarna över tangentbordet och lyssnat på ljudet som uppstår. Tittat på skärmen som har tittat tillbaka på mig. Tittat ut genom fönstret och bett om inspiration. Som om en cirkus skulle dyka upp ur intet och köra en föreställning bara för mig, på min tomt, utanför mitt fönster. Med den inspirationsnivå jag håller just nu skulle det ha resulterat i ett inlägg som löd ungefär, "Nej men oj. En cirkus."
Och jag är trött. Så väldigt trött. Mentalt och fysiskt. Det måste vara vädret.

I tidningarna står att läsa om barn som farit illa. Som far illa. Varje dag ett nytt barn, ett nytt liv. Förstört.
På nästa sida är födelseannonserna. Och dödsrunorna.
Nästa sida - vädret.
Det måste vara vädret. För jag mår så dåligt för alla barnen som far illa. Som blir så svikna av dem som de ser som sin enda trygghet i världen. De blir så svikna och så trasiga. Deras lidande nedkortat till en notis i morgontidningen. 7-åringen. 45-åringen. Grovt sexuellt övergrepp. Utredning.
På nästa sida är födelseannonserna. Och dödsrunorna.
Nästa sida - vädret.

Så skriver jag något i min blogg. Så trycker jag ctrl+a delete. Skriver det igen. Funderar.

Jag känner mig låg. Liten.

Ogräs-rap?

I helgen passade vi på att städa upp i trädgården. Det innebar 3 överfyllda vagnslaster till återvinningsstationen. Jag fattar inte vart allt kommer ifrån...

I våran trädgård växer det en hel del ogräs. Vissa kan jag ge mig på är Guinness rekordbok-material. Maskrosor som mer ser ut som buskar(<-- ja, jag överdriver en aning. Och?).
Varje gång som jag drog upp en sådan riktig bamse-monster-överdimensionerad sak hände det något mycket underligt. I mitt huvud(och jag är ganska säker på att det bara var i mitt huvud, för ingen annan verkade reagera) hördes Dr Albans röst. Han sa "Hello motherplant, tell me how you're doing?"

Meh?!

Senaste sjukdomsnytt

Och nu över till vädret.

Det blir regn. Med inslag av hagel.

Jag tror jag går och lägger mig igen.

Sjuk

Jag är så sju-u-uk! *host host*

Paranoia

Det är förvånansvärt många som googlar på mitt namn. Vafalls?

Sanningens vitöga

Jag har en situation. Ni vet, ett litet krux. Såhär va´.

På torsdag är det helgdag. Yes? På mitt jobb betyder det att man även kan vara ledig på fredagen om man har tid att ta ut. Det har jag. Är ni med så långt?
Tydligen menar min chef nu att man borde ha sagt till om man hade tänkt att vara ledig eller inte. Typ före idag i alla fall. Det kan ju tyckas fair enough. Men nu pratar vi ju om MIG.
Så länge som jag har jobbat på samma ställe tycker jag nog att min chef borde veta att jag inte är den som kommer och jobbar när man kan vara ledig. För det har hänt... aldrig.
Kruxet är nu då, som ni kanske förstår, att jag hade tänkt att vara ledig, medan min chef hade tänkt att jag skulle jobba.
Jaha kanske ni tänker, så åk och jobba då. Och det SKULLE jag normalt göra. Situationen är dock denna.
Jag har ont i halsen. Och det är på riktigt. Inte jag-vill-inte-jobba-på-fredag ont i halsen. Vita små prickar har redan börjat synas längst bak i svalget.
Men hur blir det här nu då?

- Sa jag att jag tänkte vara ledig på fredag?
- Nej, det har du inte sagt, så nu måste du nog komma in i alla fall. Det är tillräckligt få som kommer ändå.
- Verkligen?
- Ja, verkligen...
- Jaha...

Dagen efter:
- Jag har fått halsfluss och kommer inte mer den här veckan...

Ni ser ju hur det ser ut. Hur jag än vänder mig nu har jag bakdelen... ja, bak.
Jag och min stora trut.

Nämen!

Ja just ja! Nästa vecka är det bara 3 arbetsdagar! Tjo-hoo! Efter nästan 2 veckor tillbaka på jobbet-som-gud-glömde behöver jag lite semester! Dessutom vill jag ha strålande sol och värme på min fyradagars helg. Ja? Självklart!

Idag cyklade jag i regndis upp till skolan för att hämta mellankillen. Ja, ni läste rätt, jag cyklade. Motionerade. Hallelujah, praise the lord. Med lillkillen bakpå trampade vi iväg. Zick-zackandes mellan sniglar. Har de årsträff idag eller? Sniglar samlen eder, liksom. Helt sjukt hur många sniglar med sina skal det krälade överallt <--- Skitäckligt!
I vilket fall. Jag kommer äntligen fram till skolan och knallar på skakiga, mjölksyrefyllda ben över skolgården för att hämta mellankillen. När jag väl hittar på honom tittar han snabbt upp från kulspelandet och hejar. Sen tittar han igen, med rynkade ögonbryn. "Vad skrynkligt hår du har mamma!"
Vi kan väl säga att duggregn inte har en positiv inverkan på mitt hår. På hemvägen drog jag upp luvan.

Murray River i solnedgång

Utvecklande samtal

Idag ska jag på utvecklingssamtal, som det så fint heter nu för tiden. På min tid(tidig stenålder, enligt mina barn) hette det kvartsamtal. Ett samtal som tar en kvart. Nu tar det en halvtimme och heter utvecklingssamtal.
Det är mellankillen som ska utvärderas. Sättas under luppen. Det är hans utvecklingkurva vi ska granska.
Varför känns det då som om det är jag som får förhörslampan upptryckt i ansiktet. Kanske är det för att hans lärare skrämmer mig lite.

En dag hade jag bestämt mig för att följa med honom en dag i skolan. För att kolla läget liksom. I dörröppningen in till klassrummet stod nämnda lärare. Alla barn måste lämna sin "mapp" i början av dagen, så att lärarna kan se om det finns meddelanden från föräldrar och för att kunna lägga i eventuella meddelanden de har till föräldrarna. Jag hade ingen mapp att ge, men som man gör när man är vuxen(som jag är, juh!) så tog jag i hand istället. Vad som sedan hände kan jag ännu inte få grepp om. Samtidigt som lärarinnan skakade min hand så... ja, jag knixade. Ni vet, inte som en nigning, bara ett knix med knäna. Helt ofrivilligt!
Lärarinnan såg roat förvånad ut och utbrast "OJ, knixar också!" varpå jag fånflinade och gick och satte mig vid min bänk.. jag menar min sons bänk.

Idag ska jag INTE knixa. Näpp. Om jag så ska behöva steloperera båda knäna, så ska jag jävlar anamma inte knixa. Med fast handslag ska jag med myndig röst säga... tja... hej, i alla fall. För jag är en vuxen kvinna. Faktiskt. Jue...

Men hon är fasiken läskig. Och jag ger mig f-n på att hon läser bloggar. Min blogg särskilt.

Ja ba´skoja´ ju.

Väl valda ord

I ett litet plan, i dålig väderlek skumpade vi runt. När vi kom in över Melbourne och började gå ner för landning syntes ett antal vita knogar. Planet gick upp och ner och en del i sidled. Fler än en mage började allvarligt fundera på att göra sig av med eventuellt innehåll. Spända ansikten och en del prassel med "skräp"-påsar.
Lill-killen sitter i sin pappas knä, till synes oberörd. Tänk vad underbart ibland att vara liten.
Plötsligt kommer en luftgrop som får hela planet att skaka och känslan av fritt fall infinner sig. I den tysta kabinen hörs ett "OH SHIT!"

Gissa vem?

Ågren

Det är ju ytterst grymt att låta folk som sökt till högskolan, sitta och vänta på besked långt in i juli. Det vill säga om man har sådan tur att man blir antagen på första urvalet. Annars kan man få vänta så länge som dagen innan man faktiskt ska börja. Eller så blir man inte antagen alls. Det vore ju grymmast.
Jag försöker intala mig själv att jag gjort allt jag kunnat och att jag nu ska släppa det tills jag får besked. Det går inget vidare.

Jag har försökt att tala om för mig själv att jag är vuxen nu och att jag inte alls borde vara rädd för att börja i skolan. Det går inget vidare heller. Faktum är att, om jag blir intagen, vill jag ha både mamma och pappa med mig första skoldagen. Och en alldeles ny skolväska. Och en snäll fröken.
Jamen typ så.

För att spä på mina farhågor, nyligen när jag pratade med broderns flickvän som redan gjort sina högskoleår så påminde hon mig lite fint om den eventuella nollningen.
Amen vad i helvete! Det hade jag inte ens ägnat en tanke. Men det är klart att det blir nollning. Den värsta på flera år förmodligen. I min hjärnas vrå har förnedringen inga gränser.

Mamma. Jag vill ha min mamma...

Lyckliga jag

Jag är så lyckligt lottad. Nära inpå varje dag får jag små korn av vetskap som andra går igenom hela livet ovetandes om. Tänk vilken tur jag har som har blivit begåvad med en förmåga att, helt utan att behöva anstränga mig, lära mig nya saker varje dag. Små saker, men viktiga saker.

Idag tex har jag lärt mig att brännässlor bränns även genom trädgårdshandskar. Tänk vilken bra vetskap det är. Tänk vad många det är som inte vet det. Som aldrig har fått uppleva det. Men för er kan jag tala om att det gör ont. Japp. Ont.

En annan erfarenhet jag har är att min stortå inte riktigt går får plats mellan golvet och undersidan av innerdörrarna. Det är väldigt nära, men nageln brukar stoppa upp det hela. Men bara med en hårsmån. Bara så att den viks upp på ett ytterst obehagligt vis. Sånt kan också vara väldigt bra att veta och komma ihåg. Tänk vad många det är som aldrig får veta exakt hur nära det är att stårtån faktiskt får plats under...

Ja, jag är sannerligen lyckligt lottad.

Take me away from here...

Dialog mellan en person som jobbat på samma ställe i 10 år och rep. avdelningen.

Einstein: Den här gröna knappen, den funkar ju inte!
Rep: Vilken grön knapp?
Einstein: Den här gröna knappen! Den sitter ju fast!
Rep: Du... det där är en lampa.
Einstein: Jaha.. ja men då så....

Hur går du?

Här hemma i Sverige, där jag bor, när man går och handlar så blir man hejad på när man kommer till kassan. Oftast. Så man säger hej tillbaka per automatik. Ingen ställer frågor om hur man mår eller hur man går. Man säger hej, punkt och slut. Och lika bra är väl det för jag vägrar att på allvar tro att personen i kassan är genuint intresserad av om jag mår bra eller inte.
I vilket fall. I Australien säger man inte "hej"(naturligtvis inte eftersom man i de allra flesta fallen pratar engelska, men man säger inte "hello" heller. Men ni fattade nog vad jag menade långt innan jag började att överförklara det hela på det här viset). I Australien frågar de hur man mår eller hur man går(how ya going) som betyder samma sak. Detta är för mig underligt. Varje gång jag går och handlar är beredd på att de ska börja pladdra om något jag inte förstår mig på. Exempelvis som när en chic kassörska frågade "have you got any fly buys at all?". Que VA? Flyga vart då? Öhh.. nej det tror jag inte.
Senare fick jag veta att fly buys är ungefär som ICA-kortet. Eller Med Mera. Eller vad det nu kan vara. Ett kort som man drar varje gång man handlar och får poäng som ger rabatt eller whatever.
Men det här med att fråga hur jag mår, det kan jag inte riktigt vänja mig vid och mången gång har jag av ren vana svarat på frågan om hur jag mår med ett rungande "hello". Varpå man får en underlig blick och man inser att det inte går att ta tillbaka nu och att försöka svara på frågan bara blir konstigt och därför så står man bara där. Och stirrar. Lite snett åt sidan.
Varför ställa en fråga man inte alls vill ha ett svar på egentligen ändå? Även om jag kom till kassan med inälvorna i en liten påse på sidan om så skulle jag ju säga att jag mådde bra.
Då måste jag säga att det känns mer ärligt med ett enkelt "hej". Kassörskan bryr sig inte om jag har en pissig dag eller inte och även om hon/han gjorde det hade jag i alla fall ingen lust att lätta mitt hjärta till den samma.

Alltså, Sverige vs Australien 1-0.

Barn

Oh, oh, oh! Jag blev just inspirerad. Måste skriva genast. Nu.

Jag läste i Sniffs blogg där hon ifrågasatte det roliga med att ha barn. I kommentarerna fanns en del lite underliga uttalanden. Typ "vi som inte vill ha barn är så trötta på att bli betraktade som underliga, men det är ju ni som skaffar barn som är underliga".
Nu vill jag bara säga till er, att vi som har barn är lika trötta på att bli ifrågasatta av er som ni är av oss. Jag tycker visserligen att det är lika ok att inte vilja ha barn alls som att vilja ha flera stycken, det är en smaksak. Själv tillhör jag ju uppenbarligen den senare kategorin.

Jag kan förstå att man undrar över charmen med att ha barn när de flesta bara beklagar sig över att de är trötta, inte har någon fritid och inte kan få barnen att lyssna överhuvudtaget. Ibland fundrar jag själv.
Men hur ska man kunna förklara det stora med att ha barn? Hur sätter man på pränt de känslor som ständigt stormar? Hur förklarar man för någon hur det känns när hjärtat helt och hållet svämmar över av en kärlek som mig veterligen inte är jämförbar med något annat?
Visst man är trött, ofta helt slutkörd. Ibland får man sätta sig på händerna för att inte lägga dem runt halsen på en obstinat 7-åring. Eller en trotsig 3-åring. Eller en förpubertal 10-åring. Men i nästa ögonblick...
Nej, det går inte att beskriva. Det är väl inte meningen heller. Men mina barn är det bästa, svåraste, roligaste och jobbigaste som hänt mig.

Sen vill jag bara säga att detta ständiga tjat om att nyblivna föräldrar bara tjatar om innehållet i sina små drygripars blöjor, är inte det stans största myt så vet inte jag. Jag kan inte dra mig till minnes en enda gång då jag hört någon helt utan andledning börjat prata bebisbajs.
Men det är klart, sätter man sig i en grupp med nyblivna föräldrar kanske man ska vara beredd på att de kommer att diskutera denna enorma upplevelse de just gått igenom. Det vore kanske mer underligt om de inte gjorde det?

Summa sumarum är att om man inte vill ha barn så kan man ju låta bli att skaffa dem. Det är inte svårare än så. Men det är ju bra om någon gör det, annars blir det ju alldeles för lätt för kackerlackorna att ta över jorden om några hundra år. Juh.

Mitt hår och jag(vi har kramats av samma mamma)

Jag är fortfarande rätt sur över min icke önskvärda nya frisyr. Jag är så sur att jag på mitt helsvenska vis blänger argt genom fönstret när jag går förbi salongen där missödet tog plats. Hoppas frisören i fråga bränner av sig håret med plattången.

Hon, frisörskan, hade ingen aning om vad hon gjorde, vad hon släppte lös när hon klippte mitt hår. Jag har mycket självfall i mitt hår och inte av den svallande guldlocktypen. Mer småfåglar-ser-ett-potentiellt-hem-för-sin-avkomma-typ av självfall. Det enda sättet att hålla det något sånär under kontroll är att låta det tynga ner sig självt. Det betyder att det måste vara minst axellångt och inte allt för uppklippt. Numera är de kortaste tesarna en god bit ovanför axlarna och det hela ligger i fler lager än en lök. Nästan.
Detta innebär kaos. Tänk de små trollen man hade på pennorna förut(eller fortfarande kanske?). När jag kommer till jobbet på mornarna säger mina jobbarkompisar först godmorgon åt mig och sedan till mitt hår. Jag är oftast för trött för att svara, men mitt hår vinkar glatt till höger och vänster. Så illa är det.
Frisörskans ord som hon sa när hon viftade spegeln runt mitt huvud ringer fortfarande i mina öron. "Sådär då, då har jag tagit av en bit. Det såg så tungt ut förut..."

Jag skulle ha skrivit under kvittot med Medusa.

Återupplivningsförsök #2

Det tog ungefär 3 dagar att vänja mig vid att slappna av, ta det lugnt och gladeligen acceptera att det inte fanns några egentliga tider att passa. 3 dagar att vänja mig vid att få maten serverad och tvätten hängd.
Nu har vi varit hemma i 5 dagar. Hur kommer det sig att jag inte har vant tillbaka mig vid att stressa, skynda, ha tider att passa, mat att laga och tvätt att hänga?
Underligt hur det fungerar det där. Men jag vill bara säga; Jag änte´ me´! Turfri! Jag står i bo, ni kan inte ta mig.

Däremot var det ju inte så jobbigt att komma hem till detta helt underbara väder! Lovely!

Om jag hör en enda person till säga att det nog visst är skönt att det blivit varmt, men att det blev lite jobbigt för att det kom så fort, så skriker jag. Högt, hysteriskt och länge.

Jetlag. Är. Drygt.

Godnatt.

Återupplivningsförsök #1

I'm back! Nu kan ni äntligen andas ut, jag har återvänt från landet där under. Och väldigt snart ska jag blåsa liv i den här bloggen igen. Jag ska bara hämta andan först.

Upptagen

Nej, jag har inte gatt vilse i bushen och blivit adopterad av aboriginer. Jag har inte heller blivit ormbiten och ligger for doden pa nagot sjukhus. Det ar bara det att jag ar sa otroligt upptagen. Jag har inte tiiid att sitta har och blogga.
Hela dagarna maste jag sitta i solen och dricka kaffe. Knalla ner och plocka mig farska vindruvor. Lata mig lite mer i solen. Strosa i stan, ata glass och shoppa.
Jag ar en otroligt upptagen kvinna.

Sa nu vet jag att ni har full forstaelse for varfor blogginlaggen inte kommer tatare. Eller hur?

Passkontroll

Som de flesta vet kan skamt som i normalt tillstand inte ar sa roliga, te sig ungefar 1000 ganger roligare nar man ar trott. Som nar man har fardats tvars over jordklotet och sovit en tredjedel av sitt behov de senaste 3 dygnen.
Som de flesta ocksa vet brukar dessa skamt ocksa yppas vid illa valda tillfallen. Tillfallen da det helt enkelt inte passar sig att sta med tararna rinnades utmed kinderna, frustandes och flamtandes efter luft av skratt. Mig hander detta kanske lite oftare an your average Joe.

Nar vi kom fram till Melbourne och hela familjen star trotta vid passkontrollen och vantar pa att fa alla pass scannade och stamplade och gud vet vad mer passade min stora kille pa att dra ett skamt. For att latta upp stamningen lite. Det handlade om ett lejon som bara at rovor, for att han var ett rovdjur. Long story short sa att saga. Darmed ingen skrattattack framkallad. Daremot nar jag och min bror borjade filosofera pa hur man bast kunde oversatta ett sant skamt till engelska, det var dar det sparade ur.
Rovdjur blir predator. Hmmm... He was a lion that only ate pread, because he was a predator.

Forst lite vanligt skratt. Ha ha. Sen lite mera skratt. Ha ha ha. Sedan skratt som slutar med ett andningstopp. Ni vet vad jag menar? Tarar borjar leta sig over kanten och rodfargen sprider sig som en lopeld over ansiktet. Samtidigt tanker jag for mig sjalv, for fan Karin, skarp dig. Vilket inte hjalper alls.
Sa borjar jag dra pa mig vakternas uppmarksamhet och ett par stycken borjar rora sig mot oss. Inte ens detta faktum kan fa mig att sluta.
Sa smaningom far jag grepp pa mig sjalv och passkontrollanten ger oss motvilligt vara pass tillbaka. Vi far dock ga vidare till en disk som scannar barnens pass en extra gang.
Jag ar relativt saker pa att detta kunnat undvikas om vi bara inte borjat prata om lejon som bara at pread. Men jag ar inte saker.

For ovrigt ar jag nyfiken pa hur vadret artar sig i mellansverige? Hur gar det med snosmaltningen egentligen? Jag vagrar att komma hem forran all sno ar borta. Allvarligt talat.

Barrunda i Melbourne

Vi far se hur langt jag kommer innan jag blir galen pa de har tangenterna. Eller avsaknaden av tangenter snarare. Helst skulle jag skriva pa engelska sa att jag slapp, men da kanske ni tror att jag gor en Dolph Lundgren.

Hur som helst. Vi kom ju fram till Melbourne relativt sent pa kvallen australiensk tid. Vilket var mitt pa dagen svensk tid. Vilket gjorde att hela min kropp gick ut i strejk. Men i samma vanda som jag nattade lillkillen gick min kropp fran strejk till complete shutdown.
Klockan 6 foljande morgon syntes en underligt ekipage pa Melbournes gator. Tre vuxna och tre barn som glatt tjattrandes var pa vag mot forsta basta frukoststalle.
Hela dagen holl vi igang, bortsett fran en liten, liten middagslur. Pa kvallen gjorde jag och min bror det enda logiska man kan gora nar man ar jetlaggad och har varit igang hela dagen. Vi gick pa en krogrunda. Med Jonas "Silverfisken".
Vi borjade pa en liten tapasbar. Jonas visade menyn och intygade att allt smakade underbart. Vi bestallde och ganska snart kom kyparen med sma skalar. En med oliver, kapris och mandlar. Jonas val.
En med nagat som sag ut som friterade fiskbullar och nagra friterade potatisbitar. Niklas val.
Sa en skal med friterade fiskyngel. Hela med huvud, ogon, inalvor och allt. Mitt val. Grattis, jackpot igen!
Jag kande mig ju naturligtvis skyldig att ata av det jag bestallt och eftersom ingen annan verkade sugen sa...
Jag tog upp ett utav ynglen i stjartfenan och jag ljuger inte nar jag sager att den lille gynnaren sprattlade. Verkade det som i alla fall. Med skakig hand forde jag fisken till munnen och bet ett litet bett. Magen liksom. Inalvor ar inalvor aven om de ar sma. Men det smakade helt ok.
Nar Jonas gick pa toa fragade jag brorsan lite snabbt om han trodde att man skulle ata huvudet ocksa? Nar Jonas kom tillbaka svarade han pa fragan genom att nonchigt slanga in ett yngel i munnen och tugga och svalja, samtidigt som han menade att dessa yngel inte riktigt var hans kopp med the. Kul, da var vi tre.

Kvallen fortsatte pa diverse barer som jag med all sakerhet inte skulle ha sett om det inte varit for Jonas. Genom sma grander och bakgator kom vi till den ena baren mer udda an den nasta. Vid varje bar hade Jonas en drink som man bara MASTE dricka nar man ar i Melbourne. Och drack drinkarna gjorde vi. Tills jag insag att snart skulle jag inte vara kapabel till att sta. Snalla, snalla bror sag till att syster-yster fick en vatten vid den sista krogen.

Sa smaningom skildes vi at. Jonas gick tydligen hem och somnade under ett bord. Sjalv satt jag i duschen i nagan timme eller sa innan hela min varld slutade att snurra nagat sa fruktansvart snabbt. Jag kom till den insikten att det inte skulle ha varit sa dumt att helt och hallet sova i duschen, men dar sa maken ifran. Tydligen.
Maste ha varit skont for Jonas att fa lite svensk anda....

Dagen efter tyckte jag att varlden tedde sig lite bladig. Inte blev det battre av att varat flyg till Mildura var forsenat med ett par timmar. Men sporegnet matchade min sinnesstamning fint.

Jonas, jag tror att det var drinken som smakade som en flaska parfym och hade en oidentifierbar frukt i sig som gjorde det.

Aussie report

Vad sager ni? Snoar det hemma? Det later ju lite trist...
Har har det varit 25 grader och igar satt vi ute och grillade och drack.. eh... hallonsaft i solen.
Imorse satt det tydligen en stor kanguru pa grasmattan utanfor, men jag behagar inte vara uppe i gryning pa min semester sa...

Vi har bara varit har i en vecka, men det tycks som vi hunnit med en hel del. Men jag tror att jag pytsar ut det lite mer nar jag kommer hem. Det driver mig till vansinne att inte ha de vanliga tangenterna pa tangentbordet. Efter ett tag borjar jag faktiskt att tanka som jag skriver. Dessutom ar datorn jag anvander fran tidig stenalder och darmed inte den snabbaste pa kvarteret.

Men vi har det oforskamt bra.

Bara sa ni vet.

Sopranos

Bara en snabbis. Måste packa. Måste städa. Måste sova.

Provet gick väl sådär. Kanske hade det gått bättre om någon kunnat korkat igen truten på operasångerskan som tränade hela dagen i salen ovanför oss. De la ingen förmögenhet på isolering när de byggde den där högskolan. Mot provets slut hörde jag nämnda operasångerska nynna utanför dörren när hon gick. En lättnadens suck hördes i provsalen. Tills hennes kurskamrat satte igång. Han var tenor.
Sån't där borde man få extra poäng för. Om inte annat så är det en bra ursäkt.

Nu är jag så trött att jag skulle kunna sova stående. Men däremot är jag inte packad. I någon bemärkelse. Imorgon bär det av. Jag vet någon som kommer sova som en liten bebis på planet. Och det kommer förmodligen inte att vara lillkillen.

Har inte haft tid att kolla upp vädret. Men jag tokchansar(det har blivit en del av den sorten idag) på 20+ och sol.

Miffo

Jag hade en idé om att jag skulle klippa mig innan vi åker. Tänkte att det är nog bäst att göra det hemma så att jag inte blir tvungen att göra det där. Det kändes som om risken för missförstånd skulle öka markant om jag blev tvungen att förklara hur jag vill ha det på engelska.
Jag hade fel. Så väldigt fel.
Risken för missförstånd är tydligen lika stor vart man än klipper sig och vilket språk man än talar.
Jag vet inte vart det brast i kommunikationen mellan mig och den personen som satte saxen i mitt hår. Jag har däremot ett starkt minne av att jag INTE sa:

- Kunde du vara så snäll att klippa mig så att jag ser 10 år äldre ut?

- Toppa? Nej, jag vill ha en helt ny frisyr.

- Kunde du klippa upp håret lite mera? Säg 7 etapper istället för 1?

- Var så god och få mig att se ut som ett helvetes, förbannade, jävla MIFFO!

Jag vet med största säkerhet att dessa ord aldrig yppades från mina läppar, men lik förbannat...

Nu ska jag gå och gråta. Lite till.

Bättre sent...

Oh, jag glömde nästan. Förlåt. Ni måste ha setat som på nålar hela kvällen. Men här kommer det i alla fall.
Dagens väder. I Australien.

Helt otippat.

24 grader och... *trumvirvel*

SOL!

5 poäng blockflöjt, tack.

Jag sitter och letar andrahandsval till min högskoleansökan. Bläddrar igenom kurskatalogen och söker på studera.nu.
Visste ni att det finns högskolestudier i blockflöjt?
När jag såg det vaknade genast min, ibland kanske lite väl livliga, fantasi och jag såg framför mig en grupp vuxna människor, sittandes i en halvcirkel. Alla har en blockflöjt i plast och alla försöker sig på det oerhört komplicerade stycket "Lilla snigel". Någon spelar fel så det gnisslar.
Plötsligt känns inte högskolan så himla skrämmande i alla fall. Ungefär som när man ska tala inför publik och man tänker sig att alla är nakna för att bli mindre nervös, tänker jag mig att det finns såna som går till högskolan för att plugga blockflöjt. En 5-poängs djupdykning i "Hej, sa Petronella".
Jag fick nästan en impuls att vara lite lustig på min ansökan och slänga in som sjättehandsval typ Läkarlinjen, eller nå't sån't. Om inget annat funkar, om inte ens blockflöjtarna vill ha mig, så får jag väl bli läkare då... Fast sedan tänkte jag att om någon ens kommer att lägga märke till mitt försök till humor så skulle det nog inte uppskattas i alla fall. Synd. Jag hade tyckt att det varit väldigt skojigt.

Nu till en allmän fråga. Med min ansökan ska jag skicka med ett anställningsbevis för att styrka fem års arbetslivserfarenhet. Min arbetsgivare har skrivit ut ett papper själv där han styrker min anställningstid och skrivit under. Räcker det? Ska det inte vara något formellt formulär? Fomulär nr KBR143 typ.
Något säger mig att han inte gick igenom eld för att ta reda på detta...

Och så till vädret.
I Mildura, Australien förstås.
26 grader och strålande sol.

Dumstirrande

Om man har så mycket att göra som jag skulle man nog utnyttja dagen maximalt för att få lite av det gjort. Det vore det mest logiska att göra. Det vore kanske till och med det mest intelligenta att göra. Men jag känner mig inte intelligent just nu. Jag känner mest för att sitta och dumstirra. Med munnen halvöppen.
Därför har jag inte börjat packa ens det som faktiskt går att packa. Sommarkläder. Det är ju trots allt bara kläder till fem personer. Hinner jag ju lätt med på lördag efter provet. För då lär jag ju inte känna för att dumstirra.
Jag har inte heller pluggat på allvar. På sin höjd läser jag några frågor halvhögt för att sedan muttra fram sarkastiska svar. Det lär ju gå hem på provet också. Inte.
Tvätten ligger i drivor. Dammråttor av klass större morrar i varje hörn. Latmasken suger i sig stress och växer sig större och starkare för varje dag.
Det fina i kråksången också är att stressen som beror på att jag gör för lite i förhållande till hur mycket som finns att göra, gör att jag inte sover ordentligt på nätterna. Vaknar hela tiden och har svårt att somna om. Så som mitt lilla "cherry on top" är jag mördande trött.
Ond cirkel? Nej, det är en överjävligt elak och illvillig cirkel.

Jag tror att det helt enkelt stavas R E S F E B E R.

Vädret idag down under: 26 grader och sol.

Skadliga sagor?

Alltså Dumbo. Den lilla elefanten med de stora öronen. Som kunde flyga. Vilken sjuk historia det är! Kråkorna ger honom en liten fjäder och säger att den är magisk och vips kan Dumbo flyga, bara han flaxar med öronen.
Som jag redan fastställt kan inte heller kaniner flyga, sina stora öron till trots, men hur ska man övertyga ett barn om det som just hört om Dumbo? Kan en stor elefant som väger flera ton flyga ska väl en liten ynklig kanin kunna lyfta också? Och varför inte lillebror? Hans öron är väl skapliga de med?
Tänk om någon unge får för sig att om han bara övertygar sin lillebror om att han håller i en magisk fjäder så kommer han tro så mycket att han kan flyga att han, efter den lilla uppmuntrande knuffen uppe på hustaket, kan döpa om sig till Boeing. Flaxa då lillebror, flaxa!
Nej, det är ju rent utav hälsovådligt och inte alls så otänkbart som vissa av er kanske kan tro.

Och Alfons då! Där har vi en figur påhittad på det glada 70-talet. Pappa röker gladeligen pipa inomhus och ger Alfons saft när han är törstig på natten. Hallå, har vi hört talas om lungcancer och karies?
Det är inte konstigt att vi 70-talister är som vi är. Jag säger bara en sak; Vilse i pannkakan.

Milduravädret idag: Regn och ca 23 grader. (Det slår ju i alla fall regn och ca 2 grader)

Väderleken idag

Om en vecka, mina damer och herrar, sitter jag nu i våran bil på väg till flygplatsen. En pissig liten vecka kvar! Japp, resfebern har börjat göra sig påmind.
Shit, vad mycket jag har att göra innan vi drar.
Men för att fördriva tiden tänkte jag mig att jag skulle uppdatera er alla dagligen om vädret i Mildura. Dit vi ska. Mildura, Australien.

Ok, dagens väder:

30 grader och soligt. I Mildura. I Australien.

Dinera mera

Såhär dagen efter kan jag meddela att ett mirakel inträffade här igår. Vi fick barnvakt och kom iväg utan missöden. Vi gick på riktigt restaurang, med levande ljus och linnedukar(som jag förövrigt spillde såväl sås som kaffe på, måste ju sköta barnens sysslor när de inte är med). Som de småbarnsföräldrar vi är kastade vi i oss maten, fick magknip och drabbades av nästinpå narkolepsi. Om vi hade haft "småbarnsförälder" skrivet i våra pannor hade inte det varit tydligare. Jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig att äta långsamt igen? Alla år av att ständigt kasta i sig maten har satt sig i hjärnbalken.
Bredvid oss satt ett ungt par. Säkerligen inte så unga som jag trodde. Jag och maken har konstaterat att vi börjar bli gamla när vi misstar 23-åringar för 15-åringar, men yngre än oss var de i alla fall. Mellan tuggorna såg jag att de faktiskt la ner besticken ibland FAST de inte ätit klart. Någonstans i mitt undermedvetna började en liten silverklocka att ringa. Jag bestämde mig för att prova och la ner mina bestick trots att jag hade ett par bitar kvar. Genast hörs från maken "Ska du inte ha det där?" Försvarsmekanismen kickar in och jag äter girigt upp det sista, trots att jag egentligen är fruktansvärt mätt. My prrreciousss....

Något som jag lagt märke till nu när min man bott i Sverige i ett antal år är att han kompenserar sina brister i det svenska språket med allehanda underliga ansiktsuttryck(sorry hun, I have to blog this). Något som jag med bestämdhet vet att han inte gjorde förut. Med fascination betraktade jag honom när han pratade med servitrisen igår. Jag överlade med mig själv om jag skulle säga något, men det löste sig när han sa det själv. What's with the *vilt grimaserande*. Och då pratade han ändå engelska med servitrisen.
Jag hade extremt roligt åt detta hela kvällen. Särskilt när vi först kom till restaurangen och blev meddelade att det inte finns några bord lediga. Maken besvarar detta med ett myndigt putande med underläppen. Ni som träffat min man förstår nog den oerhörda komiken i detta. Men tydligen hjälpte det för just när vi skulle gå lyckas de fixa fram ett bord till oss. Whatever works baby...

Förövrigt kan jag meddela att om exakt en vecka sitter jag i en lokal, i en högskola med ett stycke högskoleprov framför mig.
Oh joy...

Le McDonaldini

Maken ringer på morgonen och tycker att vi ska gå ut och äta ikväll(för alla andra småbarnsföräldrar kan jag påminna om att "ut och äta" inte betyder att äta utomhus utan att gå på restaurang. Ni vet, där man får maten serverad och där man inte behöver ta hand om disken. Ring any bells?)
Jag blir alldeles till mig i trasorna och pladdrar och planerar. Plötsligt säger maken "tror du inte att det blir sent för Lillkillen?". En ordentligt örfil på en hysterisk männsika hade inte haft bättre effekt.
VA?? Ska HAN med??
Sen inser jag att jag i det närmaste låter fientligt inställd till min egen son och tillägger med honungsstämma att jo, det kunde nog bli lite sent för honom. Kanske ska jag kolla om vi kan få barnvakt?
Maken skrattar till lite, önskar lycka till och tillägger att OM jag inte hittar någon barnvakt så kan han följa med. Vi får helt enkelt gå någonstans barnvänligt.

Jippii... ikväll sitter jag på McDonalds och dinerar.

Snö-semester

Ni har väl alla läst/hört om cyklonen som drog in över norra Australien här i början av veckan. Något som inte hänt på väldigt länge. Australienarna är chockade och traumatiserade. Det de inte vet är att det bara är början.
Nu är frågan; Ska jag ringa upp utrikesdepartementet i Australien och tala om att det kommer att snöa för första gången på x antal år i södra Australien i början på april? Ska jag säga åt dem att förbereda sig för snö och drivis? Ska jag tipsa om var man köper billiga snöslungor? Eller ska jag bara helt osjälviskt avstå från att resa dit så att de slipper snön helt och hållet och får den varmaste hösten i världshistorien?
Jag vet inte...

I dagens tidning fanns det en bild från det drabbade området i Australien. Det var bostadshus där taken blivit avslitna. Jag började titta lite närmre på bilden och får då se att i ett av husen står det en kvinna(?) med vad som ser ut att vara en mopp eller sopkvast.
Snacka om att leva i förnekelse.
- Darn it Bruce! Haven't I told you to take off your boots before you come inside? This place is a mess!"
- But honey, the roof....
- Don't honey me! Get them boots off now!
- Yes ma'm

Kuf-texter

Finns det någon typ av lag som säger att man inte får ha med texter som överhuvudtaget kan intressera mer än 0,05 procent av nationalbefolkningen på högskoleprovet?
Vilka är de som skriver dessa texter? Jag ser framför mig gamla mossiga människor med glasögon tjocka som flaskbottnar. Kufar som är helt insöade på ett ämne som intresserar bara dem och deras väldigt få gelikar. Människor som man ser paranoidt(<-- nytt ord) smygandes runt på Konsum för att inhandla det allra mest livsnödvändiga, mumlandes för sig själva. Folk som använder ord som inkommensurabel regelbundet och som tycker att heteronomi-estetik talar för sig själv och inte behöver vidare förklaring.
Lagom till det nya högskoleprovet ska utformas kommer de smygandes med sina texter som de skrivit frågor till. Frågor som har snarlika svarsalterntiv.
Som belöning får de på självaste provdagen en liten plats bakom kulisserna där de har översyn över de stackars satar som försöker ta sig igenom texten och besvara frågorna. Där sitter de och vrider sina händer, mumlandes och småfnissandes för sig själva. Det enda som möjligtvis kan avslöja att de är där är den omisskänneliga lukten av malkulor.

Och nu ska jag läsa klart texten med den klatschiga rubriken "Har musiken något att säga?".
Den säger mig massor, tyvärr inget av relevans till frågorna som följer texten dock.

Vår-vinter-vår-vinter...

Vaknar idag med solen skinande i ögonen. Härligt tänker jag. En vårdag. Takdropp. Fågelkvitter. Kaffe på altanen.
Hoppar glatt in i duschen och sjunger hellre än bra medan jag löddrar hår och kropp. Glatt visslande kommer jag ner i köket. Sticker huvudet utanför dörren och låter solen skina i ögonen på mig bara för att. Genast formas planer i mitt huvud. Kanske köpa en engångsgrill och grilla lite korv med barnen. Gå på en promenad. Härligt.
Så tittar jag bort fem sekunder och nästa gång jag ser ut genom fönstret ser jag snöstorm som kommer in vertikalt. Vad i helv...
Efter frenetiskt gnuggande i ögonen och flera hårda nyp i armen förhör jag mig om resten av familjen ser vad jag ser. Det gör de. Men? Hur är det möjligt?
Det glada humöret försvinner ut genom en dörrspringa och lägger sig tryggt under det tjocka snö- och istäcket som täcker hela förbannade Sverige.
Surt sätter jag mig vid frukostbordet och så plötsligt - en solstråle rakt i ögat. Nu tror jag på allvar att jag håller på att tappa förståndet, men resten av familjen ser samma sak och såvida vi inte har blivit galna tillsammans, samtidigt, så är det faktiskt så. Solen skiner igen.
Lagom tills hela familjen har fått kläder på sig, letat fram vantar(om än inte i matchande par), fått på sig resten av the vinter outfit och kommit ut - snöstorm.
Ilsket stirrandes upp mot de gråa molnen säger jag högt; Ja men fy fan vad roligt då! Humor på högsta nivå!
Som svar får jag en hård snöflinga i ögat. Det gör ganska ont.

Nu skiner solen igen. För allmänhetens skull så ska jag hålla mig inne. Så kanske vi slipper fler snöstormar idag. Det bjuder jag på.

Två veckor kvar... ge mig styrka!

Nya lösningar önskas

Någon politiker, kommer inte ihåg vem nu, förklarar i tidningen idag att flyget står för en stor del av luftföroreningarna och att det är klart att de måste betala för sitt kolidioxidutsläpp.
Ja det är klart. Men å andra sidan kan det ju kännas meningslöst när ozonlagret har gett upp helt och hållet.
Aj jävlar vad det bränner, men de fick i alla fall betala för det! Typ.

Jag förstår att vi måste minska utsläppen och det är klart att alla måste ta sitt ansvar för detta. Men jag vet inte om den här piska-plånböckerna-blodiga-metoden alltid är den bästa. Det känns som det är deras lösning på allt.
Bilar förorenar - vi höjer bensinskatten så att medelsvensson knappt tjänar på att åka till jobbet .
Cigaretter dödar - vi höjer skatten på cigg! Då måste de ju sluta...
Alkohol skapar beroende - vi höjer alkoholskatten i vårat statligt ägda bolag!
Snabbmat skapar fetma - vi höjer skatten på snabbmat.
Ekologisk mat är bra - nej dessvärre kan vi inte sänka skatten på den för att... för att... för att det går inte!

Med facit i hand, har dessa "lösningar" verkligen funkat? Kör vi våra bilar mer sällan? Har vi färre rökare? Alkoholister? Personer med fetma?

Kanske är det dags att komma på något nytt?

Lost-schmost

Kvällens avsnitt var väl sådär, eller? Jag är lite besviken. Ska det börja tackla av nu? Och vad ska jag då förgylla mina onsdagskvällar med?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Jag behöver en hobby.

Skatt på skatten?

Jag läser i tidningen att regeringen har lagt fram ett förslag om en flygskatt. Huh? Vad är det jag har betalat jämt och ständigt då? Varje gång jag köper en flygbiljett betalar jag runt en tusenlapp i flygskatt och nu har något ljushuvud i regeringen, som tydligen inte betalar för sina flygresor själv, lagt fram ett förslag om flygskatt. Skatt på flygskatten kanske? Sen blir det moms på det. Vad är det frågan om egentligen?

Anledningen till denna nya flygskatt ska tydligen vara att styra över folk på ett mer miljövänligt resesätt. Huh?! Igen. Ett mer miljövänligt sätt. Att ta sig utomlands?
Jag har filosoferat på hur det kan påverka mig och min familj som åker till Australien lite oftare än medelsvensson.
Vi skulle ju kunna ta det skitdyra tåget ner till Skåne. För tåg är ju miljövänligt, inte mindre skattebelagt, men miljövänligt. Sen skulle vi kunna ta båten över till Tyskland. Jag vet inte riktigt hur miljövänligt det är, men säkert bättre än flyget. Därifrån kan vi tågluffa oss genom Polen, Ukraina, Ryssland, Iran, Pakistan och Indien. I Indien köper vi en fiskebåt och ror oss vidare till Australiens östkust och därifrån är det ju bara några månaders cykeltur så är vi framme. Hela resan ska inte behöva ta mer än 18 månader och tänk vad mycket vi skulle få se på vägen.
Naturligtvis hittar regeringsmedlemmarna också alternativa sätt att resa när de är ute och tjänstereser. Såklart! De får helt enkelt avsätta mer tid åt sina resor som alla vi andra. Men det är ju förstås sådant som de tänkt igenom innan de offentliggjorde förslaget.

Den svenska regeringen; Vilka ess!

IQ

Det har väl framgått av mina tidigare inlägg att jag har en växande ångest inför högskoleprovet. Jag vet inte riktigt varför. Antar att ingen vill ha på papper att man är ointelligent, men högskoleprovet är ju faktiskt inget intelligenstest. Man kan ju vara intelligent på så många olika sätt och inget säger att de som klarar att lösa analytiska matteproblem snabbt är mer intelligenta än någon som kan gå in i ett rum fullt med folk och få alla att känna sig bekväma.
Nervositeten inför detta prov ligger nog mer i att det står lite på spel. Det här kan trots allt vara provet som får mig in på programmet som jag hoppas börja till hösten. Och jag vill verkligen börja till hösten. Verkligen. Det är viktigt för mig på många fler sätt än bara karriärsmässigt.

Jag känner mig inte ointelligent så jag tycker att jag borde kunna skrapa ihop ett skapligt resultat. Men helt realisitiskt tror jag mig inte komma upp i nivåer som 1,6 eller 1,9 som vissa av er som läser har gjort(!). Jag hoppas att landa ovanför 1,0-strecket dock. Det var trots allt vääääldigt länge sedan jag pluggade. Om det nu har något med saken att göra. Jag tror möjligtvis att det kan ha inverkan på de analytiska delarna. Det är så mycket som låter bekant, men som jag glömt hur man gör. Geometri till exempel. Pythagoras sats fnissar jag fortfarande åt, nu som i högstadiet, men vad den går ut på har jag inte den blekaste om.

Ja men då har jag väl svamlat klart för ikväll då. Om tre veckor har jag inte bara fått provet avklarat jag befinner mig dessutom på andra sidan jorden och det är ju alltid något att se fram emot. Igår kväll pratade jag med svärmor i telefonen och jag kunde höra magpie-fåglarnas sång i bakgrunden.
Beam me up, Scotty!

Herbelina

Det här testet hittade jag hos Trulsa. Men tro mig på mitt ord. Resultatet är grymt missvisande.

I'm a Ferrari 360 Modena!

You've got it all. Power, passion, precision, and style. You're sensuous, exotic, and temperamental. Sure, you're expensive and high-maintenance, but you're worth it.

Take the Which Sports Car Are You? quiz.

Egentligen är jag en Volkswagen bubbla. Tänk Herbie. Fast tjej då.

Nojig

- Mamma, vet du vad NOG är?
- NOG? Vaddå NOG... jaaa..

Ångest tränger fram i form av svettpärlor i tinningarna. Snart kommer han att säga att de har börjat med NOG-frågor i skolan och att det är jättelätt. Alla i klassen klarar dem. Fröken säger att klarar man inte de här frågorna kanske man ska stanna i trean ett år till.
Åh shit, han har redan kommit ikapp mig i intelligens och jag som ska föreställa förälder som ska ha svar på allt.
ÅH NEJ! VAD SKA JAG GÖRA?!

- Ja du vet den där boken jag började läsa? Där pratar dom om NOG. Nyttigt Och Gott godis. Mintlök och laktritssparris. Smart va´?
- Ehh.. ja.. hehe... lakritssparris ja... ha.. kul...

Sonen knallar bekymmersfritt iväg medan jag blir lämnad kvar med skakiga ben och svettig panna.

Ingen kommer att vara gladare än jag när högskoleprovet är avklarat.

Apelsinbygge

Jag ska inte hålla på att tjata om vilka google-sökningar som lett till min sida, men den här måste jag bara dela med mig av.

Någon sökte på följande ord: Katt hjälm bygg apelsin

Vad är man ute efter när man söker på de orden? Hjälmar för katter som bygger apelsiner? Bygghjälmar för apelsinkatter? Vad? Nyfikenheten har nästa ihjäl mig...

Naturligvis!

Är det en slump att det allra hetaste i år är byxor med hög midja och att västen åter igen har blivit trendig? I think not, baby puppy! Inom en snar framtid kommer axelvaddar att nylanseras och det nya hårmodet blir stå-lugg a la´ Lili & Sussie.
Allt detta tack vare att jag fyller the big 3 0 senare i år.
Mycket senare.

Jag skulle aldrig ha sagt något...

Ironi

Gång efter gång googlar folk på "positivt tänkande" och blir visade hit, till min blogg.
Vilken ironins värld vi lever i.

Dagsläge

3 veckor, 4 dagar, 23 timmar och 57 minuter kvar. Pip.

Och fortfarande ingen mjölk.

Låt mig försjunka i dvala. Oh grymma värld...

Önsketoppen - En kossa

Det sägs att man inte ska gråta över spilld mjölk.
Hur är det med icke existerande mjölk?

Kaffe utan mjölk är som kärlek utan kyssar.

Det suger.

Och jag som är däbbt i däsan också...

Nedräkning

Och nu kanske nu sitter och tittar ut på ett vinterlandskap och undrar när i hela friden våren ska komma egentligen?
För mig personligen börjar våren den andra april. Efter det datumet behöver jag inte ha med snö att göra mer förrän nästa vinter.
Lite skönt att ha ett slutdatum på eländet i alla fall. 3 veckor, 5 dagar och 23 timmar kvar. Pip.

Good morning sunshine!

Hjärnkontoret är öppet igen. Men med halv bemanning.

I fredags var det stängt helt och hållet dock. Inte ens kvällsskiftet kikade in. Därför ska jag passa på att svara på ett par frågor som dök upp när jag var på väg hem från stan.
a) Har du fått körkortet på postorder?
b) Sitter du och sover bakom ratten?
(Jag kanske inte direkt hörde dessa frågor ställas men jag kunde definitivt utläsa dem ur blickarna och mimiken från de personer jag såg i backspegeln när jag för andra gången missade att det slagit om till grönt. Eventuellt var svordomar inkluderade, men jag tar mig friheten att censurera.)

På A säger jag; Nej, från Vägverket... faktiskt! Och på B säger jag: Vet inte.

När jag sedan skulle hämta upp ett par pizzor till den hungriga familjen lyckades jag igen.
Balanserandes pizzakartongermed ena handen, plånbok och nycklar i den andra, på snorhalt underlag i högklackade stövlar går jag helt sonika fram till fel bil och börjar rycka i handtaget. Finner det underligt att bilen är låst då jag har ett starkt minne av att inte låsa bilen. Börjar fumla med nycklar när jag inser att våran bil har en underlig färg. Tänk vad grön den ser ut i mörkret... Inser till slut att det inte är min bil, kikar mig över axeln för att se om bilens ägare(som kom samtidigt som mig) tittar och trippar sen över till min bil. Som inte är låst. Precis som jag kom ihåg det. Uppmuntrande att jag lägger märke till detaljer!

Det hade ju varit en sak om bilen jag misstog för min hade varit av samma märke och liknande färg. Men så var inte fallet. Vi har en SAAB. En blå. Detta var en grön VOLVO.

Häpp.

Stängt för dagen.

Jaha och där har vi det. Stressnivån blev för hög och hjärnkontoret stängde tidigt. Normalt sett är det ju alltid casual friday där uppe, men idag packade de ihop helt och hållet. Godnatt liksom.
Detta märks tydligt genom att tillvaron plötsligt ter sig lugnare. Skitsamma typ. Men å andra sidan blir enkla frågor mycket svåra att besvara. Exempel på frågor som tagit lång tid hittills.

Har jag ätit idag?
Hmm.. ja. Eller nej förresten. Jo kanske... den där bananen... åt jag den själv eller gav jag den till lillkillen? Jag vet helt säkert att jag druckit kaffe. Men det räknas tydligen inte.

Vad är det man sätter på tandborsten innan man borstar tänderna?
Pumptvål. Fast det känns inte riktigt... ska det inte vara något man mer klämmer på? Ahaa, tuben. Med tandkräm. Inte kortisonsalva.

Hur många försök måste man ha till att skriva ett enkelt ord som "tuben"?
Tyben. Tubben. Ruben. Tubern. Tuben goddammit.

Min man kommer hem ifrån jobbet, ger mig en kram och säger; Ta och åk in till stan en sväng. Fika med en kompis. Shoppa lite.
1000 röda rosor hade inte kunnat väga upp de enkla orden. Han är en ängel. Med klös.
I love you!!

Dagens lista

Jag är hjärtskärande trött på:

- Att bli hostad i ansiktet...
- ...mitt i natten...
- ... och alla andra timmar på dygnet.
- Att springa ärenden åt en sjuk och väldigt dominant tvååring.
- Att höra samma tvååring grina 3/4 av sin vakna tid.
- Att inte få sitta på toaletten i fred.
- Att inte få en chans att komma ur samma sunkiga kläder jag haft 3 dagar i sträck nu.

Sådär, var så god, nu kan ni nominera mig till sämsta mamman genom tiderna. Jag har i alla fall fått lättat hjärtat.

Nu. Kan någon ta mig härifrån?

Snälla?

Bara för ett par timmar...

Paus

Nu, klockan halv elva på kvällen/natten, har det äntligen blivit tyst i huset. Men jag misstänker att friden blir kortvarig. Så jag ska kasta mig in i duschen och stå kvar där tills larmet ljuder igen.

Fritid... få se här nu, vad var det nu igen? Fri tid. Nää... ni skojar! Det finns ju inte. Ha, det är ju som att tro på tomten och han finns ju inte. Väl?

Tystnad råder

Lillkillen är sjuk. Feber, hosta, the works. Med röda ögon och snorig näsa har han en förmåga att titta på mig som om det var mitt fel personligen att han mår som han gör. Så vi gör allt för att minska hans lidande. Han i sin tur gör allt för att göra det mesta av situationen. Men det är ok, så ska det vara när man är liten och sjuk.

Dessvärre har lillkillen en policy mot att sova under dagtid. Oavsett hur trött han är. Oavsett om han bara fått ett fåtal timmars sömn under natten. Oavsett hur mycket mamma än bönar och ber. Sova under dagtid är ett no, no. Det är en egenskap som vi inte riktigt vet var den kommer ifrån då varken jag eller maken innehar den. Måste var nån stackars liten förvirrad gen...
En övertrött, sjuk lillkille är ingen lek. Att vara hemma från jobbet för att ta hand om honom är sannerligen ingen semester. Därför har jag börjat utarbeta strategier för att få honom att sova.
Filmtittande i våran säng var plan A. Det funkade nästan. Men nära skjuter ingen hare och nattar inga barn.
Så jag övergick till Plan B och frågade oskyldigt om vi inte skulle ta och läsa en saga. Det tyckte han kändes ok men ville ha bekräftat att det handlade om sagoläsning utan den nattning som följer kvällstid. Så jag ljög.
Har ni någonsin provat att läsa Alfons Åberg i ultrarapid? Det blir ganska komiskt och en enda liten bok kan ta upp till 20 minuter att läsa. "Fööör sjuuuttooon guuuubbaaar, kooom nuuuu fööör siiista gååången". Alfons pappa har taskigt med edge i tonen när han är arg i min tolkning. Men det spelar ingen roll för DET FUNKAR! Hallelujah, praise the Lord(<--- Mr John Blund himself).
Nu råder oväsenförbud i detta hus. Väck ej den björn som sover.
Även om han inte ens fått alla sina mjölktänder än.

Sschhh...