Nu vet jag var tandfeén får sina pengar ifrån!

Min man drog ut en visdomstand för ett par veckor sedan. Med visdomstanden lyckades de få med en god bit utav käkbenet också, vilket naturligvis ledde till en hel del komplikationer för hans del. Detta, förutom en hel del smärta, ledde till besök hos käkspecialister och återbesök hos tandläkaren och sjukskrivning. Med andra ord ingen billig historia.

Idag var han på ett av många återbesök och undrade då om han verkligen skulle behöva betala för allt det här? Ok om han betalar för tandutdragningen, men allt det andra då?
Till svar fick han då "Ditt fall ligger för revision just nu och det kan hända att du om några månader får tillbaka pengarna, men ärligt talat tror jag inte att du har särskilt stor chans, då detta inte händer tillräckligt sällan för att klassas som ovanligt"
Tidigare hade han fått reda på att något som detta händer var 3 -4 år på hela kliniken, bland alla tandläkare. Det är medgivandevis ingen enorm klinik, men jag blir ändå nyfiken på vad som är tillräckligt sällan. 10 -12 år? Aldrig?

Tack snälla herr Tandläkare för att du befriade mig för den där onödiga biten käkben, här får du 2000 kr.

Eller som min man sa "I think we're screwed".

Vinter?? Vafalls??

Varje år hör man kommentarer, drypande av sarkasm, i still med "ja, tänk att det blev vinter i år igen". Detta ofta i samband med paniken som uppstår när första snön faller och alla ska ha sina vinterdäck påsatta samtidigt.
Jag själv har en underbar man som behärskar det hela med att byta däck och som inte surar nämnvärt när han får göra det i årets första snöstorm. Men däremot måste jag säga att vintern alltid, alltid överraskar mig.
Runt april börjar mitt alterego en besvärjelse. "Det kommer aldrig att bli vinter igen, aldrig mer snö, aldrig mer våta overaller och vantar" I augusti har det för mig blivit en verklighet.
Sommar(härlig, härligt), höst(inga problem, älskar hösten) och sen kommer naturligtvis... våren! Men så plötsligt en dag. Framför temperaturen på termometern sitter det ett underligt streck. Måste nog byta batterier. Sen börjar det regna och regnet övergår i(letar djupt i mitt minne)... snö!!
Men för i he_vete! Inte i år igen!! På med skor som hjälper mot snö och kyla ungefär lika bra som sockerplast. Vantarna försvann redan innan förra vintern var slut, vilket resulterar i fingrar som blir så förfrusna att jag måste kolla så att jag inte fått kallbrand under resten av den dagen.

Den första snön brukar ju smälta relativt fort och mitt alterego viskar smekande i mina öron: That's it, det var vinter så det räcker för hela säsongen. Nu kan du ta fram sommarkläderna igen(mitt alterego är inte medveten om att jag aldrig någonsin lägger undan kläder efter säsonger, de sorterar sig själva varteftersom man använder dem. På våren är det bara att börja leta underst i klädhögarna - voila, sommargarderoben). Men sedan smäller det till igen och chocken är total.

Så småningom, när barnen eventuellt är utflugna, har jag och min man bestämt att vi ska bo växelvis i Australien(hans hemland)och Sverige. Maj - Oktober i Sverige och November - April i Australien. Evig sommar på våra livs höst(eller sensommar...).

Jag vill också åka räkmacka!

Det är inte rättvist. Jag är inte skapt till hårt arbete. Jag kräver en stor, fet räkmacka att få surfa in i ett liv i bekvämlighet på!
Mycket pengar behöver jag också. Meningen var att jag skulle vara rik... någonstans blev det fel...

Sanningsmodifierande tvååring

Våran 2½-åring har gett ordet "trotsålder" en helt ny innebörd. Hans bröder, som naturligtvis har gått igenom samma sak(när slutar "trotsåldern" egentligen, den äldsta är nio?!), men det här är något helt nytt. Där de andra två har kastat sig på golvet och skrikit när man sagt för sjuttioelfte gången att de inte får ta en glass till, där vänder denne tvååring ryggen till och fnyser ett "bullshit". Dagen efter hittar man glasspapper på de mest osannolika ställen.
Visst kan han gapa och skrika också, kasta sig på golvet och förvandla sig till ett lealöst stycke när man försöker plocka upp honom, men allt som oftast finns där en aura av sarkasm, något han borde vara allt för ung för att kunna avyttra. Han har till och med fått grepp om att modifiera sanningen när den inte riktigt gagnar honom. Vid två års ålder. Den gossen kommer att ge oss en del huvudvärk i framtiden.
Ett exempel på hur han tenderar att modifiera sanningen var när jag hade varit och klippt och färgat håret. Resultatet var minst sagt tveksamt. På väg in till stan för att försöka få ordning på förödelsen, sitter min lille kille och tittar på mig en stund, sedan pekar han på sitt eget hår och menar "mamma fint hår". Jag ger honom ett icke övertygande leende, men säger inget direkt. Lillkillen säger igen, med en uppmuntrande ton "mamma jättefin hår". Jag tackar honom och håller med, jodå det är inte så illa, för att jag vet att han inte kommer att ge sig förrän han får den bekräftelse han vill ha. Så fort jag vänder bort blicken dock, tittar han på sin far, rynkar sin lilla näsa och ruskar på huvudet "nej daddy, inte fint".
Det sägs att sanningen kommer från barn och fyllon, men vart är världen på väg när man inte kan lita på en tvååring??
Våran stående ursäkt är alltid att så där blir det när man har två äldre bröder som inte tvekar att lära ut de bästa trixen, men i verkligheten... ja, jag vet inte. Kan lika bra börja bygga upp ett lager av alvedon, medans tid är.
Citat från min man: "Oh my god, our son is a real smartass!"
Huvudet på spiken.

Duktiga flickor och jag.

Angående ämnet om "duktiga flickor". Ni vet, de där man läser om. De som alltid känner att de måste leva upp till sina skyhöga ideal. Toppkarriär, superkropp, perfekt familj(2,3 barn, exakt uppdelat i pojkar och flickor), hem som tagna direkt ur inredningstidningarna och så ska de naturligtvis vara de perfekta levnadspartnerserna(ernanana). I var och varannan tidning får de tips från "experter" som uppmanar dem till att lära sig säga "NEJ" och att det faktiskt inte är hela världen om disken får stå en kvart extra så de hinner lyssna till sitt inre väsen, leka med barnen eller vad det nu kan vara som de inte hinner trycka in i deras perfekta värld. Stackars alla duktiga flickor, de går in i väggen, blir förtidspensionerade och deprimerade. Bara för att "nej" inte ingick i deras ordförråd.
Nu kan jag tala om, för alla duktiga flickor som läser detta, att gräset inte alltid är grönare på den andra sidan. Nu ska jag tala om vilken press och stress alla vi "oduktiga" flickor lever under.
Vi som inte bara låter disken stå en extra kvart utan kanske ett par extra dagar(och tro mig den står kvar!). Vi som sitter och bygger med lego hela dagen, trots att barnen tröttnade efter en timme och försvann, vi som har sådan kontakt med vårat inre väsen att vi nästan klassas som schizofrena. Nu ska vi prata lite om stressen som vi lever under.
På fredag eftermiddag/kväll när arbetsveckan är över(och jobbet i sig, i mitt fall åtminstone, är ganska nära självmordsframkallande tråktigt) sitter vi en extra stund i bilen innan vi går in i våra hem och möter verkligheten efter den gångna veckans förfall. Disken som fick vänta är kvar(tadaaa), tvätten som börjar närma sig taket i tvättstugan är kvar(tadadadaaaa) och dammsugaren står oanvänd, men framme ändå, är... tja, oanvänd. Mannen i huset är lika trött och oduktig som kvinnan. Ångesten ligger som ett tungt regnmoln över huvudet.
Här finns det två alternativ, antingen börjar man städa, tvätta och damma och är på ett jävla humör resten av kvällen, men vid dagens slut är man åtminstone på ett jävla humör i ett skenbart städat hem. Eller så ringer man och beställer pizza till hela familjen, drar på sig skygglapparna och är på skenbart bra humör.
Helgen i övrigt går i samma tecken och väljer man de senare alternativet även på lördagen och söndagen är humöret inte ens skenbart gott på måndagen. Stress, var det någon duktig som snackade om stress??
Väljer man däremot att försöka komma ifatt över helgen är man istället utarbetad på måndag morgon, vilket leder till att måndagen varar i sju dagar och sju nätter. Och sen kommer tisdagen. Nu kan vi börja snacka ond cirkel.
Här har vi någon som har "nej" väl inövat i ordförrådet(bör jag ta hand om tvätten idag: nej; bör jag städa ur kylen idag: nej osv), men som ändå inte bara går in i den berömda tegelväggen, utan fortsätter att slå pannan blodig i den och ändå inte ha vare sig perfekt karriär(en avsaknad av faktiskt), perfekt kropp(se föregående parantes) eller perfekt hem(se föregående den förre parantesen).
Tänk om man kunde få ha någon typ av rullande schema. Ena veckan duktig flicka och den andra tja, mig själv - den som kanske måste arbeta in ett "ja" lite mer i vardagen.

Grattis världen. Eller inte.

Sent om sider hakar jag till sist på trenden och skaffar mig en blogg. En dagbok på internet, till allmän beskådan. Det ultimata verktyget för en smyg-exhibionistisk ordälskare.

Skrivklåda... kanske inte just nu, men den ska nog infinna sig. Kanske. Snart.

Grattis.