April, april!

Jag vaknar tidigt, mest för att lillkillen ålar runt som en besatt bredvid mig. Under vänstra skulderbladet ligger något hårt. En napp. En blå napp som på nappars vis har klibbat sig fast på ryggen. Jag har fortfarande märket kvar en timme senare. Kudden som inte gått att få bekväm på något vis bara några ynka timmar tidigare är nu skönare än någonsin. Lagom hård, lagom mjuk, lagom utskålad för mitt huvud. Ett huvud som för den delen är riktigt trött. Jag försöker med honungslen stämma förmå lillkillen att kila in till sig och leka en liten stund. Bara en liten stund. En liten kvart kanske, eller ett par små, små timmar. Det funkar! Han ålar sig faktiskt ur min säng, tar sina nappar med sig och försvinner tassande ut ur sovrummet. Yes! John Blund, here I come! Men lugnet varar bara en liten minut innan lillkillen kommer instörtandes, glatt hojtandes att det snöar!! Det har blivit vinter igen, oh lycka, vinter igen. Jag själv stelnar till och med all energi jag kan uppbringa vrider jag huvudet en aning åt höger, en aning uppåt. Ena ögat får tillåtelse att släppa in lite morgonljus och det första jag ser är ett vitt hustak. Sen ser jag snöflingor som virvlar runt mot en grå bakgrund. Det är vinter igen. Hur är det möjligt? Stönande trycker jag ner ansiktet i kudden och bestämmer mig för att inte vakna igen förrän det vita helvetet har helt försvunnit och knoppande björkträd har tagit dess plats. Lite fågelsång vill jag ha också. Glöm knoppande björkträd förresten, de ska vara utslagna och färdigpollinerade. Lillkillen visar ingen nåd dock. Han ska ha fram overallen som jag lovade att han skulle få ha nästa gång det blev vinter, eftersom den varit för stor den här säsongen. För nu är det vinter igen. Oh lycka, vinter igen.