Hjälp sökes

Tekniska saker och jag kommer inte alltid överens. Oftast inte till och med. Men nu känns det som jag vinglar precis på kanten till vansinnets avgrund. Jag behöver hjälp och det är kvickt.

Jag har en mp3-spelare. Den är av märket Advent om det har någon relevans alls.
Nu är det så att jag försöker att lägga in en talbok på ovan nämnda mp3-spelare. När filerna visare sig i datorn ligger de snällt och fint i ordning. De spelar sig snällt och fint i ordning. På datorn. När de förs över till min spelare händer det något. Det ser ut som de ligger i ordning. I fönstret i datorn alltså. Men när jag ska spela filerna har de lagt sig huller om buller och hur som helst.
Nej, jag har inte spelaren inställd på "random" eller något annat sån't. Det har jag gått igenom femhundratolv gånger nu.

Varför? Varför? VARFÖR?

Yin och yang

Att irritera sig över idag;

Att döma av de toppar jag har som är avskurna under bysten förstår jag att de som designat plagget har tänkt; Få se här nu! Hur sitter tuttarna på en normalbyggd kvinna? Strax under hakan? Nej... mer axelhöjd. *Klipp, klipp, snipp, snipp*. Klart.
Ok att jag är trebarnsmor, men ge mig en broms!

Att skratta åt idag;

I morgontidningen idag står att läsa en liten notis om hur en vänlig själ ville förgylla vardagen för en barnfamilj och som tack för det blev han polisanmäld!
Han hade helt sonika knallat över till en familj på en restaurang och lagt ett kuvert med en femhundring i på deras bord. Sen hade han gått.
Familjefadern hade genast fattat misstanke. Var femhundringen preparerad? Med ett gift?? Eller dödliga bakterier???
Jag ser framför mig ett evakueringsdrama a´ la ET-filmen. Folk i vita dräkter. Luftslussar. Specialstyrkan. VAD ÄR DET SOM HÄNDER?? Vild panik.

I slutändan anmälde sig donatorn till polisen själv och förklarade att han bara velat vara snäll. Sätta lite guldkant på deras tillvaro. Han hade gjort det förut.

Man kan väl känna lite olika inför att ta emot pengar från främmande människor. Men kom igen nu... dödliga bakterier? Har vi tittat lite väl mycket på CSI här?
Ville de inte ta emot pengarna hade väl servitrisen kunna fått lite extra dricks bara?

Om du vänliga människa läser detta vill jag bara säga att du kan få lägga två kuvert på mitt bord!

Sorg

Vi har sorg i huset. Den arrogantaste lille kaninen i världen har skuttat vidare till nya vidder. Våran långörade chokladälskare käkar praliner i en annan dimension. He is longing for the fjooords.

2/3 av barnaskaran grät stora tårar och ju mer jag försökte intyga dem att vi skulle vara glada för Freds skull, desto mera grät de. Så jag försökte måla upp en bild av var Fred var nu och vad han kunde tänkas göra.
Sirener. Tårfontäner.
Men shit! Vad ska jag säga då?! Vart är manuset?

När gråten stillnat lite kom frågorna. Hur många år var han? Fem. Fem??? Skyndade mig att lägga till att fem människoår är hundra kaninår(Ja men typ...).

Efter en stunds tystnad ser jag hur mellankillen rynkar på ögonbrynen.
Men... var ska vi plantera honom??
Med alla mina krafter och hårt koncentrerandes på en död liten kanin lyckas jag att inte skratta. Rättar min goa kille och talar om att vi ska begrava honom i trädgården...














Fred förstod aldrig att han och katterna inte låg på samma nivå i näringskedjan. Här ser vi Farbror Fred och kattbebisarna.

Eureka!

Om någon hann läsa inlägget som jag just tog bort så vill jag bara säga; Glöm det... det var inget. Frid och fröjd och gröna skogar.

Få se nu. Hur var det man använde blinkersen i bilen nu igen? Hmmm... Först sakta ner utan uppenbar anledning. Sen trampa kraftigt på bromsen tills bilen nästan kommer till ett totalt stopp. Sedan blinkers. Sen svänga.

Nej just ja, det var ju så man inte gjorde!

Dagen för hjärtan

Valentines day. Alla hjärtans dag. Det är ju också en översättning...

Det finns nog bara en sak som suger mer än att inte ha någon att dela den här dagen med och det är att ha att dela den med men man ändå inte kan. Som jag. Vi. Min man och jag. Fast det är mest synd om mig.
Jag som försökte med bästa voodoo-inspirerade krafter att få min man att bli bara lite lagom sjuk idag så att han kunde stanna hemma med mig. Men på frågan om han inte kände sig liiite, liiiite dålig fick jag bara ett snett leende till svar. Så det funkade alltså inte.

Men blommor fick jag i alla fall. Och choklad med. Och ett kort. Som var ifyllt. 1 vuxenpoäng till min man! Och ett till mig med eftersom jag också köpte en liten grej och ett kort. Som var ifyllt. Hurra vad vi är bra.

Lördagskväll

On the road again...

Ja men såhär va´.

Det är lördag kväll. Jag befinner mig inte på;
1) Förfest
2) Krogen
3) En mysig restaurang

Nix pix, jag befinner mig på ICA Maxi. Vid smågodishyllan. Jag är inte själv där. Det finns massor med godissugna människor vid den här tidpunkten. Men jag ser ingen annan som har en skrikande tvååring som hänger som en spottloska i högerbenet. Man kan väl säga att vi är ett ekipage som utmärker sig.
Tvååring i fråga har fått ett utbrott för att när vi skulle ta smågodis fanns det inga slevar kvar. Eller spadar. Kalla dem vad ni vill, men de är alla upptagna. Så vi väntar. Och medan vi väntar observerar vi. Eller inte så mycket tvååringen med frispel, men jag i alla fall.
En kille i 7-års åldern har en slev. Men lik förbannat kör han ner näven i varenda bytta. Sleven är bara for looks liksom. Vi observerar vilka byttor han kletar i och bestämmer oss för att undvika dem.
En tjej i 14-års åldern har en slev. Men använder den mest för att understryka poängen i sina "men då ba´ sa jag ba´ att meh guuu..."
En finsmakare i 50-års åldern har en slev. Varje godissort begrundas noga innan den stoppas i påsen. Vissa sorter läggs tillbaka.
En mamma(?) har inte mindre än fem påsar som hon med minituös rättvisa delar upp exakt samma antal non-stop i. Tjejen vet vad hon håller på med.

Till slut lyckas jag tränga mig före 85-åriga Agda(jag vet... men vad gör man?) och får tag på en slev. Som ett mindre mirakel låter den rabiata tvååringen mig sköta slevandet.
Jag tror att han kan ha ätit något som låg på golvet när jag inte tittade. Vissa saker väljer man att inte se.

Det man inte vet mår man inte dåligt av och lite skit rensar magen.

Positivt tänkande

Min äldsta son är lite av en pessimist. Glaset är halvtomt ganska ofta. Det är ett släktdrag som jag blivit skonad från(joho), men som drabbat honom med full styrka.
Under ett utvecklingssamtal i skolan(vad hände med kvartsamtalen egentligen?) så pratade vi lite om detta. Vad man kunde göra åt det. Allt var naturligtvis sagt till sonen som uttråkad satt bredvid, men det var riktat till mig. Damn dagens fröknar och deras pedagogutbildning. Men såhär sa de i alla fall.

På morgonen innan du går till skolan ska du ställa dig framför spegeln och le så brett du kan och säga "Tjena snygging, idag kommer det att bli en bra dag".

Jag och sonen skrattade lite artigt.

Jag har Nordeuropas sämsta morgonhumör. Något jag brottas med varje morgon som jag är tvingad att kliva ur sängen innan jag har fått mitt sömnbehov uppfyllt(varje morgon). Detta till trots tänkte jag att om de ska tvinga min son att le brett arla morgon så ska jag göra det med honom.

Vi står framför spegeln i badrummet. Jag med påsar som IKEA-kassar under ögonen. Han med Stig-Helmer frilla. Ögonen är halvslutna.
Kom igen, nu gör vi det säger jag med all entusiasm jag kan uppbåda.

I våra ansikten spricker ett varggrin upp. Det ser inte positivt ut, det ser läskigt ut. Lite som Jack Nicholson i "The Shining". Med stela läppar säger vi någotsånär i kör "Tjena snygging, idag kommer det att bli en bra dag".

Det är klart att det komiska i situationen gör att man börjar skratta. Med skrattet kommer positiv energi. Naturligtvis var det grundsyftet med "övningen".

Så nu är det en del av våran morgonrutin.

Inte.

Däremot kliver jag(oftast) upp en kvart tidigare nu för tiden för att slippa stress ovanpå dåligt morgonhumör(<-- dålig kombination). Det funkar det med.

God morgon

Good morning sunshine! The earth says HELLO!

(Ur Kalle och chokladfabriken)

Jag blir så trött...

Nejmen, snöar det nu igen?
Ja men det var väl trevligt?
Så vackert med flingor som dalar ifrån skyarna.
Så roligt det ska bli att få skotta lite mer snö.
Tänk så trevligt att få gräva fram bilen, allt medans ungarna rullar sig i snön och därmed drar med sig ett par drivor in i bilen när man väl har grävt klart och det är dags att åka.
Så spännande det ska bli att köra också! Och än slank hon hit och än slank hon dit...
Tänk om det alltid kunde vara vinter? Åh vilken dröm!
Alltid tre ton kläder på sig och alltid blöta strumpor.
Ge mig driv-is och flera meter snö. BRING IT ON!!
Moder Natur, din slinka...

Flygande kaniner?

Till dig som googlade på "låta kanin flyga skoj" och hamnade här;
Jag uppmuntrar ingen att skicka sina husdjur på luftfärder! Kaniner ska stanna på marken. Öronen kanske är långa, men de är förvånansvärt orörliga och utgör alltså ingen hjälp till att trotsa tyngdlagen. Kanske skulle det se lite skoj ut med en flygande kanin men för att citera mina barns fröknar: "Ett skämt ska vara roligt också för den man skämtar med."
Om det var meningen att kaniner skulle kunna flyga hade de blivit begåvade med bättre rörlighet i öronen. Förstås.

Ville bara klargöra det.

Inget snusk här inte

Sen jag skaffade Statcounter har jag hållt ett öga på vilka google-sökningar som min sida kan tänkas komma upp på. Hittills har det varit sökningar som "kulturkrockar", "trotsåldern", "kinderägg" och "att fylla 30". Ingenting allt för skumt. De senaste dagarna har detta ändrats dock.
Nu vet jag inte om jag vågar skriva vad de sökt på, för då kommer ju min sida att dyka upp på fler icke rums-rena sökningar. Men det har handlat om fuktighetsfaktorn på flickor och hur kött från homo sapiens kan tänkas smaka. En annan sökning handlade om hur man får sin kvinna till de svindlande höjderna. Om jag säger så.

Så dök alltså min sida upp. Vilken besvikelse. För dem.

Roligt!

Dagens skratt!

USS Montana Watch it now on StupidVideos!

"I think he's gone... fair enough."

HA HA HA!

Korta konstateranden

Ryggskott kommer alldeles säkert från begreppet "att skotta snö". Den insikten kom till mig imorse när jag febrilt försökte skotta upp en lucka i vallen som plogbilen plogat upp framför våran uppfart. Aj.

Jag trodde att jag bodde i Mellansverige. Inte i Antarktis.

Igår tog jag bilen till besiktningen. Idag tar jag en annan bil till besiktningen. Hoppas, hoppas att jag kan få samma sura besiktningsgubbe igen. Tyckte att vi fick en fin kontakt igår. Han måste ha kännt samma sak, för han ville att jag skulle komma tillbaka.

Om våran varmvattenberedare stod i direkt relation till hur varmt och hur länge jag vill duscha så skulle världen vara ett mycket bättre plejs. Fast så är det inte.

Jag vill inte jobba idag.

Snorigt värre

Jag är förkyld. Det är inget skoj må ni tro. Men föda barn är värre.

Den som är hemskt finkänslig kan skippa resten. Ordet snor står som spön i backen här.

Snor. Det är ju äckligt bara i sig. Tydligen ska det vara bra att ha när man är förkyld. Det ska tydligen vara en av kroppens försvarsmekanismer. Men varför var det tvunget att komma ur näsan. Mitt i ansiktet.
"Hej, jag är förkyld..." överflödig information alla gånger.
Vart skulle det annars komma ut? Ja inte vet väl jag. Men hade jag haft kontakt med designern skulle jag ha bett denne att gå tillbaka till ritbordet.

Jag vet inte hur det är med er andra, men mitt snor fräter. Nej, det beror inte på överdrivet torkande med ekonomitoapapper. Det är snoret i sig. Därför är jag, efter en dag med rinnig näsa, uppfrätt runt den ena näsborren. Tydligen är inte den andra lika förkyld som den första. I vilket fall är detta ytterst smärtsamt samt fantastiskt oklädsamt. Men ska man vara förkyld kan väl folk lika gärna veta om det.

Förövrigt känns det som min hjärna är inbäddad i bomull och som mitt kaffe är spetsat med valium. Ögonen fömår jag inte öppna mer än till hälften och lika bra är väl det. De är ingen fröjd att beskåda heller.

Således går jag alltså runt här hemma med snorig näsa, munnen halvöppen för att jag överhuvudtaget ska få syre och ögonen halvslutna. Min näsa skulle göra Rudolf grön av avund.

Förstå om jag varit med i Big Brother nu. Vilken enastående kontrast jag skulle ha utgjort. Dessutom skulle jag för alltid blivit refererad till som Snor-Karin.

Det kunde ha varit mina 15 minuter i rampljuset.

Come fly with me...

Om 8 veckor drar vi alltså till Australien. Femte gången i ordningen för min del.

Att resa till Australien brukar ta runt 24 timmar om man inte har något längre stopp någonstans. Det kanske inte låter som så väldigt lång tid, men tro mig på orden när jag säger att 24 timmar kan vara en evighet. Ni tror kanske att 24 timmar är ett dygn? Inte när man reser. Då är 24 timmar helt plötsligt 3 dagar. Jo, det är säkert.

Första gången jag åkte till Australien, full av förväntan och nerver, fanns det inget så lyxigt som en liten monitor inbyggd i varje säte. Inget lyx som att kunna välja på 12 olika filmer, radiokanaler och spel. Nix, inget sån't. Bara en stor skärm långt fram i planet. Som man bara såg delvis. En gång under resans gång visades en film. En gång. Sen blev det kollektiv sovstund. Som på dagis ungefär, fast den här sträckte sig över x antal timmar. Allt släcktes ner och på den stora skärmen visades endast färdplanen. Information om vilken höjd man flög på. Lokal tid samt slutmålets tid.
Och hur lång tid det var kvar.
Skitkul för någon som mig som inte för mitt liv kunde sova ens ett par minuter. 12 timmar och 7 minuter kvar. 12 timmar och 6 minuter kvar...

Under en 24-timmars-period sov jag kanske 1 timme. Totalt och inte sammanhängande. När jag kom fram var det 2 dagar senare. Men i realtid hade bara 24 timmar gått. Kroppen slår i nödstoppen. Ingenting funkar som det ska. Den gången var jag hög på oxytocin och märkte inte så mycket av effekten. Men de andra gångerna har de varit högst kännbara.

Den här gången reser vi med 3 barn varav en är i förpuberteten, en som kämpar på med sin frigörelse och en som är i trotsåldern.

Det blir nog skoj.

Reashopping

Sentomsider har min mamma nu fått addressen till min blogg. "Hej mamma!" *vinkar febrilt*

Jag är nog en av nordeuropas största suckers. Jo, allvarligt talat. Jag går i varenda liten fälla/snara/grop som snärjs. Särskilt när det gäller de snaror handeln sätter ut.
"Kom till våran butik idag så får du 20% extra rabatt på reapriset. Du kan få upp till 90% rabatt!"
Karin kommer springande med andan i halsen och plånboken i högsta hugg. Det de inte skrev med i annonsen, inte ens i det finstilta, var att de även hängt fram alla vårnyheter.
Så där kommer jag rusandes med siktet inställt på REA. Halvvägs in i butiken blir det tvärstopp. Jag skulle inte bli förvånad om det finns bromsspår efter mig.
Vad är nu detta? Små stjärnor tänds i mina ögon och hjärnan ställer in sig på autopilot. Innan jag vet ordet av är jag på väg mot provrummen med ett antal plagg varav ca noll utav dem kommer ifrån rean.
Så småningom, när jag gått igenom största delen av sortimentet och gjort fler av-och påklädningar än en proffesionell strippa, går jag pliktskyldigt igenom reaplaggen.
En jättesnygg jacka! I storlek 34/36. Den storleken har jag haft. När jag var åtta år. Ett par jättesnygga byxor! I storlek 46. Den storleken har jag också haft. Fast det vill jag egentligen inte prata om...

Fram till kassan glider jag så småningom med ett euforiskt leende. Bland plaggen jag lägger upp tillhör inget av dem rean. Ett par solglasögon har slinkit med också. Och lite nya ögonskuggor. I vårfärger. De välmejkade ögonen, tillhörandes tjejerna i kassan, säger "sucker, sucker, sucker". Men det gör inget.
Jag har fått min fix.

Kom att tänka på...

Enligt min mor var jag trött, högljudd och hungrig när jag var bebis. Tänk att mina huvudsakliga karaktärsdrag yttrade sig så tidigt.
Min mor har även berättat att jag föddes någon vecka efter beräknat datum. Jag ger mig tusan på att jag försov mig till min egen födelse. Jag är the queen of försovning.
Däremot lär jag ha kommit ut som en champagnekork när det väl var dags. Den stilen kör jag än idag. Jag drar i det längsta ut på allt jobbigt, men sen är det ketchupeffekten som gäller.

Och vad ville jag säga med det här då?

Nej, inget speciellt. Kom bara att tänka på det.

Problem med grammatiken

Hört i verkliga livet:

- Va?? Tycker du att grammatik är intressant? Du menar att du sitter och läser den där boken om grammatik för att du tycker att det är intressant??

- Ehhh... ja... jo jag tycker att det är intressant med grammatik.

- Men grammatik?? Hade det varit tex matte hade jag kunnat förstå, det använder man ju mycket, men när använder man grammatik??

I såna situationer blir jag mållös. Jag vill säga något, men orden sviker. Tydligen svek de tjejen med grammatikboken också.
Vad man borde ha sagt var:

- Få se, när använder man grammatik? Jo, nu och nu och nu också...

Den blå bilen från helvetet

Läget var lugnt. Bara lillkillen som testade trycket i kranen i badrummet. Det var ok.

Nu kommer den förhatliga glassbilen. I över en timme har jag hört den cirkulera i området. Tilläggas kan att barnen har bra mycket bättre hörsel än jag. De har hört den i två timmar.

Två timmar har de haft på sig att lägga upp strategier om hur övertalningen ska gå till väga. Vilken metod de ska använda. Ska det bli tjat-metoden? Eller kanske rent utav ängel-metoden? Mammas-dåliga-samvete-metoden? Alla sätt är bra utom de dåliga. De vet mina svaga punkter och det är där de klämmer till. Hårt.

Jag skulle kunna köpa glass. Ge vika för deras metoder. Göra vad som helst bara de slutar tjata. Ge skavsåren i mina öron en chans. Låta stresshormonerna sjunka till en mindre farlig nivå. Men efter lång erfarenhet har jag lärt mig att den enkla vägen är den farliga vägen. Den lömska vägen. Vägen till undergång.

I en påse finns det 100 glasspinnar. Ta bort de glasspinnar jag och maken smyger åt oss när barnen gått och lagt sig, så blir det ca 30 glassar till vardera barn.
Tänk er att i en månads tid, varje dag från morgon till kväll, höra tre röster som säger "Får vi ta en glass?" och för varje nekande svar få höra;

a) ett raseriutbrott
b) samma fråga upprepad femhundraelva gånger inom loppet av en tiominutersperiod
c) en djup suck som i sin enkelhet säger "stickochbrinnkärring"
d) alla de ovanstående alternativen

Förstår ni konceptet? Ge efter nu och mångfaldiga lidandet 30 gånger. Jag kan vinna slaget men inte kriget.

Ge mig styrka.

Creepy

Två av tre tyckte att förändringen var till det bättre. Som jag förstod det. Nu får det vara såhär ett tag.

Just nu är det tyst i huset. Väldigt tyst. Med 2/3 av barnaskaran hemma känns det... tja, oroande. Lite läskigt. Jag återkommer.