söndag, mars 28, 2010

Normalt, normalare, normalast.

Jag vill skriva. Det vill jag verkligen. Men allt runt omkring mig är så normalt. Jag förstår inte... Det är som jag har hamnat i twilight-zonen av normalitet. Jag har inte så mycket som snubblat till offentligt på hur länge som helst. Verbalt har jag snubblat några gånger, fast det har mer varit som när man tror att det ska komma ett trappsteg och så gör det inte det. Man ser jävligt dum ut, men inget dramatiskt händer.


Eller så händer det lika mycket som förut, men jag har slutat reagera? Jag har helt enkelt vant mig vid att vara jag. Det är inte alls lika roligt som när jag inte var det. Tänk då ett bilfönster öppnades, strax efter att biltvätten satt igång! Åh, det var tider det. Eller när mitt öga blev bedövat hos tandläkaren! Såna typer av bisarra upplevelser är så sällsynta nu för tiden. Twilight zone av normalitet I tell you. Jag kan till och med sakna, och jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, tiden i grammatikträsket. Kanske en av de mest bisarra upplevelserna. Däremot lever mitt hår fortfarande sitt eget liv. Men det har jag vant mig vid. Suck.

söndag, mars 21, 2010

Kaffesabotage

Okej, det här kanske var den sämsta come-back:en i tidernas historia. Jag ska i fortsättningen vara försiktigare med mina uttalanden. Hålla en mer glidande inställning till framtida ambitioner. Börja använda orden: ”kanske”, ”nog” och ”eventuellt” mer.

Saken är den, att jag inte hittat mycket till inspiration. Jag vet inte vad det säger om mitt liv, eftersom jag kunde skriva ett par inlägg om dagen i mitt bloggandes fornstora dagar. Eller så tar jag mig inte tiden till att reflektera så mycket längre. Skäms på mig, det är verkligen inget att vara stolt över. Men nu, i fredags, hände något som verkligen fick mig att knyta näven i fickan. Riktigt hårt också, sådär så att knogarna blir alldeles vita och naglarna lämnar djupa avtryck i handflatan. Då kan ni tänka er hur upprörd jag var?

Någon väldig ondsint person på jobbet utövar sabotage mot oss koffeinmotiverade människor. Någon fyller på kaffe i kaffeautomaten, utan att tömma sumpen! Åhhh…. ondska! Detta resulterar i att sumpen byggs upp, svämmar över och framför allt, trycks in i mynningen där allt det härliga kommer ut. Så när jag kommer, trött som ett troll, och ska ta en dagens första kopp kaffe en fredagsmorgon, får jag inte kaffe i min kopp, utan ren och skär sump. Tilläggas bör, att jag tycker att kaffet i kaffeautomaten är riktigt läskigt som det är, helt utan sump. Det finns inte mycket som påminner om kaffe i det som automaten erbjuder, men eftersom det står ”Cafe Latte” på knappen jag trycker på, så litar jag på att det är det jag får. På tal om får…. bäää. Nåja, koffein kommer i många skepnader, det här är en. Tydligen.

Ni kanske har läst David Batras bok med samlade arga lappar: Den som inte tar bort luddet ska dö. Det första som dök upp i mitt huvud i morse var: Den som inte tömmer sumpen ska dö. Dö. DÖ!

Vem kan då denna synnerligen ondsinta sabotör vara? Han/hon skulle kanske kunna tjäna en hacka på att sälja idén till al Qaida? Jag tänker mig att det är en bitter te-drickare. Någon som stör sig på att vi kaffedrickare har det så lätt. Vi kan bara trycka på en knapp, så får vi vår beställning rakt ner i koppen, medan te-drickarna måste hålla på att kladda med tepåsar och grejer. Någon som står och svär mellan tänderna medan de vrider de sista dropparna ur sin chai-påse. Men, det är inget förbannat hälsohem vi bedriver här, så du kan kan bara LÄGGA AV att förstöra min dag!

Men annars går det bra, tackar som undrar!