Strejk

Min hjärna har gått ut i vild strejk och vägrar att samarbeta tills vi har sett över arbetsvillkoren. Den begär följande:

1. 8-timmars arbetsdag. Inkluderat i dessa 8 timmar är ett försvarligt antal pauser då vi gör något som kräver minimal insats. Typ andas.
2. Max en ny kunskap per dag. Även om den nya kunskapen består av att klicka ledmotivet till Jönssonligan på en bläckpenna.
3. Regelbundna måltider, varav åtminstone 1 per dag ska kunna kategoriseras "Skapligt nyttig".
4. Ingen, under några omständigheter, uppstigning före klockan 6 på vardagar eller klockan 8 på helger.

Förhandlingen har påbörjats.

1 - 1

Till cykeltjuven som visade mig att nyckeln jag trodde satt fastrostad i cykellåset, inte var fastrostad alls: Touché!

Kan jag få tillbaka nyckeln nu?

Distans och jämförelse

Som om Murphy känt att han gett mig lite i överkant sista tiden och för att ge mig lite distans till min egen utsatthet, får jag höra att en man fastnat i en biltvätt. Han skulle skynda sig in i bilen när tvätten satte igång och fastnade mellan dörren och tvättmojängen. Brandkår, ambulans och helikoptrar tillkallades. Oh the förödmjukelse! Mannen klarade sig dock utan allvarligare skador.

Tack Murphy, nu känns det bättre.

Uppföljning

Har fönstret hållt sig uppe sedan biltvättsincidenten? Jajamensan! Murphy är ingen amatör. Jag gissar att även om bilen skulle gå genom den mest brutala skrotning, skulle fönstret sitta stadigt förankrat, tätt som... som... ja, jättetätt i alla fall.

Så nu vet ni.

Suradagarna 2009, 26-28 juni med Hjulafton & Humorfestival

26-28 juni? Men nej, humorfestivalen har ju redan börjat! Hjulafton - mitt i sommaren!

Tillåt mig forcera ett skratt.

Jag ska också passa på att sätta min högra hand och större delen av armen, på att "hjulafton" inkluderar rostiga amerikanska bilar som härstammar från en tid då tv var ett nytt fenomen. Men vänta, det blir bättre. Power meet brukar ju drabba Västerås någon gång i början av juli, kanske kan alla de rostiga bilarna och deras förare och passagerare hålla till här tills det är dags?

Jag måste boka semester. Var-som-helst-utom-här låter bra, fina stränder och trevlig befolkning har jag hört. Ska vi säga 25-29 juni?

Sen då? (epilog)

Sen åker jag ut från biltvätten, åker hem, får upp fönstret ordentligt och åker till företaget jag gör mitt examensarbete hos. Där sprider jag en vag doft av avfettningsmedel hela dagen. Inbillade jag mig i alla fall.

Saker som oftast händer mig och ingen annan...(del 2)

Ok... ni förstår dramat? Bågen, portalgrejen som sprutar vatten, kommer närmre och närmre sprutandes just vatten med rätt bra tryck. Fönsterhelvetet är fortfarande öppet med ca 1 cm, från topp till längst ner vi spegeln. Ett antal scenarion spelas för mitt inre öga och alla slutade med att jag sitter dyngblöt med vatten till fotknölarna och ser dum ut.

I vild panik vänder jag mig kors och tvärs i bilen, får syn på en filt i baksätet och sliter den åt mig. Nu var det här inte vilken filt som helst, utan en sån där picnic-filt, med fleece på ena sidan och nåt slags vattenavstötande material på den andra sidan. Ja, just det, vattenavstötande. Jag vänder fleecesidan mot mig och trycker den andra sidan, med bästa förmåga mot den öppna springan. Vet ni hur långt det är från ett bilfönsters topp till botten?

Med båda armarna gör jag vad jag kan för att förhindra att vatten och bilschampoo forsar in i bilen. Det går sådär. Det blir blött. Medan jag sitter där och kämpar slår det mig att det helt säkerligen finns en övervakningskamera, så att personalen inne i macken kan hålla koll på vad som försiggår i tvätteriet. Jag tänker mig att de skrattar sig harmynta. Jag tänker att jag bjuder på det, it's on the house. Men! Jag kräver här med, att mitt karmakonto nollställs! Kanske lutar över åt plus till och med.

Jag har en stark känsla av att många av mina medmänniskor går igenom hela livet utan liknande upplevelser.

Saker som oftast händer mig och ingen annan... (del 1)

Jag har inte bestämt mig för om jag helt ska skita i allt vad karma heter eller om jag faktiskt måste inse att jag ligger så mycket minus att en god gärning fortfarande kan leda till att något dåligt händer mig. Hänger ni med på vad jag menar?

Men låt oss börja från början för enkelhetens skull. Hade detta varit början på en självbiografi hade jag nog börjat någonstans i mitten. Skit samma.

I höstas hände det sig att fönsterhissen på förarsidan i bilen gick sönder. Det märkte jag när jag skulle beställa mat på McDonalds drive-through, då hela rutan trillade ner i dörren just som jag skulle beställa. Maken fixade en lösning som gör att rutan håller sig uppe, tills man trycker på knappen för att dra ner den. Då trillar den in igen. Detta är inte ens början på berättelsen, utan ger bara rätt förförståelse.

I morse var jag ute i relativt god tid. Jag hade en plan, en bra plan. Just som jag ska svänga ut från kvarteret för att köra lillkillen till dagis, ser jag att en granne till mig har fått bilproblem. Den här grannen är ingen jag har någon egentlig kontakt med, ingen jag skulle gå och låna en kopp socker hos. Men, det är här karma kommer in i bilden, jag stannar och erbjuder min hjälp.

Efter en del krångel med startkablar hit och dit, så startar hennes bil i alla fall inte. Men jag är betydligt senare än jag tänkt vara. Så med, vad jag tror, intjänade karmapoäng åker jag slutligen till dagis, lämnar lillkillen och fortsätter till macken för att tanka.

Medan jag tankar tänker jag att bilen är väldigt smutsig. Täckt i vägsalt. Plötsligt väcks en idé om snabbtvätt, kaffe och en tidning. Jag kan få bilen tvättad, samtidigt som jag dricker lite kaffe och läser en tidning. Bra idé! Sagt och gjort, jag betalar bensin, snabbtvätt, kaffe och tidning. Dessutom kör jag in i biltvätten utan problem, hoppar ur bilen och knappar in rätt kod utan problem, tillbaka till bilen och hoppar in - men här blir det problem.

När jag slår igen dörren - fasa- ser jag hur fönstret åker ner en bit. Inte helt ner, bara en bit. Shit, shit shit!! Jag försöker i vild panik dra upp rutan, genom att sätta båda handflatorna mot den och trycka utåt, uppåt. Jag får upp rutan lite, men inte helt. Så när bågen som sprutar avfettning, vatten och gud-vet-whatelse åkt förbi en första gång hoppar jag ur och försöker få upp rutan med en hand på var sida om den. Det funkar inte och nu vet jag av erfarenhet, att vatten kommer att sprutas med högtryck, väldigt snart.

Nu måste jag jobba lite. Fortsättning följer...

Dagens tistel

Till dig som tog min gröna motivation: Du var observerad! Om det inte smakar så sött som du trodde, att slita på någon annans motivation, kan du lämna tillbaka den på den plats där du tog den. Hur sover du om nätterna?

Arg student på Mdh

Ryktet om min (bloggs) död är betydligt överdrivet!

Vad som inte är en bra kombination är lååång dag i skolan, begynnande ryggskott, inga värktabletter och mer litteratur att läsa än vad som mänskligt är. Det är alltså inte en bra kombination av faktorer i mitt liv just nu. Jag vet att ni vill veta, därför informerar jag. Nej, ni behöver inte tacka mig. Så mycket.

Ni vet de där läskiga karaktärerna i Ronja Rövardotter. De där som är halvt människa och halvt fågel som flyger runt och skriker "Nu ska bloooodet flyyyyta". Tänker ni på vad de heter nu? Ser ni dem framför er? Ok!

Igår när lillkillen kom hem från dagis, gav han mig en present. Det var en teckning och jag misstänker att han lagt betydligt mycket mer tid på att slå in den, än vad han gjort på att rita den. Inslagspapperet, som bestod av en annan egentillverkad teckning, var mycket färggrannt. Jag påpekade detta varpå han med en mycket nonchalant ton och antydan till en axelryckning säger: Åh, det där är bara en Kråkvilde, du vet, de som är med i Ronja.

Omedelbart börjar det rycka i mina mungipor, vilket lillkillen också märker. Han är just nu lite känslig för att bli skrattad åt när han inte menar att vara rolig (vilket man också ska vara, i ren självbevarelsedrift). Argt påpekar han att de faktiskt heter så! KRÅÅÅKVILDAAR! Och här brister det. Helt okontrollerat skrattandes tar jag ledningen i tävlingen för årets sämsta och minst pedagogiska förälder.

Lika länge som det tog för lillkillen att komma över att han blivit skrattad åt, tog det för mig att återfå kontrollen tillräckligt, för att på ett övertygande sätt säga att jag tyckte att hans namn på Vildvittror var mycket bättre än det ursprungliga. Kråkvildar.

Andra ord han har kommit på är till exempel petkollare för provsticka. Man petar den i sockerkakan/potatisen/whatever, för att kolla om den är klar. Petkollare. Återigen måste jag säga att jag tycker att hans benämning är bättre.

Man kanske skulle kontakta SAOL?

Favoritord

Muffin-top: det som hänger över jeans-linningen

Alla vet ju att toppen är den bästa delen

Fritidsöverflöd

Jag vet inte vad som hände, men plötsligt har jag lite mer fritid än jag hinner göra av med. Ni förstår dilemmat? Man borde få spara fritid på ett litet fritidskonto, där man kan göra uttag när det blir för hektiskt. I en perfekt värld borde man kunna få spara fritid. På ett konto. Eventuellt skulle man kunna få göra överföringar också eller ge bort presentkort. I en perfekt värld.

Jag vill ha en MacBook. Jag vill ha en och den skulle bara vara min i hela världen. Om jag fick en MacBook skulle jag ta hand om den, även om det var mitt i natten. Till och med när det regnar. Jag skulle inte tröttna på den efter ett tag och låta den vara ensam alldeles för mycket. Jag loooovar. Om jag bara fick en MacBook, skulle jag genast börja pensionspara, veckohandla och göra långkok varje söndag. Det är säääkert!

Jag fyller år snart...

Snooze, värmeljus och Strindberg

Ok, det kan hända att min kreativa gen tryckte på snooze några gånger. Men det är helt i linje med resten av mina gener, så det var att förvänta! Dessutom håller jag på att skriva om ett par stycken ur Röda rummet till lättläst svenska, det tar ganska mycket av min kreativa kapacitet!

Värmeljus - är det verkligen det riktiga namnet på ljusen i de små aluminiumformarna? Och var kommer det ifrån? Värmeljus? Hur mycket värme alstrar ett sånt yttepyttelitet ljus? Yttepyttelite. Det måste ha varit en sjukt optimistisk person som kom på det namnet.


"Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten och rabatterna voro ej uppgrävda; snödropparne hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarne bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarne, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarne sedan sista vinterns snö gått bort och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och blommor."

Strindberg kunde det där med långa meningar....

Godmorgon

Efter en lång tid av kreativ koma, har jag nu börjat känna att det spritter i fingrarna igen. Ord i massor som vill ut. Ord som har setat i mörkar hålor och ätit rå fisk som fortfarande sprattlar. Ord som hest har viskat "myyyy preeeciooouuss". En nytändning är på gång, en blockering har släppt. Skriv, skriv, skriv, skriv; släpp meningarna fria.

Aahhh, det är som en mental morgonsträckning. Den där allra första, på morgonen till en dag då du fått sova tills du spontanvaknar. Spontanvakna. Jag gillar det. Vakna spontant utan yttre påverkan. Min kreativa gen gäspar och sträcker på sig; lägger armarna bakom huvudet en stund och vickar med tårna. Strax dax att gå upp. Det är metaforisk morgon till en dag då jag har fått spontanvakna.

*Stöööön*

Agneta Uddenberg tycker att Filippa Reinfeldt kunde ha sett till att hennes man, statsministern, kunde ha varit lite snyggare klädd när han klev av planet i Kina. För trots att han är statsminister, kan man ju inte förvänta sig att han kan ha koll på sånt där själv. Han är ju man, han bryr sig inte om kläder som vi kvinnor gör. Nej sannerligen...

Sura pengar

TV-licensen måste vara Sveriges längsta och dyraste skämt. Medan vi knyter näven i fickan över det ständigt klättrande bensinpriset, betalar vi beskedligt ett par tusenlappar om året för att se på tre TV-kanaler och höra en handfull radiokanaler. Jag kan uppriktigt säga att jag svär långa ramsor varje gång jag betalar in den förhatliga TV-licensen. Jag kan ännu uppriktigare säga att jag inte skulle göra det om de inte hade "pejlat" in mig. Om de inte hade skickat en svettig, fet gubbe i träningsoverallbyxor till min dörr, som flåsande frågade om jag hade TV, och om jag inte hade varit så mesig och istället ljugit mig blå, så hade jag inte betalt TV-licens idag. Inte en chans.

Men, som om det inte vore nog att betala flera tusen om året för i princip ingenting, så har de bestämt sig för att gnida in det lite till. För ett par tusen om året kan jag få höra en fet gubbe, sittandes på en trampolin i ett badhus sjunga sitt tack till mig, regeringens lilla sucker. På radion får jag också tack för att jag gör det möjligt för dem att sända program utan reklam och politisk vinkling. Utan politisk vinkling? Någon som lyssnat på P3 sista tiden? Kan ju kännas lite lätt rödrodnande... Tack för att jag gör det möjligt? Som om jag hade ett j*vla val.

Det vore intressant att göra en omröstning i Sverige, för att se exakt hur gladeligen folk betalar tusenlappar om året för att få se på reklamfri TV? Skulle tro att TV-licensen skulle avskaffas snabbare än regeringen kan säga SVT. Annars kan de ju börja betala mig och alla andra som bloggar helt utan inslag av reklam. Sen om de läser bloggarna eller inte är ju helt irrelevant, de betalar för att de kan läsa om de vill. Helt utan inslag av reklam. Tack och bock.

Så onödigt

Dubbelmord här på min lilla ort. En femårig flicka och hennes mamma. Skjutna. Det känns banalt att säga att det är tragiskt, det är så mycket mer än så. Så sorgligt, så onödigt, så hemskt.

Jag vaknade tidigt, tidigt i morse av mardrömmar och kunde inte somna om. En femåring. Som lillkillen - full av liv, bus, bråk och skratt. Hennes mamma, som jag, mitt i livet med planer, drömmar och vardagsbestyr.

Så mycket som skulle kunna sägas, men som ändå inte behöver bli sagt. Så sorgligt, så onödigt, så hemskt.

Är du snygg så är du lycklig

Jomen serru, att använda Botox är som att färga håret grönt eller som att köpa en ny tröja. Det piffar upp under en period. Ska vi säga det igen?

Att spruta in NERVGIFT i ansiktsmuskler är som att färga håret grönt eller köpa en ny tröja. Varför skulle någon ha en negativ åsikt om det?

För om ditt självförtroende går på sparlåga är det ju helt klart utseendet som ligger i grunden. Det är det enda det skulle kunna vara. Vi tycker inte om fula, rynkiga människor, så sprutar du bara in lite botox i pannan kan du sträcka på ryggen och lyfta hakan igen. Varför skulle någon tycka att det är snett? Är du bara slät, smal och snygg så är du ju automatiskt en omtyckt, kompetent och älskvärd person. Det vet ju alla. Om man sedan måste använda nervgifter, svälta sig och operera sig, så må det vara så. Vad gör man inte för att bli lycklig? För visst är man väl lycklig om man är snygg?

I en högstadieskola inte långt härifrån fick niondeklassare skriva ner ord de förknippade med orden "tjej" och "kille". Killarna skrev om "tjej" och tjejerna skrev om "kille". Håll hårt i hatten nu när ni får höra att de vanligaste orden som killarna förknippade med tjejer var bland annat "snygg" och "snäll". "Kille" förknippades vanligast med "muskler" och "modig". En kioskvältare, verkligen.

Nu ska jag gå och plåstra om min blodiga panna....

Angående fläskkotletterna

Ja, just ja. Angående fläskotletterna, så var de slut när jag kom till affären. Jag köpte fjärilskotletter istället, fast det inte var extrapris på dem. Helt wild and crazy.

Efter att ha uppmuntrat Johannes att börja blogga tänkte jag att jag kanske skulle blåsa liv i min egen också? Men läs Johannes också, som satsar på att bli provocerar-kung i bloggvärlden. Go for it!

Medan jag uppmuntrade Johannes som bäst började jag fundera över varför jag själv bloggar(eller bloggade kanske det ska vara?) Det finns inget glasklart svar på den frågan. Jag bloggar dels för att jag älskar att skriva och uttrycka mig, dels för att jag vill träna på att skriva sånt som folk ska läsa(?) och för att skriva något som jag tänker mig att någon kan få utbyte av. Om så bara en snett leende eller en fundering. Om jag fick bestämma ett skäl till varför jag bloggar, om än inte helt sant, så skulle det vara för att jag måste få utlopp för en kreativitet som jag hoppas att jag har. Fast egentligen, om jag nu vill att det ska ett utlopp för kreativitet, så kan det djävlar i mig vara det också. Punkt.

Nej, om man skulle ta och göra sig ett flödesschema över påskstädningen?

Virus

Det tycks mig som jag har drabbats av en släng av dåligt självförtroende. Det är ett envist virus som inte tycks ge med sig i första taget. Det är verkligen drygt att dras med ska jag säga, riktigt irriterande faktiskt. Jag har försökt med personlighetsstyrkande bad och skaka-smådjävlarna-av-axlarna-övningar, men lik förbannat...

De här smådjävlarna, ska jag säga, är högutbildade jantelagsjurister. Högeffektiva djävlar som rabblar varenda paragraf, klausul och parantes i jantelagen så fort jag försöker ta mig för något. Om någon har en burk med rumpspark för smådjävlar till övers så lånar jag gärna. Jag lovar att ge tillbaka med ränta inom kort.

Men annars så...

När jag var liten brukade jag och min kompis som bodde i huset mitt emot, lånbytas rum när det var städdags. Det var mycket roligare (<-- läs: mindre avskyvärt) att städa hos någon annan. Jag är lite inne på den idén fortfarande. Fast med ett helt hus nuförtiden. Någon som vill lånbytas? För det är städdags, jävlar-i-min-själ, vad städdags det är.

Så där ja, ännu ett meningsfullt inlägg i bloggvärlden. Snart ska jag till affären och köpa fläskkotletter. Det var tydligen extrapris. Återkommer om detta.