Skulle den här kören, regeringens hejdukar med de klibbigaste av fingrar, ringa på min dörr och sjunga sitt tack till mig för att jag betalar tv-licensen så skulle de få sig en monumental överraskning. Jag har ett gäng ägg som har legat jättemycket för länge i kylen och de skulle få demonstrera mitt missnöje med den påtvingade licensen.
Var. Så. God. Så. Jävla. Mycket.
Jag har inte tandläkarskräck, men min tandläkare gör sitt bästa för att jag ska utveckla en sådan. En rätt osympatisk kvinna som ler sällan och säger "vi ska laga två hål idag" istället för "hej". Lustigt att hon säger "vi" också, eftersom jag har väldigt liten del i lagningen, om man inte räknar att hålla munnen öppen som del av arbetet.
Det känns inte helt ok när en tandläkare säger att "vi" ska göra något alls. Det får mig att känna som jag missat något. Men fine, "vi" kanske kan betala för besöket också?
Idag skulle jag laga två hål i den nedre käken. För er som inte vet, den nedre käken är den som "känns lite mer", som min tandläkare uttryckte det. Sen kollade hon lite med sin petgrej och mumlade "...inte så små hål som jag trodde..." Hon är så bra på att få mig att slappna av.
"Du vill ha bedövning, va?"
"Mmmm..."
"Då får vi sätta den här" säger hon och petar längst bak, bakom visdomstanden.
Bedövningssprutan sticks. Sticks igen. Sticks igen. Aj som fan, det där gör ju skitont, tänker jag och rycker till varje gång som hon hugger med sprutan. När tandläkaren märker att rycker och grymtar missnöjt varje gång hon hugger, säger hon lite irriterat:
"Du får ta och slappna av"
Jamen visst, får jag hugga den där sprutan några gånger i ögat på dig så ska jag bli väldigt avslappnad igen, tänker jag medan sköterskan ger råd om djupa andetag. Hon glömde att säga att jag skulle räkna till tio(tusen) också.
När hon huggit klar med sprutan får jag sitta upp och skölja. Den skumma smaken jag hade i munnen visade sig vara blod uppblandat med bedövningsgucka.
Man brukar känna när bedövningen börjar ta, det känns lite tjockt och konstigt. Den känslan fick jag i vänstra ögat. Högst obehagligt. Efter ett tag kunde jag inte blinka, vilket innebar att jag fick sköta det manuellt. Tandläkaren påpekade att "det är svårt att bedöma hur bedövningen kommer att ta" och det tror jag det - om man sov på bedövningslektionen i tandläkarskolan.
Sen satte hon igång och borra. Med en stor borr, en mindre borr och en borr som lät som något ur Starwars. Då och då frågade hon om det gick bra och på det ville jag svara med motfrågan:
Vad tycker du och kan jag få en oberoende bedömning?
Men det gjorde jag förstås inte. Jag tror misslyckade skämt är kopplat till en högre grad av obehag hos tandläkaren.
I skrivandets stund har jag just återfått blinkförmågan och den vänstra sidan av munnen hänger med på vad den högra gör igen. Så nu har jag slut på argument till varför jag sitter hemma och bloggar istället för på biblioteket och skriver examensarbete.
You don't miss the blinking until it's gone, är dagens lärdom.
