tisdag, augusti 25, 2009

Jo men det verkar ju som en frisk åsikt...

Bebisars och småbarns vara eller inte vara på offentliga platser, det börjar kännas lite som ett uttjatat ämne. Men hittills har jag inte känt mig manad att slå ett slag för vare sig det ena eller det andra. Det ska jag dock göra nu. Först och främst några konstateranden:

  1. För mänsklig överlevnad måste vi fortplanta oss.
  2. För att få vuxen befolkning måste människor vara barn först.
  3. För att de här barnen ska fungera i sociala miljöer när de blir vuxna måste de ibland få komma utanför hemmets trygga väggar. Kanske till och med någon enstaka gång innan de fyllt fem år.
Jag läste, med höjda ögonbryn, hur en kaféägare helt sonika tänker vägra att släppa in föräldrar med barnvagn eller bebisar. För att kafémiljön är inte bra för barn. Det slamrar högt i de känsliga små öronen och de blir tvungna att sitta still. Dessutom har barn den hemska ovanan att göra ljud. Ibland, ve och fasa, sitter de inte ens på sin plats.

Jag kan, med handen på hjärtat, erkänna att det finns tillfällen då jag önskat att en och annan småbarnsförälder ville inse att inte alla tycker att deras barn är obeskrivligt gulliga, när de med snoret rinnande springer skrikande runt och drar in folk i samtal de inte känner sig upplagda för. Bara för att jag är förälder själv betyder inte det att jag tycker om alla andras barn. För det gör jag inte.

Men. Om vi nu ska bena ut argumenten för småbarnsfamiljers icke-existens i offentliga miljöer:
  1. Små barn och bebisar stör de andra gästerna när de skriker och inte vill sitta still. Ja det är klart, så kan det väl vara. Irritationsgraden mot barnen står i direkt förhållande till hur gärna föräldrarna vill lära sina telningar om samhällets oskrivna sociala regler. En del gärna, andra inte alls. Hur som helst, om gäster som är högljudda och inte sitter still inte är välkomna måste tonåringar också sättas på svarta listan. Och folk som pratar i mobilen.
  2. Kafémiljön är inte lämplig för barn. Nej, den är ungefär lika olämplig som den på McDonalds. Men där är det ingen som pratar om att bannlysa barn? Lite slammer och sorl kommer definitivt inte att skada något barn. Inte att sitta still en stund heller. Däremot får de utmärkt träning i hur man uppför sig i sociala miljöer.
  3. Barnvagnar tar upp mycket plats och står i vägen. Återigen, ja så är det ju. Andra saker som tar plats och står i vägen är till exempel rullstolar och rullatorer. Så då måste vi också bannlysa rörelsehindrade männsikor.
Ok, nu har det perfekta kaféet börjat ta form. Här får bara gäster över 20 år komma in, förutsatt att de inte har något handikapp som gör att de måste släpa in en massa grejer som står i vägen. Gästerna får heller inte prata för högt eller röra sig för mycket. När vi ändå är i farten tycker jag också att vi kan förbjuda irriterande ovanor: Man får inte röra i kaffet så det slamrar. Man måste veta exakt vad man vill ha när man kommer till kassan och får inte ställa jobbiga frågor till personalen, som gör att folk få stå i kö längre än nödvändigt. Man tuggar med stängd mun och skrattar inte för högt eller för ofta. Man snyter sig ICKE högt och ljudligt. Är du snorig ska du inte vara på kafé alls.

Nu till det ytte-pytte-lilla problemet. Lönsamheten. Genom att utesluta så stor del av befolkningen, går det ändå att få det att gå runt? Eller ska man, om man ställer dessa krav, satsa på att fika hemma?

Kanske är det helt enkelt så att barn måste integreras med samhället? Även när de är trötta, gnälliga, springiga, jobbiga och högljudda. Precis som du och jag.

torsdag, augusti 06, 2009

Sommarplåga

Jag är en mygg-magnet utan dess like. Ett myggornas gående smörgåsbord. Deras all-you-can-eat-buffé. De ser mig som den typen av matställe dit man tar familjen, släkten och alla vännerna. Inget romantiskt "tea for two" när jag är i närheten. Icke. I år gästas min lilla hem-by dessutom av så kallade "översvämningsmygg". En extra aggressiv sort som inte jönsar runt och letar efter just precis rätt plats att käka på. De kommer in som krigsflygplan med sugröret vässat. Där de landar är där de äter. As. 


Attackmyggen håller min hallonhäck gisslan. Min lilla persiljeodling också. Jag tycker om hallon och jag absolut älskar persilja. De vet detta. Varje försök att få lite hallon eller ett par stjälkar persilja bestraffas å det hårdaste med fler myggbett än vad som egentligen borde vara möjligt. Dessutom har attackmyggen allierat sig med bromsarna.

Så i vinter, när jag svär som mest över kylan och mörkret, ska jag försöka påminna mig om att där ute i kylan ligger arméer med myggor och bromsar. Ihjälfrusna. Döda. Det kommer att värma mig en aning. Det vet jag.