Jag älskar kommentar-funktionen i bloggar. Det betyder inte att jag kommenterar alltid, jämt och på en gång. Ibland återkommer jag, ibland kommenterar jag inte alls. Men ofta tycker jag att det är roligt att kunna skriva en kort respons på det jag läst, även om det bara är ett "HA HA HA". Jag tycker att det är roligt att läsa kommentarer också. I vissa bloggar tar det längre tid att läsa kommetarerna än vad det gjorde att läsa inläggen, men det är i regel de bloggar som drar ner 48 kommentarer på ett inlägg som löd "Idag köpte jag mjölk". De som kommenterar har alltså en annan anledning till att de vill kommentera, än inlägget i sig. Vilket också blir intressant i sig. Vissa kommentarer ger regelrätta psyko-vibbar, men alla kändisar har sina stalkers så varför inte blogg-kändisarna?
Däremot blir jag lika förvånad varje gång någon refererar till något jag skrivit här, när man pratar. På något vis är bloggen separat. Säg att jag pratar i telefonen och är mitt uppe i att berätta om något som hänt och så säger den jag pratar med:
- Ja, jag läste om det i din blogg!
- Ehhh... va? Ja, jo, just det...
Även om jag vet att den jag pratar med också läser min blogg blir jag lika förvånad. Inte generat förvånad, inte upprört förvånad och inte förnekande förvånad heller. Bara förvånad.
Så nu har jag gett er som träffar mig lite då och då det perfekta verktyget till att få tyst på mig. Det kanske inte var så smart, men...